Barnkanalens blogg om Extrema ögonblick

Barnkanalens blogg om Extrema ögonblick

Barnkanalen skriver om programmet Extrema ögonblick, och presenterar Louise Fornander som är programledare för serien. 

Barnens Extrema Ögonblick

I år pågår något av mina mer spännande projekt på länge. När jag berättade om det för en dokumentärchef på HBO fick jag reaktionen ”VA?! Gör barn sånt?!”. Och det gör de ju, det vet vi.

I dessa tider av Pisa-mätningar och betyg från mellanstadieåldern känns det fint att också kunna visa på barns kompetenser och hylla deras inställning i livet. Det är en idé som jag jobbat på under flera år och som tagit flera vägar fram till att bli en hyllning till barn och ungas kompetens, driv och – jag hatar att använda uttrycket men hittar ingen bra synonym – rådighet.

För en del handlar det om en envishet och vilja av stål, som för Felicia som blev påkörd av en bil och förlorade båda benen i olyckan. Nu rider hon igen. För andra handlar det om snabba beslut och minnen från det förflutna, som för Olle i björnidet, som med sin kompis Oskar kämpade för sitt liv och gjorde allt för att ta sig ut, men oturen och naturen var en stark motståndare.

Ingen hade berättat för Olle hur man gör om man hamnar i björnidet.

Olle hamnade i ett björnide, hur överlever man det?
(Foto: Jon Jogensjö/SVT)

Det handlar om barn och unga som när de minst anar det råkar ut för det där som ingen berättat för dem kan ske, och hur de sedan tar sig ur det hela. De träffar programledaren Louise Fornander och tittar mer på vad som hände och hur det kunde bli så.

En del av historierna vi berättar har passerat medierna ett varv, men det finns nya saker att berätta, och frågor som aldrig blev ställda. Det sker sådant här hela tiden, och Sverige är inget stort land men många av oss känner någon. Extrema Ögonblick sker runt omkring oss, i vår närmiljö.

Därför ber jag också er om hjälp, ni är ju många fler än jag och redaktionen jag jobbar med.

Känner ni någon som är/var kring 10-15 år som varit med om ett sådant där ögonblick? Vill ni berätta om den händelsen? Skriv till mig! mattias.barsk (at) svt.se

Får jag låna din dyrbara tid?

Det är sommar här i Stockholm där jag bor.
Och allt är bra.
Nu kan jag i lugn och ro beskriva vad som gör mig gubbe, arg och förbannad.
Det handlar om töntiga sätt att försöka förhöja vår vardag. Det finns knappast något jag är mer allergisk mot. Okej, jag är inte allergisk mot något… men ändå.

Längtan efter det där ljuvliga sköna.
Den där stunden för dig själv eller med den du älskar.
Den där dagen som du aldrig egentligen får, eller möjligen med en barnvakt som är lite stryktålig och kan hantera småbarn.
Kvalitetstid. Det är vad vi alla längtar efter. Och ibland kallas det egentid. Då får du inte ha sällskap av någon annan, eller åtminstone inte av barn.
Det är också en sådan där exklusiv tid som du ska använda till att bara… slippa.
Kvalitetstid. Egentid.
Det där satans jävla amerikanska tv-seriehelvetet har kommit med orden som får mig att må så fruktansvärt illa.
Ärligt talat har mitt liv som småbarnspappa inget behov av att vara utan dem. Kvaliteten, den är med dem. Egentiden, den är i väntan på dem.
Självklart kan jag njuta en stund med min flickvän. Och om jag dessutom har en stund där jag kan skriva en krönika eller kanske läsa bloggar på nätet, så flyter ju livet på. Men inte är det något som är ett självändamål. Jag ville en dag ha barn, och jag hade turen att dessutom få det. Och kvaliteten, den är där med dem.

Det är när vi skapar hittepåord. För att på något sätt legitimera våra later.
Det är struntviktigt (ett ord som faktiskt står i NE.se!).

Minns ni när varenda jävel som jobbade med projekt av något slag sa ”Ett tänk”. När jag var anställd på den här dagstidningen var uttrycket nytt. Jag och kollegorna diskuterade hur man kan tänkas använda sig av det och om det ens var nödvändigt. Faktiskt, så gick det att applicera på en och annan… tanke. Men nu, tio år senare, har jag nästan svårt att förstå behovet av det. Ett tänk. Som att vi försöker höja betydelsen av en helt vanlig tanke. En tanke, inte mindre än ett tänk.
Och sådär kan jag hålla på. Förbannad blir jag också.

Ja, jag kommer att lugna ner mig. Men lyssna en liten stund till. Det är något med bilden av oss människor och ansvar, hur vi ser på att ställa upp för varandra och göra saker gemensamt. Jag menar, folk som vänder blad, byter kapitel eller kanske ska ”börja tänka på sig själv igen”. Jag vet inte jag. Hur slutade förra sidan, var slutar kapitlet och har hen tänkt på något annat än sig själv innan då?

Jag klarar inte av att höra mer önskan om individuella, unika och personliga förändringar. Och att stå med fötterna i backen och säga ”du är bra” till spegeln. Jag orkar inte. Krama varandra i stället. Bejaka varandras begåvning. Och säg för fan att någon annan är bra!

Nu gick jag loss. Och någon av er känner sig kanske träffad. Tänk då på mig. Jag är helt slut av det här. Nu känns det bättre.
När jag fick lite kvalitetstid, egentid… och när jag fick tänka på mig själv en stund.
Nu vänder vi blad, byter kapitel.
Tack för din dyrbara tid.

20130607-190517.jpg

Mobil-föräldern

Vi kastar oss till Stockholm. Året är 1983.
Tunnelbanetågen i Stockholm består av den tidens moderna C13-vagnar. Sådana där som kallas gamla trettio år senare. Längst ner i ena hörnet sitter en förälder med sina två barn. Barnen sitter vid en tvåa, och föräldern mitt emot vid en egen. Ingen sätter sig bredvid. Barnen kastar vantar mellan varandra. Den vuxna sitter med en dagstidning, Dagens Nyheter, och läser. Läser, muttrar, läser vidare. Tidningen är stor som ett matbord. Det kränger på tåget och ett av barnen som nu står upp trillar omkull men reser sig raskt.

Twittra på tuben?

Twittra på tuben?

Nu tillbaka, fast vi säger till ett kafé i Luleå. Vi struntar i töntiga tunnelbanevagnar. Vi sitter på ett kafé. Säg Mat&prat. En vuxen person sitter där med ett barn. Som leker med någonting mobilliknande men det visar sig vara en leksakstelefon. Den vuxna – som troligen är förälder – sitter med sin riktiga telefon och tittar förmodligen i Facebook men kanske är det Wordfeud eller Quizkampen, eller bara surfar runt på några sidor den aldrig besökt.

Jag vet inte, men hur reagerar du om du ser detta? Tänk dig först familjen där, för trettio år sedan. Tänk dig sedan nutid. Skillnaden? Jag vet, man vill gärna placera dagstidningen vid frukostbordet men nu tänker vi oss en tunnelbana.

Och tänk dig sedan nutidens kafégäst. Som har sitt barn intill, barnet som leker med en leksaksmobil och ibland tappar den på golvet men kan hämta upp den själv. Föräldern som hummar och bejakar vad barnet säger men utan att egentligen släppa sin mobiltelefon med blicken. Vilka känslor får du då?

Det behöver inte ens vara lek och trams som föräldern med mobiltelefonen sysslar med. Det kanske är något gravallvarligt, det kanske är en debatt på Twitter om papperslösa i det svenska samhället. Men om det är lek, inte ens då är det helt självklart stor skillnad på vad han gör jämfört med Dagens Nyheter-läsaren för trettio år sedan.
Ändå reagerar vi, med lite sorg och blickar. ”Tänk vad föräldern där missar nu”.

Jag är en av dem som suckar, och verkligen tycker att en del ägnar för mycket tid till sina skärmar eller telefoner. Ifall någon påpekar att jag sitter med min, så petar jag raskt in telefonen i byxfickan och skärper mig. Jag vill inte vara en mobil-pappa. Men ändå händer det ibland. Det är bristande fokus, eller så är det lite vila och vuxentid.

Men visst kan man se det lika i det här? Det är inte exakt samma, men likt. Skillnaden är kanske att den stora dagstidningen har flyttat ut i offentliga rummet, och att vi har med den på kaféet, i lekparken eller på tunnelbanetåget. Men när jag ser en förälder djupt försjunken i sin telefon försöker jag påminna mig om att det finns något bra däri telefonen också. Det är inte säkert att föräldern där på kaféet läser just det tramsigaste du har sett på nätet. Men vem vet vad han med matbordsstora DN läste? Kanske serierna och horoskopet. Eller sportresultat. En trist teaterkritik. Vad gav det världen?

(blogginlägget är också publicerat i Norrbottens-Kurirens pappersutgåva 28/3 2013)

 

Min NYA Myspace

Min NYA Myspace

Jag är lite besatt av sökfunktionen och navigeringen i nya Myspace. 

Kanske kommer det här att floppa rejält, jag har ingen aning. Men jag gillar försöket, och arbetet som lagts ner på att faktiskt göra något riktigt riktigt smart och enkelt. Snälla ni som utvecklar sånt här, ta efter det/de bästa!

Jag berättade aldrig slutet

Krönika publicerad i Norrbottens-Kuriren (Kultursidan) 12 januari 2013.

————————–
Jag riktigt kände hur lika vi var, alla vi i Tärendö. Vi var i tonåren. Vi hängde i gäng. Samma gäng, dag efter dag. Vi var ett antal 12-åringar, 13-åringar, 16 och 17-åringar i en och samma grupp. Det kan verka romantiskt. Och det var det. Vi var en grupp. Ett gäng. Alla fick vara med. Eller nästan alla. Ibland var det väl någon som inte kände sig som en i gruppen. Men annars; alla. De som kunde.
Det var vi, och vi var vi med varandra. Men, ibland målade vi upp de andra.
När vi berättade roliga historier berättade vi om de andra, de där vi aldrig träffade. De där vi egentligen nästan aldrig heller såg på TV ens.
Det var rasistiska historier. Och ingen reagerade. Det var om ”negrer” och ”judar”, hur man stoppade den ena eller andra från att hoppa i sängen, hur man lurade in några andra i duschen och så vidare.
Jag minns inte hur det gick till men en dag när jag skulle återge en sådan där ”vits” för min mamma så knöt det sig. Ja, jag har en förmåga att se saker jag pratar om i bilder. Det kan bli riktigt kul. Jag kan gråta av skratt när jag minns en rolig historia. Jag riktigt ser hur själva poängen utspelar sig, gång på gång. Men den här gången gjorde det ont. Och jag blev tyst. Jag såg plötsligt hur vitsen jag skulle dra handlade om en människa. En sådan som jag. En med annan hudfärg men med samma hopp om att få ett värdigt liv.
Jag tror inte att jag berättade slutet för min mamma. Jag minns inte vad jag gjorde, men jag minns känslan. Och än i dag har jag kvar den bilden i mig.

Skulle någon nu fråga mig vad jag tycker om ord som neger eller om att driva med judar i en rolig historia, eller skulle någon be mig stå till svars för vad min generations barn hade för humor, eller vad vi i kanske Tornedalen eller Tärendö hade för bild av ”de andra”, inte fan skulle jag försvara det. Det var fel. Helt jävla fel.
Ändå.
Det händer, gång på gång. Kulturelit, sportkommentatorer, kändisar och andra knasigheter rusar till undsättning när någon av deras vänner avslöjar sin fördomsfulla och för dumma världsbild.
Det har handlat om förenklade barnboksfigurer, om hudfärg på fotbollsspelare som ska bytas in, det har handlat om Tintin, om tårtor man skär i. Och jäklar vad det har förklarats, med den ena logiska luckan efter den andra. Ingen har satt sig ner, hållit sig för pannan och bara insett vilken skit vi kommer ifrån.
Kanske kan 2013 vara året då vi faktiskt inser att det som var ”okej” förut, inte ens var okej då, och fan inte är okej nu.

Mattias Barsk

20130112-133441.jpg

Vi vill ha evighetsmaskiner!

Många av er vet nog att jag just nu jobbar med ett program som heter Det funkar!

Ungefär såhär - skissmaterial från arbetet med vinjett.

Det funkar! Vinjettskiss

Det är ett tv-program som hyllar barns idéer och uppfinningar. Beppe Singer – känd från Hjärnkontoret – är programledare. Programmet har premiär i januari 2013.

Vad tänker du på när du läser ”uppfinning”? Evighetsmaskiner så klart! Vem kan bygga en evighetsmaskin? Eller vem har den bästa idén på en? Vi snackar så klart om barnen. Låt barnen i din närhet börja fundera på begreppet, filma deras bygge eller låt dem berätta om sin idé. Skicka filmen till oss på Det funkar!

Du kan också göra såhär:  www.barnkanalen.se och klicka på Det funkar!

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 642 andra följare

%d bloggare gillar detta: