Posten måste delas ut

För ungefär 15 år sedan satt jag på en lokaltidnings 140-årsfirande. Där satt en av fotograferna och mindes 100-årsfirandet med värme.
Det gav mig en längtan att få åldras i branschen.

AI.png

Och det har jag gjort nu.

Efter 20 år i mediasvängens olika yttringar så börjar mönster upprepa sig. En intäktsmodell sviker och en annan kommer till. En avdelning slutar väcka intresse och en annan skapas. En sak som jag funderat mer kring är det här när ”de lätta jobben” ska göras av ledningen själva, eller i organisationen som det brukar heta. Ska vi vara ärliga så vet vi också att det här innebär att ledningen får gå som goda förebilder först, i en månad, två kanske tio. De postar på sociala medier, berättar om framgångarna – individuella och kollektiva – och försöker skruva fram det positiva i det mesta som hänt.

I dag går man med raska ben över från Twitter och Facebooksidor till LinkedIn. På alla kurser uppmuntras folk att profilera sig där. Här ska erövras nya marker, nya territorier ska mutas in. Och vilka är det som är där? Cheferna, företagsägarna, utvecklarna. Ja, det finns många andra där också, men att cheferna ens är där.

Några år efter 140-årsfirandet på en lokaltidning så arbetade jag på en annan. Jag kom in precis när det skulle göras nedskärningar i tidningshuset. En nedåtgående utveckling skulle vändas snabbt. Och man bestämde sig för att spara sig ur det värsta. De sparade bland annat bort rollen som receptionist. Vid en första anblick kanske rimligt för vem besöker en tidning i dag? Man mejlar. Året är ungefär 2004.
Men när första arbetsdagen utan receptionist kom så visade det sig att posten inte delades ut. Det var dödstyst. På den tiden kom inte så många mejl heller.
Någon dag senare hade man löst det genom att chefredaktören delade ut posten. Hen gjorde inte det varje dag, men ibland. Om jag minns det rätt så rullade uppgiften på ledningen och de turades alltså om.

Nu. En chef postar något på sociala medier för att berätta om hur förträffligt arbetsställe de har. Eller för att berätta om en yrkesfilosofi eller strategi som bör delas. Det tar tid. Hur mycket? Och kan det gå fortare när en erfaren gör det? Innehållet blir inte exakt som det var tänkt, och räckvidden är inte optimal. Konverteringen uteblir ”men närvaron är viktig”.

Borde inte posten delas ut av dem som delar ut post bäst? Och borde inte chefer göra det som de gör bäst? Jag tänker ofta på en dokumentär om tidningskrisen som jag såg på Göteborgs filmfestival där jag tror det var chefredaktören för Berlingske Tidende som lite förvirrat postade en bild på sin lunch och gladdes åt att så många likeade bilden. Det är förstås kul för honom, och för några följare. Men han kan inte räkna med att bara det ska vända trenden.

För några dagar sedan sa man på New York Times att papperstidningens död är inom synhåll. Spelar ingen roll.

Posten måste delas ut.

/Mattias Barsk

Annonser

JA! Video för småföretagare!

Alla ska göra video nu, men vad ska de innehålla?

De mest hugade försöker ställa sig framför kameran med varierande resultat. Men hur spännande blir de filmerna? Och hur får man spännande filmer då? Hur får man snygga sociala medier-klipp?

Det är nu det händer, samtidigt som Instagram inför försäljning.

I morse klickade det till i mig när jag hörde mina co-workers på Most Photos jobba vidare med sina försäljningar av abonnemang och tjänster, varför kan vi inte samarbeta och hjälpa de små företagen med mindre marknadsföringsbudget? Om vi leker med tanken att jag sätter ihop en sådan här video på en halvdag så är det bra investerade pengar för det lilla företaget som vill profilera sig i en allt mer rörlig socialmedia-marknad.

Jag hoppas att den här idén kan få de minsta bolagen att våga marknadsföra sig på sociala medier, såsom på LinkedIn eller för den delen Instagram. Det behövs inte alltid en filmdag för att det ska gå, och med anledning av samarbetet med Most Photos så kan man få riktigt snygga bilder till sin video, sådana bilder som lockar till att sitta kvar, längre än de där 2 sekunderna som det snittar i andra fall.

Får vi se Almedalen 3.0?

Jag tänker våga mig på en framtidsspaning här.

Senast i går sa en person att vi borde åka dit. Att vi på Arctic Minds borde kontakta något av alla företag som ska dit och hjälpa dem med berättelsen om sig själva.

Storyn bakom Almedalen känner vi väl alla till, och ju äldre vi digitala användare blir desto mer digitalt blir hela påhittet. Vi vet ju att det har gått från att vara en politikervecka till att bli en PR-vecka, och nu tar troligen Almedalen steget ut och blir en digital berättar-vecka. För i år kommer vi med all sannolikhet att mer än någonsin svämmas över av just videoklipp från veckan, från de olika montrarna och gatorna. Berättade av ett tusental individer, kanske fler, men av sådana som befinner sig i dina filterbubblor. För just dig.

mobil-closeup

Hur sticker man då ut som företag i mängden? Det blir faktiskt allt svårare att tränga igenom.

Lösningen här är professionellt berättande av något slag.

Det individuella berättandet på olika plattformar är bra men ändå ett komplement till varje företags branding och identitet. Det professionellt paketerade berättandet är det som kan hitta fler bottnar, känslor och intryck som tittarna/kunderna/följarna tar hem och in till sig.

IMG_2050.JPG

Lite förenklat sett på det självklara ”Alla kan filma”: Alla kan springa men inte alla vinner ett maratonlopp.

Tänk dig tio år bakåt. Då bestod journalistik ofta av ett betraktande och förklarande sätt att berätta. ”Det här är kajmanödlor och de rör sig såhär.” Byt ut subjektet och det blir en ganska ordinär berättelse om vem eller vad som helst. Örebroare, kvinnor, män, invandrare eller kulturutövare.

Sedan började kompassen vridas om och det journalistiska och filmmässiga berättandet möttes någonstans, det kunde man se inte minst i Kalla Fakta och Uppdrag Granskning. Dramaturgin fick mer plats och man insåg att en tittare inte är där för att lära sig endast, utan också för att underhållas, hur krasst det än låter.

Ett aktuellt exempel: På LinkedIn far de individuella berättelserna fram som en pålandsvind om förmiddagen, och snart vänder den och frånlandsvinden ska dra över oss. Då kommer vi att se fler paketerade videor igen, för det kommer uppstå en typ av mättnad. Inte minst hos avsändarna själva. Det är ofta där det händer först, hos de tidiga användarna.

Så utifrån den känslan, tycker jag mig ha på fötterna att göra en spaning.

Det är kombinationen av det individuella berättandet och det betraktande, visuellt starka som är lösningen. I skärningspunkten kommer det att ske nya saker. Och kanske just den första vecka i juli.

Juliveckan i Almedalen kan vara då det sker.

Foto: Mattias Barsk

Hur kan det gå i Harads?

Jag ska försöka förklara hur jag tänker att Nokia kan kopplas till Happy Harads (ingen officiell slogan utan något jag bara hittade på i stunden).

Arctic Bath
Arctic Bath är ett projekt som drivs av Arctic Bath AB. Arkitektur och design av Bertil Harström och Johan Kauppi, Sverige.

För er som inte vet det är Nokia alltså en före detta mobiltelefontillverkare från Finland. Och för er som inte vet var Harads är kan jag säga att det tillhör Boden kommun och finns på vägen mellan Jokkmokk och Boden (strax efter Havsträsk). 

Om du kör Norrlandskusten ner längs E4 passerar du en större stad ungefär var 13 mil. I var och en av dem, plus några av städerna däremellan, så finns det innovationsparker, businessparker, scienceparker eller helt enkelt kontorsytor för folk som ska mötas över branscher och skapa synergier tillsammans. De kommer i samma takt som våra stora älvar med sina utflöden.

Jag älskar det.

Men det här ska alltså ta oss till Nokia, till Angry Birds och kreativitet i en svår tid. För ni minns Nokias fall, de gjorde inte en smartphone när resten av branschen gjorde det. Det här var en katastrof för Finland. Det var ett flaggskepp som brann och sjönk. Som när Matti Nykänen förlorade mot Janne Boklövs v-stil. En katastrof och det kändes fel, det var så fel men ingen annan förstod det.

Det var så orättvist, kände man kanske på Nokias huvudkontor och bland finska folket när Nykänen förlorade. För man hade ju svaret. Stilen. Tanken. De hade ju rätt, hur kunde det bli fel?

Men när kompetensen finns kvar. Vad gör man då?

I backhoppningen blev det Toni Nieminen som fick lära sig v-stilen och utklassa alla andra konkurrenter. Som 15-16 åring blev han en ikon för landet.

Nokias telefondöd blev starten på en nyfödd tech-industri i Finland. Efter en tids bubblande kom bland annat Rovio med den knasiga idén att skapa ett spel där man skjuter fåglar som sänker grisar. ”Hahahaaa!” Angry Birds var fött. Och vilken artikel jag än läser om det här så berättas det att det handlar om samarbeten och utbyten av kompetenser, nära inpå rent geografiskt också. För kompetensen finns i din närhet och förståelsen kanske är ännu bättre där än långt borta. Angry Birds har fortsatt leverera berättelser på olika plattformar och när filmen Angry Birds släpptes för ett par år sedan var den en av USAs mest sedda. Made in Finland. Made very close to Nokia office space. Att Angry Birds-aktien rasade på Helsingfors-börsen för några månader sedan orkar jag inte kommentera här, sånt händer väl.

IMG_1958
Björkar står ofta som symbol för livskraft.

Mitt bolag Arctic Minds har kontor på Creative Park i Luleå och The Park i Stockholm. Mer än hälften av de jobb jag gör kommer från utbyten och dialoger på de här platserna. Inte så att man jobbar direkt för en granne men kanske att grannen tipsar om någon som behöver mina tjänster, och så fortsätter det.

Men hur gör man när det inte är så tätt med människor? Hur gör man när det är naturen som äger plats?

I serien Bastubaletten beskriver deltagaren Birgitta Rantatalo hur det är stressigt att leva på landsbygden, eftersom den vanliga servicen inte finns där utan man får skapa den själv eller jaga möjligheterna.

I Harads såg paret Britta Jonsson Lindvall och Kent Lindvall en möjlighet i att bygga Treehotel. En fullständigt galen och uppåt väggarna idé som visade sig vara alldeles  underbar. Lokalt anknutna arkitekter och designeras kopplade in, bland några andra inte lika kopplade, och sju olika märkliga hotellrum byggdes. Högt upp i tallarna. Varje tall beräknas ha ett värde på någon miljon nu.

Ett snöbollskast därifrån.

Nere vid Luleälven och bron som korsar den pågår full aktivitet. Här stärks vägar och det projekteras för strandpromenad. Det borras ner pelare och planeras för elförsörjning av något slag. I december 2018 ska Arctic Bath stå klart. En fantastisk skapelse som är ritad av Bertil Harström och Johan Kauppi. Idén till den föddes för några år sedan men nu är den alltså på gång, och det märks i byn. När vi anländer till platsen så är den ödslig, men några minuter senare är vi ett helt gäng som står där.

Foto: Mattias Barsk
Arbetet pågår på platsen, i december 2018 ska byggnaderna stå på sin plats.

Allt skapas lokalt i byn, man hjälps åt. Och finns det inte i Harads kanske det finns i Vuollerim eller Edefors. Virket transporteras korta vägar. Kunskapen finns på plats. Samarbetena görs med grannbyarna.

Boden kommun ställer sig positiva till Arctic Bath och för en tät dialog med innovatörerna.Det handlar om hållbarhet och naturen först, byggritningar, samtidigt som man vill erbjuda något nytt. Men hela tiden är naturen i fokus. När man borrar ner stolpar i älvsbotten så låter man slammen komma upp på isen i stället för att röra upp det i vattnet ”så mörtarna får sand i ögonen”. Lite skämtsamt men med respekt för naturen.

Vi ska ha nära till varandra och i respekt. Det är då vi tänker bra.

Jag tror att det är det som händer ibland. Inte minst i Harads.

Här kan ni hitta mer om Arctic Bath.

/Mattias Barsk

Varenda damernas – äntligen

Arctic_minds_profle_picwDet blev nästan komiskt det här. Med Sara Danius besked angående Svenska Akademien. Där vet man inte det jag skriver om här.

Det var som att första säsongen av Jills Veranda var beviset. Det har ju gått några år sedan dess. Det var en serie där Jill Johnsson träffade andra svenska artister i Nashville och pratade med dem, och spelade musik. Det blev en fantastisk succé. Då sa någon av chefskollegorna på Sveriges Television (SVT) att det är kvinnor som är framgångsfaktorn. Kvinnors perspektiv. Kvinnor i berättandet. Och det visade sig sedan, gång på gång. Det låg i tiden, med Rättviseförmedlingens grundläggande arbete kring listor med begåvade människor i stället för män, med A-märkt och generella jämlikhetsfrågor. Även Sápmi Sisters som jag var inblandad i var en sådan berättelse, med två systrar som levde sitt liv och gjorde sin karriär.

Rubriker ”Varenda kvinnornas” är ett försök till att vrida uttrycket Varannan damernas, från dansbandsvärlden. För det är inte varannan som gäller. Det är bättre än så. Även kvinnor kan ha ensamt tolkningsföreträdet nu – och det är helt i sin ordning.

De allra bästa serierna som jag sett på senare tid har ett kvinnligt narrativ (berättandeperspektiv). Det är kvinnor i ledande positioner hos polisen som i serien Scott and Bailey, det är kvinnor på presidentposter i Netflix-serien House of Cards (i och för sig inte ett så sympatiskt porträtt och inte sådant perspektiv), kvinnor som advokater i HBO Nordics serie The Good Fight. Och det handlar inte om sex. Det är inte som sexuella objekt de verkar utan som de bäst lämpade för sin post. De är där för att de är bäst på det de gör. Såklart.

Det kan verka som att det har förvånat mig. Det har det inte. Det har kommit långsamt till mitt medvetande. Det var något med dialogen i Scott and Bailey som imponerade, något med hur huvudpersonerna i The Good Fight orienterade sig i livet och såg på omvärlden. Och när jag insåg att de alla hade kvinnliga huvudpersoner och ett perspektiv som var ur kvinnornas ögon så förstod jag. Det handlar om att vara människa.

IMG_1438
Justine Kirk leder Bastubalettens utveckling, oavsett om det är män eller kvinnor som dansar. Foto: Mattias Barsk

Kanske kan vi nu slippa männen som trakasserar varandra för att nå mer framskjutna personer och makt. Kanske kan vi slippa män som ”erövrar” kvinnor för att ha kvar sin makt. Kanske blir det bara en schablon som går att använda när man ska vara lite nedlåtande kring mannen i fråga och inte tvärtom. För det är ingen framgångssaga att vara man, inte det i sig. Det är det att vara en sann människa som är vägen, och det tror jag mig ha förstått och inte tack vare serierna med kvinnor i huvudroller. Men de kanske får fler att förstå.

/Mattias Barsk