Ensam producent söker…

Talang sökes
Vem är det jag söker?

Ni vet när man är tonåring, och hittar den där känslan av att äntligen vara förstådd. Då tänker jag inte bara på livets svåra frågor som debuten, skolan och vännerna, utan också humor, hjärta och sådant peppigt engagemang. Under två månader nu söker jag med ljus och lykta efter just en sådan person, någon som skulle vilja prova göra ett provavsnitt av något – nästan vad som helst – med mig. En som riktar sig till tonåringarna, det kan vara en tonåring men också en vuxen eller kanske en katt. Vad vet jag? Jag försöker hålla ögonen öppna för allt och alla. Jag säger inte att jag kan det, men jag vill och jag VET att det finns någon där, som får tonårshjärtat att slå lite mer i takt.

Jag vill inte skriva några programtitlar som har lyckats med det för då blandar ni bara ihop vad jag söker efter. Men visst fattar ni vad jag menar? Vem har det där som får en – säg femtonåring i Åsele och Enskede – att känna sig i synk med det andra där ute? Vet du vem, eller är det kanske du?

Hör av dig,  berätta vad du tror skulle funka sådär extra bra och hur det skulle se ut! Provfilma gärna men det är inget måste.

Jag finns på Twitter: @barsk och ni kan mejla: mattias.barsk (at) svt punkt se

Counter Strike skapar kontor

En av mina vänner är arkitekt. Inte en sådan med svart polo men ändå en arkitekt. Han och jag har åkt longboard tillsammans, vi har diskuterat HBTQ-frågor och ”kolonialiseringen av Bohuslän”, men det är en grej som griper tag i mig lite extra hårt…

Han forskar i något som jag inte ens kan namnet på men som fascinerar sådär generande mycket – så man inte vet vad man ska säga, bara vad man ska fråga. Det handlar om utrymmet mellan ting och människor, där vi rör oss. Han säger att det är svårt att förutse hur folk ska röra sig i kontorsmiljöer, och att det handlar om så mycket mer än bara fysiska hinder och möjligheter. Ibland när vi pratar om ämnet märker jag att det tangerar det socialpsykologi jag en gång läste. Det kanske är därför jag också blir så lycklig när jag hör hur han jobbar.

Counter-Strike har jag aldrig spelat. Jag blir åksjuk av sådana spel. Men Arkitekten spelar Counter-Strike, och ser på filmer om Counter-Strike (CS), för att lära sig just det där; hur folk rör sig mellan platser och ting på bästa sätt. Han säger att det är ett utmärkt exempel på just det. Särskilt gillar han de filmer som folk gör, där de alltså filmar av spelet.

Och ganska snabbt far jag in på tankar om popkulturens eviga kamp om att bli erkänd som något givande och ibland nyttigt. Att kultur är kultur så länge det inte är natur utan skapat av människor för andra människor. För det är klart att CS-filmerna jag ramlar över på Youtube, och även de gamers som snackar CS plötsligt blir något annat när man hör att en arkitekt studerar deras moves på skärmen. Jag gillar det, och jag vill slå det i ansiktet på dem som säger att spel är fördummande, eller som säger att det bara är våld man lär sig. Majoriteten av spelarna är ju där för att spela spel, inte för att rita hus, men ändå tycker jag nog att de etablerade åsiktsmaskinerna inte riktigt ser potentialen i kulturyttringar som de här. Och vem vet, kanske det är just spel som CS som ska förbjudas enligt någon motion någonstans. Då kan det vara läge att påminna om utrymmet mellan tingen och människorna och hur vi rör oss däremellan. Det är ingen lätt uppgift att kartlägga det, om man inte spelar Counter Strike eller andra sådana åksjukespel vill säga.

Ja, jag är torsk på popkulturens förmåga att röja runt bland gamla föreställningar.