Den kommunicerande publiken kommer!

Varje gång någon uttalar sig om interaktivetet eller öppenhet och kommunikation med de stora mediebolagen, som SVT, så ignorerar man barnens utbud. Där är dialogen med tittarna en så självklar del sedan många år att det är förunderligt hur debatten kan förbi se det. Särskilt med tanke på att det är just dessa barn som sedan blir vuxna, och kommer som de nya medieaktörerna – jag väljer att inte kalla dem konsumenter för det låter så passivt.

Hjärnkontoret i SVT
Beppe Singer i Hjärnkontoret

Jag har producerat program som Bolibompa, Expedition Vildmark, REA och nu ”Årets Folkbildare 2011” Hjärnkontoret. I en del av programmen har det varit svårare, på grund av inspelningsplaner och utsändning i förhållande till varandra, men som i exempelvis det ofta direktsända Bolibompa var dialogen med tittarna en av de viktigaste delarna för att över huvud taget kunna göra en inramning till de andra barnprogrammen.

Och i Hjärnkontoret som jag nu jobbar med är tittarnas frågor och omröstningar det som också skapar programmets innehåll som i Frågelådan eller Veckans Uppfinning. Självklart finns det på redaktionen en researcher, en redaktör och producent – och ett helt gäng reportrar i vuxen ålder med flera års erfarenhet från liknande produktioner – som sedan diskuterar vad vi ska ha i varje avsnitt och kvaliteten i det. Men utan dialogen med tittarna finns inte programmet som det är nu. Dagligen får vi tiotals mejl och vi svarar på alla.
I REA var tittarnas berättelser själva essensen i hela programmet. När vi hade en chat med tittarna efter ett av förra årets avsnitt kom cirka 14 000 frågor in. Vi hann svara på några hundra men behöll frågorna för att kunna svara på dem senare i olika former.

Och nu har jag inte alls gått in på program som jag inte arbetat med, som Minimello eller Fixa Rummet och flera andra.

Så publikkontakten finns.

En spännande utmaning blir att få dessa tittare, som främst är mellan 3 och 11 år, att följa med till vuxenutbudet. Egentligen för alla aktörer. Jag måste också säga att jag tror att man jobbar hårt med det. Just dessa tittarna, från Barnkanalen har bara inte hunnit ut ännu. De är vana att ha en dialog med sina program och de har mycket klokt att säga. Det tror jag faktiskt att vi på programverksamheten har koll på, och jag upplever att det arbetas rätt bra på den här fronten. Jag har inte så bra insyn i exakt vad man gör i utbudet utanför Barnkanalen dessvärre, men jag vänder mig främst emot kritiken om ”SVT” för det är inte hela sanningen ni beskriver.

När ni nu nästa gång säger att SVT inte har tillräcklig publikkontakt, som varit en tråd i Second Opinion, glöm inte barnprogrammen, det är de som formar framtidens utbud. Där är det aldrig tyst.

Mattias Barsk

producent på Sveriges Television

Rube Goldberg-utmaning i Hjärnkontoret

Många tittare hör av sig och frågar vad det är för en maskin som Hjärnkontoret har i sin vinjett. Det kallas en Rube Goldberg-maskin.
Nu har tittarna chansen att göra sina egna Rube Goldberg-maskiner!
Den eller de som gjort årets bästa kommer kallas ”Årets Uppfinnare”!

Maskinerna bygger på att man nyttjar olika fysikaliska lagar, som dominoeffekten m.m.
Behöver du inspiration kan du titta i början av Hjärnkontoret, men också på Youtube och andra platser på internet. Sök t.ex. på ”Rube Goldberg machine”.

Såhär gör du:
1. Fundera på vilka beståndsdelar maskinen ska ha, vilka energier ska driva den?
2. Montera ihop maskinen.
3. Filma hur maskinen fungerar. Inget fusk!
Säg vem du är/vilka ni är och varifrån du/ni kommer som har gjort maskinen och visa sedan hur och att den fungerar. Avsluta gärna med att säga: ”Det funkar!”
4. Ladda upp filmen (som är ca 1 minut lång) på svt.se/hjarnkontoret (klicka på ”Skicka in din film”)

Med början i februari kommer Hjärnkontoret att utse veckans uppfinnare, med målet att mot slutet av säsongen utse en slutgiltig sådan – ”Årets Uppfinnare”. Vinnaren får fint besök av Beppe och Hjärnkontoret!

Vänliga hälsningar
Hjärnkontoret
Sveriges Television

Barn gillar journalistik – om Årets Folkbildare 2011

Måndag morgon, 2 januari, och inte mycket talar för att arbetet ska få medvind. Men 25 meter innan jag träder in i morgonmötet ser jag på Twitter – via @Mjomark – att Hjärnkontoret utsetts till Årets folkbildare av organisationen Vetenskap och Folkbildning.

Beppe Singer - programledare
Hjärnkontoret - Årets folkbildare 2011

Det blev jubel på mötet. Och 15 stolta redaktionsmedlemmar ville läsa motiveringen:

——

Till Årets folkbildare 2011 utses redaktionen för SVT:s barnprogram Hjärnkontoret för sin utmärkta vetenskapsbevakning riktad till barn.

Hjärnkontoret har visats i 16 år (start i januari 1995) och har därmed bidragit till att fostra hela dagens generation av studenter och unga forskare vid landets högskolor. Tack vare sin tilltalande form och sin lämpliga sändningstid i SVT når Hjärnkontoret ut till barn med alla slags bakgrund och kan därmed bredda och demokratisera rekryteringen av framtidens forskare. Därtill ökar programmet kunskapen om och uppskattningen för vetenskap bland allmänheten i stort.

—–

Och det var några saker där som vi lade extra stor vikt vid.
  • Formen (prioriterad i arbetet för att tittarna ska känna det magiska och exklusiva med ett vetenskapsprogram för just dem)
  • Att programmet når ut till barn med all slags bakgrund (extremt viktigt för alla oss) och ….
  • att programmet kan hjälpa till att demokratisera rekryteringen av framtidens forskare.
Som en dröm. För när säsongen 2011 började för oss, då formulerade vi vikten av att vara angelägna för alla barn, oavsett bakgrund eller tidigare kunskaper, ingen ska känna sig dum och vill man fråga så ska man våga. Om det sedan kan påverka framtidens rekryteringar av forskare på ett positivt sätt, ja då är det väl bra.
Så 15 stolta i redaktionen fick just den där vindpuffen som krävdes för att sätta igång med en ny säsong av Hjärnkontoret (som börjar tisdag 10 januari igen, kl 18.45 i SVTB).
Det som hänger kvar är också det jag fortsätter plädera för, barn behöver journalistik och de gillar det!
De gillar kritiskt tänkande, de gillar fakta och att ställa frågor. Det är hur man tar i ämnet som är viktigt. Kom ihåg det, säg inte att de inte bryr sig.
Och så ett tack. Till alla er som ger feedback, hör av er och frågar, och som följer Hjärnkontoret på det där noggranna sättet som man bara älskar som producent att folk gör.

Alla är opinionsbildare – om #trollenorollen

Så var #Trollenorollen förbi. Ett roligt initiativ av ett helfint gäng som också startade FAJK. Det var egentligen mitt första möte med en enormt twittertät grupp människor. Mellan 10 och 17 var schemat fullsmockat med sessions i fyra olika salar. Imponerande ordnat!

Jag hann delta i några sessions om journalistrollen, och var initativtagare tillsammans med @grafstrom till ett samtal om journalistik för barn och unga. Tesen var egentligen, varför gör inte alla det eftersom de unga fullkomligen slukar den här typen av media? (Jag letar efter Bambuser-klipp därifrån, tipsa gärna!)

Deltog i #trollenorollen
Trollen o Rollen

Och kanske är det när barnprogram, barninnehåll i tidningar, förpassats/placerats strategiskt på speciella nischade sidor och kanaler som journalistiken för barn och unga också marginaliserats i debatten. Johan Grafström minns hur REA en gång låg precis före Rapport och hur det också gjorde att laddningen i boss-fighten var desto tyngre att hantera för de ansvariga. Hur är det när det sänds i Barnkanalen, där inte så många vuxna ser? Intressant diskussion var det i alla fall. Kanske är de vi vuxna som måste engagera oss mer i journalistiken för unga för att den också ska få ett högre värde, stå högre på agendan och anses värd att föra in i fler medier. För övrigt gör Ylva Mårtens ett hästjobb på Sveriges Radio med sin bevakning av barnfrågor och -kultur. Vad sa jag då? Ja, att man måste stå på barns nivå när man gör journalistik, det innebär egentligen att man inte själv ska stå i vägen för berättelsen, utan man ska ta bort sig själv så mycket som möjligt för att då kunna berätta om ämnet på ett så neutralt och objektivt sätt som möjligt. Vilket för mig in på…

En annan intressant diskussion utanför salarna var nog den lite uttjatade Alla är journalister som jag hade med kloka Brit Stakston och min lika kloka och för länge sedan klasskompis Anna Lindberg. Någonstans gick jag därifrån med känslan att Twitter gjort att ”Alla är opinionbildare”. Inte journalister.

En annan intressant sak var iakttagelsen som min vän Nadja Jebril gjorde, ”alla har inte Twitter som sin första källa, inte ens jag, och jag anses vara en av de unga mediakonsumenterna”. True that.

Här finner ni en snygg Storify-sammanställning av Lillemor SR- http://storify.com/lillemorsr/trollenorollen

Ungefär så. Rakt ur huvudet.

Vad snackar vuxna/barn om?

Det är ingen slump att marknadskrafterna gör allt för att nå barnen och deras snackisar.

Av en slump ramlade jag över den här listan, när vi gottade oss i tittarsiffrorna från förra avsnittet av Hjärnkontoret.

Siffrorna till höger säger hur många tusen som såg respektive program.

Från MMS.se
Jämför barn med vuxna

Tummen upp eller ner

Nyligen skrev jag om det här med Att Beskära Verkligheten. Om det här med att jag inte får den stora bilden utan något slags urval, en förvrängning som passar avsändaren. Det börjar bli allt mer frustrerande. Och jag vet faktiskt inte vad jag vet…längre. Kanske är det inget nytt, eller så är det det. Oavsett vad så skulle det vara fräscht med en diskussion.

En annan tanke i samma linje är det här med att vi på något enkelt sätt ska veta om en eller annan sak är värd en tumme upp eller en tumme ner. Att ens fråga om mer info, eller att vilja tänka på saken, verkar inte godtagbart. Man ska fort som fan ha en åsikt, och sedan stå för den oavsett vad det kostar.

DN listar italienska ligalag.
Tummen upp eller ner?

Jag har själv förespråkat den typen av journalistik på en del tidningsredaktioner  – dock inte på tv – men det var i samband med formatomgörning från hela-frukostbords-format till tabloid under början av 2000. Lite cyniskt sa jag ibland att det handlade om att etablera alla redaktörer på tidningen som krönikörer som hade en linje. Det var underhållning. Då. Och det funkade. Men…

Nu – 2011 – går jag själv och undrar hur fasen man ska nå tillbaka till mer nyanserade åsikter, en större färgpalett än svart och vit. Facebooks LIKE, Twitters RT och Google + +.

Hur ska jag som producent av barnprogram ge barnen fler valmöjligheter än tummen upp eller ner utan att de ska ledsna på alla alternativ och känna sig vilsna i det enorma utbudet? För det är ju så, tummen upp eller ner är enkelt, och de känner igen sig i det… Vill vi att de ska tänka så? Bra eller dåligt? Det funkar, det ger en skenbar interaktivitet men vad tusan säger det om världen egentligen?

Vad säger du? Good or anus?

Interaktivetet i gammel-TV

Det här med interaktivetet anses lite nydanande i ”vuxen-tv” men i barn-tv-världen har vi arbetat med det i flera år. Det märks inte minst på stora satsningar som Bolibompa-sajten. Men även i programverksamheten pågår arbetet.

Synvillan i Hjärnkontoret
Synvillan interagerar

I tidningsvärlden på 90-talet var det självklart. Men i broadcast-tv har det varit lite klurigt. Jag har varit med och gjort omröstningar som mynnat ut i flera tusen klick på en webbsida, jag har varit med om att göra program där man försöker få tittarna att generera ett visst innehåll i programmet. I framtiden hoppas man ju på att kunna få direkt respons från folk vid skärmarna – och det sker säkert när man sänder direkt på nätet- men även tänkt respons kan fungera. Exempelvis vid stora experiment.

Men jag har aldrig tidigare gjort något sådant här inslag: Synvillan

Reaktionerna på det här inslaget är många. Några har aldrig tidigare sett det, några har aldrig sett något liknande i TV. Det är kul. Vi kommer att köra vidare med den här typen av visuella experiment under höstsäsongen av Hjärnkontoret.