Alla är opinionsbildare – om #trollenorollen

Så var #Trollenorollen förbi. Ett roligt initiativ av ett helfint gäng som också startade FAJK. Det var egentligen mitt första möte med en enormt twittertät grupp människor. Mellan 10 och 17 var schemat fullsmockat med sessions i fyra olika salar. Imponerande ordnat!

Jag hann delta i några sessions om journalistrollen, och var initativtagare tillsammans med @grafstrom till ett samtal om journalistik för barn och unga. Tesen var egentligen, varför gör inte alla det eftersom de unga fullkomligen slukar den här typen av media? (Jag letar efter Bambuser-klipp därifrån, tipsa gärna!)

Deltog i #trollenorollen
Trollen o Rollen

Och kanske är det när barnprogram, barninnehåll i tidningar, förpassats/placerats strategiskt på speciella nischade sidor och kanaler som journalistiken för barn och unga också marginaliserats i debatten. Johan Grafström minns hur REA en gång låg precis före Rapport och hur det också gjorde att laddningen i boss-fighten var desto tyngre att hantera för de ansvariga. Hur är det när det sänds i Barnkanalen, där inte så många vuxna ser? Intressant diskussion var det i alla fall. Kanske är de vi vuxna som måste engagera oss mer i journalistiken för unga för att den också ska få ett högre värde, stå högre på agendan och anses värd att föra in i fler medier. För övrigt gör Ylva Mårtens ett hästjobb på Sveriges Radio med sin bevakning av barnfrågor och -kultur. Vad sa jag då? Ja, att man måste stå på barns nivå när man gör journalistik, det innebär egentligen att man inte själv ska stå i vägen för berättelsen, utan man ska ta bort sig själv så mycket som möjligt för att då kunna berätta om ämnet på ett så neutralt och objektivt sätt som möjligt. Vilket för mig in på…

En annan intressant diskussion utanför salarna var nog den lite uttjatade Alla är journalister som jag hade med kloka Brit Stakston och min lika kloka och för länge sedan klasskompis Anna Lindberg. Någonstans gick jag därifrån med känslan att Twitter gjort att ”Alla är opinionbildare”. Inte journalister.

En annan intressant sak var iakttagelsen som min vän Nadja Jebril gjorde, ”alla har inte Twitter som sin första källa, inte ens jag, och jag anses vara en av de unga mediakonsumenterna”. True that.

Här finner ni en snygg Storify-sammanställning av Lillemor SR- http://storify.com/lillemorsr/trollenorollen

Ungefär så. Rakt ur huvudet.

Hjärnkontoret på G+

Ja, jag har varit lite kritisk. Och känt att det är som att vänta på att något ska hända, när inget händer. Närvaron på Google+ alltså. Men så dök möjligheten att starta upp sidor med annat än personligt innehåll upp. Och visst.

Då kickar vi igång en sida. Som första barnprogrammet på plats…

på Google+
Hjärnkontoret är för dig

Det kanske kommer någon efter mig nu, kanske finns det regler hos Google eller hos min arbetsgivare om att vi inte ska ha sidor på G+. Det tror jag iofs inte.

Men jag tänkte, om vetenskap och forskning är så lätt att diskutera på Google+ så borde väl också ett tv-program (Hjärnkontoret) som handlar om just sådant ha en sida där. Said and done. Nu finns den, här: Lägg gärna till, kommentera och ge feedback på vad ni vill. Det är jag (producenten) som kommer att sköta sidan och uppdateringarna och försöka finna vad som är intressant för läsarna med G+.

Fixa en tredje arm

Ännu en gång då jag blir så glad över vad interaktivitet kan innebära. Och hur hjärnan trots allt är en enkel maskin.

Hela experimentet går ut på att lura två av våra sinnen, för gör du det så köper hjärnan nästan vad som helst.

Prova själv!

Pröva ha en tredje arm

Hur menar jag då att det kan vara en tröst att hjärnan är så enkel? Ja, dels för att det ger förhoppningar om att hjärnan också kan läka saker som går snett, men även att det förklarar en hel del knasiga slutsatser som hjärnor på den här planeten har dragit. Eller hur? En tröst.

Vad snackar vuxna/barn om?

Det är ingen slump att marknadskrafterna gör allt för att nå barnen och deras snackisar.

Av en slump ramlade jag över den här listan, när vi gottade oss i tittarsiffrorna från förra avsnittet av Hjärnkontoret.

Siffrorna till höger säger hur många tusen som såg respektive program.

Från MMS.se
Jämför barn med vuxna

När människan flyger – vägrar jag förstå

Det finns vissa saker som en del av oss drömmer om att få uppleva, som att simma med delfiner (något av det obehagligaste jag har gjort), kanske se en speciell bergstopp (det ÄR häftigt med berg) eller… ja för tusan: Flyga. Det är ju också en av de häftigare superkrafterna, om man tänker så.

I avsnitt 4 av Hjärnkontoret i år (visas 18 oktober kl 18.45 i SVTB och finns därefter på SVT Play – länk kommer) händer det på sätt och vis. Programledaren Beppe Singer svävar i en vertikal vindtunnel (i Danmark). Det var enligt hans egen utsago en helt fantastisk upplevelse, och svårt!

Men därutöver, kan man – om man är riktigt duktig – även sväva utanför vindtunneln, i fria luften! Ute i naturen, om man bortser från själva maskinen som står fast på marken några meter nedanför. Och det är det här som är så svårt att förstå. Ögat vägrar nästan att inse att det är på riktigt. Se själva! Klippet är från en mobilkamera. Jag vill prova! Men samtidigt, är det sant? Så känns det.

Efter programmet kommer det finnas fler klipp på det här, på SVT Play och svt.se/hjarnkontoret.

Tummen upp eller ner

Nyligen skrev jag om det här med Att Beskära Verkligheten. Om det här med att jag inte får den stora bilden utan något slags urval, en förvrängning som passar avsändaren. Det börjar bli allt mer frustrerande. Och jag vet faktiskt inte vad jag vet…längre. Kanske är det inget nytt, eller så är det det. Oavsett vad så skulle det vara fräscht med en diskussion.

En annan tanke i samma linje är det här med att vi på något enkelt sätt ska veta om en eller annan sak är värd en tumme upp eller en tumme ner. Att ens fråga om mer info, eller att vilja tänka på saken, verkar inte godtagbart. Man ska fort som fan ha en åsikt, och sedan stå för den oavsett vad det kostar.

DN listar italienska ligalag.
Tummen upp eller ner?

Jag har själv förespråkat den typen av journalistik på en del tidningsredaktioner  – dock inte på tv – men det var i samband med formatomgörning från hela-frukostbords-format till tabloid under början av 2000. Lite cyniskt sa jag ibland att det handlade om att etablera alla redaktörer på tidningen som krönikörer som hade en linje. Det var underhållning. Då. Och det funkade. Men…

Nu – 2011 – går jag själv och undrar hur fasen man ska nå tillbaka till mer nyanserade åsikter, en större färgpalett än svart och vit. Facebooks LIKE, Twitters RT och Google + +.

Hur ska jag som producent av barnprogram ge barnen fler valmöjligheter än tummen upp eller ner utan att de ska ledsna på alla alternativ och känna sig vilsna i det enorma utbudet? För det är ju så, tummen upp eller ner är enkelt, och de känner igen sig i det… Vill vi att de ska tänka så? Bra eller dåligt? Det funkar, det ger en skenbar interaktivitet men vad tusan säger det om världen egentligen?

Vad säger du? Good or anus?

Interaktivetet i gammel-TV

Det här med interaktivetet anses lite nydanande i ”vuxen-tv” men i barn-tv-världen har vi arbetat med det i flera år. Det märks inte minst på stora satsningar som Bolibompa-sajten. Men även i programverksamheten pågår arbetet.

Synvillan i Hjärnkontoret
Synvillan interagerar

I tidningsvärlden på 90-talet var det självklart. Men i broadcast-tv har det varit lite klurigt. Jag har varit med och gjort omröstningar som mynnat ut i flera tusen klick på en webbsida, jag har varit med om att göra program där man försöker få tittarna att generera ett visst innehåll i programmet. I framtiden hoppas man ju på att kunna få direkt respons från folk vid skärmarna – och det sker säkert när man sänder direkt på nätet- men även tänkt respons kan fungera. Exempelvis vid stora experiment.

Men jag har aldrig tidigare gjort något sådant här inslag: Synvillan

Reaktionerna på det här inslaget är många. Några har aldrig tidigare sett det, några har aldrig sett något liknande i TV. Det är kul. Vi kommer att köra vidare med den här typen av visuella experiment under höstsäsongen av Hjärnkontoret.