Det blev nästan komiskt det här. Med Sara Danius besked angående Svenska Akademien. Där vet man inte det jag skriver om här.
Det var som att första säsongen av Jills Veranda var beviset. Det har ju gått några år sedan dess. Det var en serie där Jill Johnsson träffade andra svenska artister i Nashville och pratade med dem, och spelade musik. Det blev en fantastisk succé. Då sa någon av chefskollegorna på Sveriges Television (SVT) att det är kvinnor som är framgångsfaktorn. Kvinnors perspektiv. Kvinnor i berättandet. Och det visade sig sedan, gång på gång. Det låg i tiden, med Rättviseförmedlingens grundläggande arbete kring listor med begåvade människor i stället för män, med A-märkt och generella jämlikhetsfrågor. Även Sápmi Sisters som jag var inblandad i var en sådan berättelse, med två systrar som levde sitt liv och gjorde sin karriär.
Rubriker ”Varenda kvinnornas” är ett försök till att vrida uttrycket Varannan damernas, från dansbandsvärlden. För det är inte varannan som gäller. Det är bättre än så. Även kvinnor kan ha ensamt tolkningsföreträdet nu – och det är helt i sin ordning.
De allra bästa serierna som jag sett på senare tid har ett kvinnligt narrativ (berättandeperspektiv). Det är kvinnor i ledande positioner hos polisen som i serien Scott and Bailey, det är kvinnor på presidentposter i Netflix-serien House of Cards (i och för sig inte ett så sympatiskt porträtt och inte sådant perspektiv), kvinnor som advokater i HBO Nordics serie The Good Fight. Och det handlar inte om sex. Det är inte som sexuella objekt de verkar utan som de bäst lämpade för sin post. De är där för att de är bäst på det de gör. Såklart.
Det kan verka som att det har förvånat mig. Det har det inte. Det har kommit långsamt till mitt medvetande. Det var något med dialogen i Scott and Bailey som imponerade, något med hur huvudpersonerna i The Good Fight orienterade sig i livet och såg på omvärlden. Och när jag insåg att de alla hade kvinnliga huvudpersoner och ett perspektiv som var ur kvinnornas ögon så förstod jag. Det handlar om att vara människa.
Kanske kan vi nu slippa männen som trakasserar varandra för att nå mer framskjutna personer och makt. Kanske kan vi slippa män som ”erövrar” kvinnor för att ha kvar sin makt. Kanske blir det bara en schablon som går att använda när man ska vara lite nedlåtande kring mannen i fråga och inte tvärtom. För det är ingen framgångssaga att vara man, inte det i sig. Det är det att vara en sann människa som är vägen, och det tror jag mig ha förstått och inte tack vare serierna med kvinnor i huvudroller. Men de kanske får fler att förstå.
/Mattias Barsk
Mattias Barsk om 