Archive for the ‘ Empati ’ Category

Mobil-föräldern

Vi kastar oss till Stockholm. Året är 1983.
Tunnelbanetågen i Stockholm består av den tidens moderna C13-vagnar. Sådana där som kallas gamla trettio år senare. Längst ner i ena hörnet sitter en förälder med sina två barn. Barnen sitter vid en tvåa, och föräldern mitt emot vid en egen. Ingen sätter sig bredvid. Barnen kastar vantar mellan varandra. Den vuxna sitter med en dagstidning, Dagens Nyheter, och läser. Läser, muttrar, läser vidare. Tidningen är stor som ett matbord. Det kränger på tåget och ett av barnen som nu står upp trillar omkull men reser sig raskt.

Twittra på tuben?

Twittra på tuben?

Nu tillbaka, fast vi säger till ett kafé i Luleå. Vi struntar i töntiga tunnelbanevagnar. Vi sitter på ett kafé. Säg Mat&prat. En vuxen person sitter där med ett barn. Som leker med någonting mobilliknande men det visar sig vara en leksakstelefon. Den vuxna – som troligen är förälder – sitter med sin riktiga telefon och tittar förmodligen i Facebook men kanske är det Wordfeud eller Quizkampen, eller bara surfar runt på några sidor den aldrig besökt.

Jag vet inte, men hur reagerar du om du ser detta? Tänk dig först familjen där, för trettio år sedan. Tänk dig sedan nutid. Skillnaden? Jag vet, man vill gärna placera dagstidningen vid frukostbordet men nu tänker vi oss en tunnelbana.

Och tänk dig sedan nutidens kafégäst. Som har sitt barn intill, barnet som leker med en leksaksmobil och ibland tappar den på golvet men kan hämta upp den själv. Föräldern som hummar och bejakar vad barnet säger men utan att egentligen släppa sin mobiltelefon med blicken. Vilka känslor får du då?

Det behöver inte ens vara lek och trams som föräldern med mobiltelefonen sysslar med. Det kanske är något gravallvarligt, det kanske är en debatt på Twitter om papperslösa i det svenska samhället. Men om det är lek, inte ens då är det helt självklart stor skillnad på vad han gör jämfört med Dagens Nyheter-läsaren för trettio år sedan.
Ändå reagerar vi, med lite sorg och blickar. ”Tänk vad föräldern där missar nu”.

Jag är en av dem som suckar, och verkligen tycker att en del ägnar för mycket tid till sina skärmar eller telefoner. Ifall någon påpekar att jag sitter med min, så petar jag raskt in telefonen i byxfickan och skärper mig. Jag vill inte vara en mobil-pappa. Men ändå händer det ibland. Det är bristande fokus, eller så är det lite vila och vuxentid.

Men visst kan man se det lika i det här? Det är inte exakt samma, men likt. Skillnaden är kanske att den stora dagstidningen har flyttat ut i offentliga rummet, och att vi har med den på kaféet, i lekparken eller på tunnelbanetåget. Men när jag ser en förälder djupt försjunken i sin telefon försöker jag påminna mig om att det finns något bra däri telefonen också. Det är inte säkert att föräldern där på kaféet läser just det tramsigaste du har sett på nätet. Men vem vet vad han med matbordsstora DN läste? Kanske serierna och horoskopet. Eller sportresultat. En trist teaterkritik. Vad gav det världen?

(blogginlägget är också publicerat i Norrbottens-Kurirens pappersutgåva 28/3 2013)

 

Jag berättade aldrig slutet

Krönika publicerad i Norrbottens-Kuriren (Kultursidan) 12 januari 2013.

————————–
Jag riktigt kände hur lika vi var, alla vi i Tärendö. Vi var i tonåren. Vi hängde i gäng. Samma gäng, dag efter dag. Vi var ett antal 12-åringar, 13-åringar, 16 och 17-åringar i en och samma grupp. Det kan verka romantiskt. Och det var det. Vi var en grupp. Ett gäng. Alla fick vara med. Eller nästan alla. Ibland var det väl någon som inte kände sig som en i gruppen. Men annars; alla. De som kunde.
Det var vi, och vi var vi med varandra. Men, ibland målade vi upp de andra.
När vi berättade roliga historier berättade vi om de andra, de där vi aldrig träffade. De där vi egentligen nästan aldrig heller såg på TV ens.
Det var rasistiska historier. Och ingen reagerade. Det var om ”negrer” och ”judar”, hur man stoppade den ena eller andra från att hoppa i sängen, hur man lurade in några andra i duschen och så vidare.
Jag minns inte hur det gick till men en dag när jag skulle återge en sådan där ”vits” för min mamma så knöt det sig. Ja, jag har en förmåga att se saker jag pratar om i bilder. Det kan bli riktigt kul. Jag kan gråta av skratt när jag minns en rolig historia. Jag riktigt ser hur själva poängen utspelar sig, gång på gång. Men den här gången gjorde det ont. Och jag blev tyst. Jag såg plötsligt hur vitsen jag skulle dra handlade om en människa. En sådan som jag. En med annan hudfärg men med samma hopp om att få ett värdigt liv.
Jag tror inte att jag berättade slutet för min mamma. Jag minns inte vad jag gjorde, men jag minns känslan. Och än i dag har jag kvar den bilden i mig.

Skulle någon nu fråga mig vad jag tycker om ord som neger eller om att driva med judar i en rolig historia, eller skulle någon be mig stå till svars för vad min generations barn hade för humor, eller vad vi i kanske Tornedalen eller Tärendö hade för bild av ”de andra”, inte fan skulle jag försvara det. Det var fel. Helt jävla fel.
Ändå.
Det händer, gång på gång. Kulturelit, sportkommentatorer, kändisar och andra knasigheter rusar till undsättning när någon av deras vänner avslöjar sin fördomsfulla och för dumma världsbild.
Det har handlat om förenklade barnboksfigurer, om hudfärg på fotbollsspelare som ska bytas in, det har handlat om Tintin, om tårtor man skär i. Och jäklar vad det har förklarats, med den ena logiska luckan efter den andra. Ingen har satt sig ner, hållit sig för pannan och bara insett vilken skit vi kommer ifrån.
Kanske kan 2013 vara året då vi faktiskt inser att det som var ”okej” förut, inte ens var okej då, och fan inte är okej nu.

Mattias Barsk

20130112-133441.jpg

Låt barnen ropa: Det Funkar!

Då var det dags för en av mina största utmaningar som producent, en idé som föddes ur en annan idé ska nu stå på egna ben och bli en serie. Det är nämligen ett av Hjärnkontorets populäraste inslag om uppfinningar som nu blir ett eget program. Beppe Singer är programledare, precis som i Hjärnkontoret.

En hyllning till barns idéer

Det Funkar kommer 2013

Programmet heter Det Funkar (sajten är under uppbyggnad nu men formuläret för att skicka in funkar redan nu) och är en enda fet hyllning till barns uppfinningsrikedom och lust att skapa – som här i Hjärnkontorets inslag. Vi tror nämligen att barn kan mycket mer än utredningar och politiker säger, och att det handlar om att finna lusten till kunskapen. Vilka naturlagar är det egentligen som får den där ”Lampsläckaren”, ”Godishämtaren”, eller kanske ”Väskbäraren” att fungera? Osv.

Vi förproducerar programmet vilket innebär att allt spelas in under oktober till december och sänds sedan i januari (mest troligt). Utmaningen med det är att få igång barnen att skicka in sina filmer trots att programmet inte visas. För i alla former av kommunikation med tittarna har den varit lättare då programserien är igång. Det spelar ingen roll vad du ber dem om, kan de se inspirationen på TV och hur det tar sig ut så får de också fler idéer och responsen ökar. Men nu vill vi försöka ändå. Kanske kan det funka?

Kanske ni – mina vänner – vill hjälpa mig att göra ett bra program? Gillar ditt barn att uppfinna, har du frågat? Skulle det vara skönt för ditt barn att få utbrista i ett ”Det funkaaaarrr!” när hen har konstruerat något fint? Snälla, gå in på Det Funkars sajt och skicka in er film med uppfinningen. Det här kan bli hur kul som helst. Tänk typ Minimello fast uppfinningar. Det är ingen som ber mig göra det här… det är jag som vill. Och jag vill att barnen ska få gåshud av att se varandras idéer.

Barn gillar journalistik – om Årets Folkbildare 2011

Måndag morgon, 2 januari, och inte mycket talar för att arbetet ska få medvind. Men 25 meter innan jag träder in i morgonmötet ser jag på Twitter – via @Mjomark – att Hjärnkontoret utsetts till Årets folkbildare av organisationen Vetenskap och Folkbildning.

Beppe Singer - programledare

Hjärnkontoret - Årets folkbildare 2011

Det blev jubel på mötet. Och 15 stolta redaktionsmedlemmar ville läsa motiveringen:

——

Till Årets folkbildare 2011 utses redaktionen för SVT:s barnprogram Hjärnkontoret för sin utmärkta vetenskapsbevakning riktad till barn.

Hjärnkontoret har visats i 16 år (start i januari 1995) och har därmed bidragit till att fostra hela dagens generation av studenter och unga forskare vid landets högskolor. Tack vare sin tilltalande form och sin lämpliga sändningstid i SVT når Hjärnkontoret ut till barn med alla slags bakgrund och kan därmed bredda och demokratisera rekryteringen av framtidens forskare. Därtill ökar programmet kunskapen om och uppskattningen för vetenskap bland allmänheten i stort.

—–

Och det var några saker där som vi lade extra stor vikt vid.
  • Formen (prioriterad i arbetet för att tittarna ska känna det magiska och exklusiva med ett vetenskapsprogram för just dem)
  • Att programmet når ut till barn med all slags bakgrund (extremt viktigt för alla oss) och ….
  • att programmet kan hjälpa till att demokratisera rekryteringen av framtidens forskare.
Som en dröm. För när säsongen 2011 började för oss, då formulerade vi vikten av att vara angelägna för alla barn, oavsett bakgrund eller tidigare kunskaper, ingen ska känna sig dum och vill man fråga så ska man våga. Om det sedan kan påverka framtidens rekryteringar av forskare på ett positivt sätt, ja då är det väl bra.
Så 15 stolta i redaktionen fick just den där vindpuffen som krävdes för att sätta igång med en ny säsong av Hjärnkontoret (som börjar tisdag 10 januari igen, kl 18.45 i SVTB).
Det som hänger kvar är också det jag fortsätter plädera för, barn behöver journalistik och de gillar det!
De gillar kritiskt tänkande, de gillar fakta och att ställa frågor. Det är hur man tar i ämnet som är viktigt. Kom ihåg det, säg inte att de inte bryr sig.
Och så ett tack. Till alla er som ger feedback, hör av er och frågar, och som följer Hjärnkontoret på det där noggranna sättet som man bara älskar som producent att folk gör.

Jag säljer min bil nu

Det är en bra bil. Jag har gillat den. Den är också rätt fin. Blå liksom. Och så går den på etanol – åtminstone bättre än bensin (väl?).

Jag säljer bilen.

Jag behöver ingen bil...

Men jag behöver den verkligen inte. Kanske behöver någon annan den, mycket mer än jag? För fler bilar – totalt sett – behöver vi inte i Stockholm med omnejd.

Det går tunnelbanetåg minst var 12:e minut som tar dig nära ditt mål. Funkar inte det går det bussar och spårvagnar. Stockholms Lokaltrafik är inte dålig, bara dyr. Men jämfört med en bil, oh my goodness, varför?!

Jag har 10 km till jobbet. Det tar mig ca 25 minuter till jobbet. Med bil på morgonen (jag har provat två gånger) har det tagit mig mellan 30 och 40 minuter. När jag cyklar, vilket jag gör varje dag, så passerar jag ett 30-tal bilar på Liljeholmsbron. Var och en av dem saknar passagerare (utom skåpbilarna) och var tionde tutar.

Jag åker också tunnelbana snabbare än jag kör bil. Det är kanske så självklart så jag inte borde nämna det.

Å andra sidan. Nu räknar vi..

När jag skulle ringa SJ (förra året) för att boka av en biljett och självklart hamnade i telefonkö så prövade jag att köra bilen till Vasastan (från Aspudden) medan jag satt och väntade. Det tog mig en timme och en kvart att åka till Vasastan (45 min) och komma tillbaka med hjälp av lokaltrafiken (30 min) en sen måndags eftermiddag. SJ? De svarade efter 2 timmar och 45 minuter. Så jag hade nästan hunnit samma tur två gånger.

Vi har datumparkering i min stadsdel. Ett par gånger i veckan måste jag flytta bilen för att snöröjningen ska få access. Problemet är att snöröjningen inte följer samma dagar utan skottar in bilarna så det tar mellan 30 min och en timme (de värsta gångerna) att över huvud taget skotta ut bilen. På den tiden… är jag på jobbet.

Men det är klart det finns något bra med bil också. Kanske skidresor med egen bil är bra? Eller man kanske vill storhandla? Kanske har man barn att köra hit och dit, eller jobb som är åt något annat håll än lokaltrafiken. Det förstår jag.

Men…Vill du ha bilen? Du får köpa den. Jag behöver den inte.

Det är en bra bil. Jag har gillat den. Den är också rätt fin. Blå liksom. Och så går den på etanol – åtminstone bättre än bensin (väl?).

Tummen upp eller ner

Nyligen skrev jag om det här med Att Beskära Verkligheten. Om det här med att jag inte får den stora bilden utan något slags urval, en förvrängning som passar avsändaren. Det börjar bli allt mer frustrerande. Och jag vet faktiskt inte vad jag vet…längre. Kanske är det inget nytt, eller så är det det. Oavsett vad så skulle det vara fräscht med en diskussion.

En annan tanke i samma linje är det här med att vi på något enkelt sätt ska veta om en eller annan sak är värd en tumme upp eller en tumme ner. Att ens fråga om mer info, eller att vilja tänka på saken, verkar inte godtagbart. Man ska fort som fan ha en åsikt, och sedan stå för den oavsett vad det kostar.

DN listar italienska ligalag.

Tummen upp eller ner?

Jag har själv förespråkat den typen av journalistik på en del tidningsredaktioner  – dock inte på tv – men det var i samband med formatomgörning från hela-frukostbords-format till tabloid under början av 2000. Lite cyniskt sa jag ibland att det handlade om att etablera alla redaktörer på tidningen som krönikörer som hade en linje. Det var underhållning. Då. Och det funkade. Men…

Nu – 2011 – går jag själv och undrar hur fasen man ska nå tillbaka till mer nyanserade åsikter, en större färgpalett än svart och vit. Facebooks LIKE, Twitters RT och Google + +.

Hur ska jag som producent av barnprogram ge barnen fler valmöjligheter än tummen upp eller ner utan att de ska ledsna på alla alternativ och känna sig vilsna i det enorma utbudet? För det är ju så, tummen upp eller ner är enkelt, och de känner igen sig i det… Vill vi att de ska tänka så? Bra eller dåligt? Det funkar, det ger en skenbar interaktivitet men vad tusan säger det om världen egentligen?

Vad säger du? Good or anus?

Barnen är alltid i fokus

Jag hamnar lätt i vissa cirklar när det gäller barn och beslut som tas i samhället.

Ibland tänker jag att vi är så bra som alltid sätter barnen först, men så vaknar jag upp och inser att alla inte alls gör det med något positivt i åtanke. Barnen är bara tacksamma mottagare till budskap och beslut som de inte kan värja sig för.

Tre saker som jag tänkt de tre senaste dagarna.

Det är barnen som får ta emot våra beslut och budskap.

Barnen i fokus man!

1.  Som i dag, när jag hämtade barnen från sina skolor, så hade Cirkus Wictoria hängt upp sina skyltar på skolans staket. Där brukar det inte hänga reklam. Och att gissa att barnen kommer hem och vill gå på cirkus är ingen djärv gissning. Det är rent av cyniskt gjort att hänga upp skyltarna men de lär hänga kvar i morgon bitti också.

2. I lördags stod jag och muttrade över att svarta godisar inte alls var salta eller ens smakade lakrits som de borde. Samtidigt såg jag plötsligt vad godisen föreställde. Det var en man som rökte en feting! Verkar lite som att Godisprinsen (nästan hundra på att det är deras godis på vår Ica) gone wild i jakten på motiv.

3. Och så det här med hemkörning av alkohol. Jag tror att den där idén – utifrån ett barnperspektiv – går att jämföra med lördagsöppet. Jag har vänner som berättat om paniken när Systembolaget började med lördagsöppet och deras föräldrar fick ännu större tillgång till sitt gift. Deras två alkoholfria dagar blev en. Därutöver kan jag fundera om Systembolagets VD Magdalena Gerger verkligen menar hemkörning till Niva i tornedalska Tärendö eller om de menar Styrmansgatan på Östermalm, Stockholm.

%d bloggare gillar detta: