Får vi se Almedalen 3.0?

Jag tänker våga mig på en framtidsspaning här.

Senast i går sa en person att vi borde åka dit. Att vi på Arctic Minds borde kontakta något av alla företag som ska dit och hjälpa dem med berättelsen om sig själva.

Storyn bakom Almedalen känner vi väl alla till, och ju äldre vi digitala användare blir desto mer digitalt blir hela påhittet. Vi vet ju att det har gått från att vara en politikervecka till att bli en PR-vecka, och nu tar troligen Almedalen steget ut och blir en digital berättar-vecka. För i år kommer vi med all sannolikhet att mer än någonsin svämmas över av just videoklipp från veckan, från de olika montrarna och gatorna. Berättade av ett tusental individer, kanske fler, men av sådana som befinner sig i dina filterbubblor. För just dig.

mobil-closeup

Hur sticker man då ut som företag i mängden? Det blir faktiskt allt svårare att tränga igenom.

Lösningen här är professionellt berättande av något slag.

Det individuella berättandet på olika plattformar är bra men ändå ett komplement till varje företags branding och identitet. Det professionellt paketerade berättandet är det som kan hitta fler bottnar, känslor och intryck som tittarna/kunderna/följarna tar hem och in till sig.

IMG_2050.JPG

Lite förenklat sett på det självklara ”Alla kan filma”: Alla kan springa men inte alla vinner ett maratonlopp.

Tänk dig tio år bakåt. Då bestod journalistik ofta av ett betraktande och förklarande sätt att berätta. ”Det här är kajmanödlor och de rör sig såhär.” Byt ut subjektet och det blir en ganska ordinär berättelse om vem eller vad som helst. Örebroare, kvinnor, män, invandrare eller kulturutövare.

Sedan började kompassen vridas om och det journalistiska och filmmässiga berättandet möttes någonstans, det kunde man se inte minst i Kalla Fakta och Uppdrag Granskning. Dramaturgin fick mer plats och man insåg att en tittare inte är där för att lära sig endast, utan också för att underhållas, hur krasst det än låter.

Ett aktuellt exempel: På LinkedIn far de individuella berättelserna fram som en pålandsvind om förmiddagen, och snart vänder den och frånlandsvinden ska dra över oss. Då kommer vi att se fler paketerade videor igen, för det kommer uppstå en typ av mättnad. Inte minst hos avsändarna själva. Det är ofta där det händer först, hos de tidiga användarna.

Så utifrån den känslan, tycker jag mig ha på fötterna att göra en spaning.

Det är kombinationen av det individuella berättandet och det betraktande, visuellt starka som är lösningen. I skärningspunkten kommer det att ske nya saker. Och kanske just den första vecka i juli.

Juliveckan i Almedalen kan vara då det sker.

Annonser

Bastubaletten – som ett spel

mattiasbarsk
Bastubalettens tredje säsong handlar om kvinnorna. Fotot är en skärmdump från SVT:s serie. Bakom kameran August Sandström.

Hur gör man en succé?

Vet man när man har kommit på en succé? Hur ser man till att en bra idé också blir bra ända ut till sista handpåläggningen?

Jag har fått frågan många gånger; Hur kom du på idén om Bastubaletten?

Och jag har svarat på ungefär samma sätt. Men idag vill jag lägga till något som kanske verkar rent omöjligt vid en första anblick men om jag får tid att förklara så tror jag att de flesta kommer att förstå. Bastubaletten är ett socialt experiment för de medverkande.

Bastubaletten är ett spel för alla oss andra. 

Idén har en metod bakom sig. Det är en klassisk mashup, blanda två bekanta saker med varandra och lägg till något ovanligt. Bengt Niska och en bastu är det bekanta. Balett är det ovanliga. Vad händer när vi blandar det här, hur öppnar sig berättelserna och i vilken kontext får vi ta in dem?

HDVI trailer från Mattias Barsk på Vimeo.

Den tredje säsongen av Bastubaletten visas på TV just nu och den här gången är det kvinnornas tur att berätta sitt. Justine Kirk får nya utmaningar och funderingar efter långa samtal om liv, död och kärlek.

På många sätt är ju Bastubaletten också mina egna funderingar kring mitt möte med Justine Kirk. Bastu möter Balett. Skog möter stad. Natur möter kultur.

De två första säsongerna av Bastubaletten handlade om männen, manlighet och könsnormer men också om minoritetsidentitet, om att vara tornedaling och inte tala svenska som det förväntas.

Idén var stark. Reaktionerna på den också. Men vi behövde gå vidare. När jag fick tag i produktionsbolaget Massa media och vi tillsammans tittade på formerna för en realityserie av det här slaget så började en fantastisk berättelse ta form. Inte minst med hjälp av väldigt lustfyllt fortsatt arbete med idén. Ändå utan att vi hade filmat en enda ruta. Men vi kände det på oss.

Och efter första avsnittet visste alla. Det var något som hände med oss som såg på. Det hände något mellan oss som såg på. Och det är här berättelsen om att det är ett spel tar sin form.

Jane McGonigal är en av de mer framstående personerna bakom utvecklingen av Gamification som begrepp.

Det vill säga att spel-ifiera världen för att ha något verktyg att skapa engagemang och förstå det bättre. Idén bygger i sin enkelhet på att ett lyckat spel består av fyra saker:

  1. MÅLET. Vi som tittar vill ha en förändring. Bort med knapsu och andra löjliga värderingar. Fram med den progressiva människan från landsbygden! 
  2. REGLERNA. Det finns några enkla regler om hur Bastubaletten kan göra världen bättre, du gillar och delar berättelsen. Du tittar och pratar om det.
  3. BELÖNINGAR. Genom att ha följt idén och serien har man fått ta del av utvecklingen och följt förändringen över åren. Man känner sig smart, bra och stark med de andra. 
  4. FRIVILLIGT. Man måste inte men man får delta i förändringen om man vill. Och då är det roligare att se det på TV, att se föreställningarna med ”Här dansar vi inte!” och skriva hyllningar på sociala medier. 

Det är inte alla programidéer eller föreställningar som lever upp till de här kraven. Och man vet kanske inte när det sker. Men när jag tog ner postit-lapparna från väggen i Umeå, efter en workshop med två kollegor, så kände jag att det fanns något här… något med regler, härliga belöningar i form av upplevelser och ett tydligt mål.

Bastubaletten är ett spel för oss som tittar.

Och det är ett viktigt spel som förändrar världen på riktigt. 

Vi vill ha evighetsmaskiner!

Många av er vet nog att jag just nu jobbar med ett program som heter Det funkar!

Ungefär såhär - skissmaterial från arbetet med vinjett.
Det funkar! Vinjettskiss

Det är ett tv-program som hyllar barns idéer och uppfinningar. Beppe Singer – känd från Hjärnkontoret – är programledare. Programmet har premiär i januari 2013.

Vad tänker du på när du läser ”uppfinning”? Evighetsmaskiner så klart! Vem kan bygga en evighetsmaskin? Eller vem har den bästa idén på en? Vi snackar så klart om barnen. Låt barnen i din närhet börja fundera på begreppet, filma deras bygge eller låt dem berätta om sin idé. Skicka filmen till oss på Det funkar!

Du kan också göra såhär:  www.barnkanalen.se och klicka på Det funkar!

 

Låt barnen ropa: Det Funkar!

Då var det dags för en av mina största utmaningar som producent, en idé som föddes ur en annan idé ska nu stå på egna ben och bli en serie. Det är nämligen ett av Hjärnkontorets populäraste inslag om uppfinningar som nu blir ett eget program. Beppe Singer är programledare, precis som i Hjärnkontoret.

En hyllning till barns idéer
Det Funkar kommer 2013

Programmet heter Det Funkar (sajten är under uppbyggnad nu men formuläret för att skicka in funkar redan nu) och är en enda fet hyllning till barns uppfinningsrikedom och lust att skapa – som här i Hjärnkontorets inslag. Vi tror nämligen att barn kan mycket mer än utredningar och politiker säger, och att det handlar om att finna lusten till kunskapen. Vilka naturlagar är det egentligen som får den där ”Lampsläckaren”, ”Godishämtaren”, eller kanske ”Väskbäraren” att fungera? Osv.

Vi förproducerar programmet vilket innebär att allt spelas in under oktober till december och sänds sedan i januari (mest troligt). Utmaningen med det är att få igång barnen att skicka in sina filmer trots att programmet inte visas. För i alla former av kommunikation med tittarna har den varit lättare då programserien är igång. Det spelar ingen roll vad du ber dem om, kan de se inspirationen på TV och hur det tar sig ut så får de också fler idéer och responsen ökar. Men nu vill vi försöka ändå. Kanske kan det funka?

Kanske ni – mina vänner – vill hjälpa mig att göra ett bra program? Gillar ditt barn att uppfinna, har du frågat? Skulle det vara skönt för ditt barn att få utbrista i ett ”Det funkaaaarrr!” när hen har konstruerat något fint? Snälla, gå in på Det Funkars sajt och skicka in er film med uppfinningen. Det här kan bli hur kul som helst. Tänk typ Minimello fast uppfinningar. Det är ingen som ber mig göra det här… det är jag som vill. Och jag vill att barnen ska få gåshud av att se varandras idéer.

Ensam producent söker…

Talang sökes
Vem är det jag söker?

Ni vet när man är tonåring, och hittar den där känslan av att äntligen vara förstådd. Då tänker jag inte bara på livets svåra frågor som debuten, skolan och vännerna, utan också humor, hjärta och sådant peppigt engagemang. Under två månader nu söker jag med ljus och lykta efter just en sådan person, någon som skulle vilja prova göra ett provavsnitt av något – nästan vad som helst – med mig. En som riktar sig till tonåringarna, det kan vara en tonåring men också en vuxen eller kanske en katt. Vad vet jag? Jag försöker hålla ögonen öppna för allt och alla. Jag säger inte att jag kan det, men jag vill och jag VET att det finns någon där, som får tonårshjärtat att slå lite mer i takt.

Jag vill inte skriva några programtitlar som har lyckats med det för då blandar ni bara ihop vad jag söker efter. Men visst fattar ni vad jag menar? Vem har det där som får en – säg femtonåring i Åsele och Enskede – att känna sig i synk med det andra där ute? Vet du vem, eller är det kanske du?

Hör av dig,  berätta vad du tror skulle funka sådär extra bra och hur det skulle se ut! Provfilma gärna men det är inget måste.

Jag finns på Twitter: @barsk och ni kan mejla: mattias.barsk (at) svt punkt se

Om ”Nobody canna cross it” av en blödig jävel

Kalla mig finkänslig eller kanske PK eller mesig eller vad fan som helst.

Det är ofta såhär med Youtube-klipp. Och för mig är det inte helt okomplicerat. Det är en slags mobb som far över världen. Och den det gäller, ja hen skrattar vi åt. ÅT.

Nyligen snubblade jag över Nobody Canna Cross It-videon, musiklagd av DJ Powa som min favoritartist M.I.A. nu samarbetar med. Jag har i några dagar älskat klippet, där producenten med hjälp av Fruity Loops klippt upp och musiklagt Clifton Browns hårda dialektala uttryck och skapat en låt. En helt fantastisk hyllning till Jamaica har det blivit. På något sätt.

Men så rotar jag lite vidare, och kollar på relaterade klipp och hittar en annan historia. Den jag ofta glömmer när det tar fart. Den här gången visste jag att det var en översvämning och problem för lokalbefolkningen, men så uppföljningen i jamaicanska medier.

Ungefär den här formen har Youtube-sensationer rätt ofta, en slags dramaturgisk regel. Och det kan vara värt att tänka på…

1. KUL. http://youtu.be/ruq-xR0jUCE

2. Förklaring. http://youtu.be/BJMILrJN5PM

3. AJ FAN. http://youtu.be/O13UzMTn-0o

Kanske är jag blödig. Jag skiter i det, men även om DJ Powa haft kul så tycker jag inte att klippet är lika roligt längre. Nej. Jag tycker inte det. Jag gillar Clifton Brown mer. Och vill inte skratta åt honom mer. Men låten, ja den blev bra.

Den kommunicerande publiken kommer!

Varje gång någon uttalar sig om interaktivetet eller öppenhet och kommunikation med de stora mediebolagen, som SVT, så ignorerar man barnens utbud. Där är dialogen med tittarna en så självklar del sedan många år att det är förunderligt hur debatten kan förbi se det. Särskilt med tanke på att det är just dessa barn som sedan blir vuxna, och kommer som de nya medieaktörerna – jag väljer att inte kalla dem konsumenter för det låter så passivt.

Hjärnkontoret i SVT
Beppe Singer i Hjärnkontoret

Jag har producerat program som Bolibompa, Expedition Vildmark, REA och nu ”Årets Folkbildare 2011” Hjärnkontoret. I en del av programmen har det varit svårare, på grund av inspelningsplaner och utsändning i förhållande till varandra, men som i exempelvis det ofta direktsända Bolibompa var dialogen med tittarna en av de viktigaste delarna för att över huvud taget kunna göra en inramning till de andra barnprogrammen.

Och i Hjärnkontoret som jag nu jobbar med är tittarnas frågor och omröstningar det som också skapar programmets innehåll som i Frågelådan eller Veckans Uppfinning. Självklart finns det på redaktionen en researcher, en redaktör och producent – och ett helt gäng reportrar i vuxen ålder med flera års erfarenhet från liknande produktioner – som sedan diskuterar vad vi ska ha i varje avsnitt och kvaliteten i det. Men utan dialogen med tittarna finns inte programmet som det är nu. Dagligen får vi tiotals mejl och vi svarar på alla.
I REA var tittarnas berättelser själva essensen i hela programmet. När vi hade en chat med tittarna efter ett av förra årets avsnitt kom cirka 14 000 frågor in. Vi hann svara på några hundra men behöll frågorna för att kunna svara på dem senare i olika former.

Och nu har jag inte alls gått in på program som jag inte arbetat med, som Minimello eller Fixa Rummet och flera andra.

Så publikkontakten finns.

En spännande utmaning blir att få dessa tittare, som främst är mellan 3 och 11 år, att följa med till vuxenutbudet. Egentligen för alla aktörer. Jag måste också säga att jag tror att man jobbar hårt med det. Just dessa tittarna, från Barnkanalen har bara inte hunnit ut ännu. De är vana att ha en dialog med sina program och de har mycket klokt att säga. Det tror jag faktiskt att vi på programverksamheten har koll på, och jag upplever att det arbetas rätt bra på den här fronten. Jag har inte så bra insyn i exakt vad man gör i utbudet utanför Barnkanalen dessvärre, men jag vänder mig främst emot kritiken om ”SVT” för det är inte hela sanningen ni beskriver.

När ni nu nästa gång säger att SVT inte har tillräcklig publikkontakt, som varit en tråd i Second Opinion, glöm inte barnprogrammen, det är de som formar framtidens utbud. Där är det aldrig tyst.

Mattias Barsk

producent på Sveriges Television