Jag bor i MÖGLA nu

Vi har hört begreppen, So-Fo, GLAM (Gröndal, Liljeholmen, Aspudden och Midsommarkransen) och ibland säger man So-So som i söder om Söder.

Jag har aldrig riktigt fäst mig vid dem.

Jag älskar mitt MÖGLA
Förorten har många namn

I dag frågade jag på Twitter vilka som twittrar från Aspudden och fick svar från Gröndal, Örnsberg, Midsommarkransen och Liljeholmen.

Så föll bokstäverna på plats: MÖGLA. Kan det heta så? Varför inte? En del har förorterna gemensamt, ganska mycket faktiskt.

Och sedan skrev jag: ”Härmed registrerar vi hasch-taggen #MÖGLA som representerar Midsommarkransen, Örnsberg, Gröndal, Liljeholmen och Aspudden.” och jag vet inte om det spred sig av den härliga känslan att kalla en trakt för MÖGLA eller om det var för att bokstäverna sitter bra där de sitter.

Jag gillar mitt MÖGLA, som fan. På flera sätt.

Bygger studio

Under Construction
Hjärnkontorets studio 2011

Första besöket i Hjärnkontorets nya studio. Jag var först nervös för hur idéerna skulle ta sig i uttryck. Nu är jag imponerad av vad scenografen Martina Taube lyckats bygga upp!

Det jag var rädd för var att ljussättningen skulle bli svår men jag testade lite efterbearbetning i min telefon och det verkar fungera, så det gör nog det också i TV-husets postproduktion. Oj, vad jag kommer bli skamsen om det inte gör det!

Fast nej. Det kommer gå bra. Det känner jag redan nu. Det här ska bli kul.

Counter Strike skapar kontor

En av mina vänner är arkitekt. Inte en sådan med svart polo men ändå en arkitekt. Han och jag har åkt longboard tillsammans, vi har diskuterat HBTQ-frågor och ”kolonialiseringen av Bohuslän”, men det är en grej som griper tag i mig lite extra hårt…

Han forskar i något som jag inte ens kan namnet på men som fascinerar sådär generande mycket – så man inte vet vad man ska säga, bara vad man ska fråga. Det handlar om utrymmet mellan ting och människor, där vi rör oss. Han säger att det är svårt att förutse hur folk ska röra sig i kontorsmiljöer, och att det handlar om så mycket mer än bara fysiska hinder och möjligheter. Ibland när vi pratar om ämnet märker jag att det tangerar det socialpsykologi jag en gång läste. Det kanske är därför jag också blir så lycklig när jag hör hur han jobbar.

Counter-Strike har jag aldrig spelat. Jag blir åksjuk av sådana spel. Men Arkitekten spelar Counter-Strike, och ser på filmer om Counter-Strike (CS), för att lära sig just det där; hur folk rör sig mellan platser och ting på bästa sätt. Han säger att det är ett utmärkt exempel på just det. Särskilt gillar han de filmer som folk gör, där de alltså filmar av spelet.

Och ganska snabbt far jag in på tankar om popkulturens eviga kamp om att bli erkänd som något givande och ibland nyttigt. Att kultur är kultur så länge det inte är natur utan skapat av människor för andra människor. För det är klart att CS-filmerna jag ramlar över på Youtube, och även de gamers som snackar CS plötsligt blir något annat när man hör att en arkitekt studerar deras moves på skärmen. Jag gillar det, och jag vill slå det i ansiktet på dem som säger att spel är fördummande, eller som säger att det bara är våld man lär sig. Majoriteten av spelarna är ju där för att spela spel, inte för att rita hus, men ändå tycker jag nog att de etablerade åsiktsmaskinerna inte riktigt ser potentialen i kulturyttringar som de här. Och vem vet, kanske det är just spel som CS som ska förbjudas enligt någon motion någonstans. Då kan det vara läge att påminna om utrymmet mellan tingen och människorna och hur vi rör oss däremellan. Det är ingen lätt uppgift att kartlägga det, om man inte spelar Counter Strike eller andra sådana åksjukespel vill säga.

Ja, jag är torsk på popkulturens förmåga att röja runt bland gamla föreställningar.