Topp 3 med nattåg – och varför det borde vara billigare än flyg

Jag somnade strax söder om Umeå och sov för första gången riktigt gott trots plingande tågövergångar och krängande kurvor, Efter sex timmar vaknade jag. Hade jag försovit mig? Missat att kliva av i Stockholm? Hur långt hade vi åkt. Märkligt utvilad började jag leta efter en konduktör.

Jag bor i Stockholm. Jag arbetar över hela Sverige, ibland i andra länder. Men sträckan Stockholm-Luleå-Stockholm är nog min mest frekventerade. Såpass att jag nu har ett Arctic Minds-kontor både i Luleå och Stockholm.

Min – säger man – ursprungsfamilj bor i Luleå. Min mamma med man, mina två systrar med sina familjer och så alla därtill hörande nära. Jag gick gymnasiet där. Jag arbetade också där i två år, på Norrbottenskuriren. Nu reser jag dit och därifrån. Ofta.

Med flyg kan det kosta mellan 700 och 1500 kronor tur och retur. För mig. Utan att jag ens räknat transporterna till och från flygplatsen. I Stockholm kan de gå loss på cirka 500 kronor. Med tåg behövs inga sådana transporter och då kostar det minst 4000 (t/r) om jag ska sova i något som liknar en kupé med säng. Och helst inte med andra obekanta.

Upplägget med nattåg till just Boden och Luleå är i det stora hela inget annat än genialt. Du har en kort kväll i kupén, somnar och vaknar på destinationen. Allt flyter perfekt. Avgångstiden är runt 18 och ankomsten runt 07. Jag ber inte om mer. Men så var det det där med priset. Hur kan flyg alls någonsin vara billigare än tåg? I dag år 2018 vet vi att det är fel med flyg i de flesta fall. Och rätt med tåg. Ingen kan förneka det.

Men vilket incitament ska få svenska befolkningen att välja tåg? Jag skiter i hur det har gjorts och skriver min lista.

  1. Den där New Age-förklaringen. Det är något med att resa långt och länge när kroppen hänger med. Utan att förstöra min vetenskapsaura så är det mindre tröttande än att flyga mycket.
  2. Vyerna. Nattåget på sommaren. Folk kan döda för vad man får se då.
  3. Priset. Det ska vara billigt med tåg jämfört med all andra färdmedel, tills folk börjar paddla kanot i 100 mil eller beama sig mellan Stockholm och Luleå.

Jag hade inte missat min station. Jag hade sovit sex timmar. Och vaknade ungefär 10 kilometer senare. Ett godståg hade spårat ur framför oss. Men sex timmar senare var vi hemma. Sex vakna timmar. Och jag kunde lugnt ta in att det var så det var. Inte värre än att vara strandsatt i Doha.

/Mattias Barsk

Annonser

Därför behöver vi natur

Vad väntar oss i framtiden? Lätt fråga som kräver ett lätt svar!

Mer tid. (Svaret alltså)

Men om vi fortsätter älta den där jävla frågan så kommer man ju på lite mer som inte bara roar utan också oroar.

Polariseringar.

Då tänker jag stad-land, rika-fattiga, glada-ledsna, omhuldade-ensamma.

I går var jag på ett möte ordnat av Hyper Island och TEDx Stockholm, som hade just den här frågan som rubrik.

För mig kokar det ner till Kultur-Natur. Det här kan verka långsökt men vänta…

pexels-photo-751659.jpeg

Om vi utgår ifrån att natur är det som finns och är beständigt på ett eller annat sätt, och kultur är det människan skapar och har skapat, så blir definitionen lättare. Alla kanske inte håller med om den men om vi har den som utgångspunkt. Jag kan inte tro att vi någonsin har haft så mycket kultur som vi har nu (räkna in appar och intryck från olika sociala medier och plattformar av alla de slag). När vågskålen för kultur är riktigt nedtyngd – trots att vi älskar det – så börjar saknaden av natur kanske kännas någonstans. Jag åtminstone tror att det är det som händer hos många. Det är inte bara så att folk har råd att vara i naturen, det verkar finnas en sann längtan efter vidgade vyer.

Kort info-klipp från Storforsen, Älvsby kommun.

Flera jag känner berättar på olika sätt om hur de loggat ur sociala medier en stund, hur de reser till varma länder och ägnar sig åt sin kropp för att hitta sig själva. Några reser till fjällen för att göra detsamma. En annan riktar kroppen mot ett maraton, eller en svensk klassiker.

I Norge har de alltid älskat att gå på tur. Eller åtminstone så länge de haft tid att lämna hemmet och gå på tur. En kollega från NRK berättade att de tydligt märkt ett ökat behov av naturprogram och friluftsberättelser. Som för att norrmännen behöver definiera sin historia och sitt jag. Samma sak tycker jag mig se i Sverige. Som Emma Graméus (LinkedIn) underhållande och varma blogg på Besöksliv.

Det behövs något som talar från naturen och ut, som pekar på reella behov i stället för av kapitalet skapade behov. Vi talar inte om David Attenborough och hans beskrivning av en leguan, men mer en leguans syn på världen. Det är något med längtan att bli blöt om fötterna på riktigt, eller kanske känna hur det nyper i kinderna när det är -20 grader och motvind på en hundsläde. Inte titta på ett klipp om det, eller se en söt hund på bild.

En liten film från Luleå i smällkallt februari.

Det är bland annat därför jag tror på en framtid med berättelser från landsbygden, från våra nordligaste breddgrader, och utifrån naturen. Vi kan inspirera varandra till att våga känna, utforska och bekanta oss med den plats vi lever på – kallad Jorden. Det finns så himla mycket att se. Hur mycket har du kvar? Finns det som app?

Trevlig helg på dig – oavsett om du äger ett par gummistövlar eller inte.

/Mattias Barsk

Fortsätt läsa ”Därför behöver vi natur”

Ensam producent söker…

Talang sökes
Vem är det jag söker?

Ni vet när man är tonåring, och hittar den där känslan av att äntligen vara förstådd. Då tänker jag inte bara på livets svåra frågor som debuten, skolan och vännerna, utan också humor, hjärta och sådant peppigt engagemang. Under två månader nu söker jag med ljus och lykta efter just en sådan person, någon som skulle vilja prova göra ett provavsnitt av något – nästan vad som helst – med mig. En som riktar sig till tonåringarna, det kan vara en tonåring men också en vuxen eller kanske en katt. Vad vet jag? Jag försöker hålla ögonen öppna för allt och alla. Jag säger inte att jag kan det, men jag vill och jag VET att det finns någon där, som får tonårshjärtat att slå lite mer i takt.

Jag vill inte skriva några programtitlar som har lyckats med det för då blandar ni bara ihop vad jag söker efter. Men visst fattar ni vad jag menar? Vem har det där som får en – säg femtonåring i Åsele och Enskede – att känna sig i synk med det andra där ute? Vet du vem, eller är det kanske du?

Hör av dig,  berätta vad du tror skulle funka sådär extra bra och hur det skulle se ut! Provfilma gärna men det är inget måste.

Jag finns på Twitter: @barsk och ni kan mejla: mattias.barsk (at) svt punkt se

Jag säljer min bil nu

Det är en bra bil. Jag har gillat den. Den är också rätt fin. Blå liksom. Och så går den på etanol – åtminstone bättre än bensin (väl?).

Jag säljer bilen.
Jag behöver ingen bil...

Men jag behöver den verkligen inte. Kanske behöver någon annan den, mycket mer än jag? För fler bilar – totalt sett – behöver vi inte i Stockholm med omnejd.

Det går tunnelbanetåg minst var 12:e minut som tar dig nära ditt mål. Funkar inte det går det bussar och spårvagnar. Stockholms Lokaltrafik är inte dålig, bara dyr. Men jämfört med en bil, oh my goodness, varför?!

Jag har 10 km till jobbet. Det tar mig ca 25 minuter till jobbet. Med bil på morgonen (jag har provat två gånger) har det tagit mig mellan 30 och 40 minuter. När jag cyklar, vilket jag gör varje dag, så passerar jag ett 30-tal bilar på Liljeholmsbron. Var och en av dem saknar passagerare (utom skåpbilarna) och var tionde tutar.

Jag åker också tunnelbana snabbare än jag kör bil. Det är kanske så självklart så jag inte borde nämna det.

Å andra sidan. Nu räknar vi..

När jag skulle ringa SJ (förra året) för att boka av en biljett och självklart hamnade i telefonkö så prövade jag att köra bilen till Vasastan (från Aspudden) medan jag satt och väntade. Det tog mig en timme och en kvart att åka till Vasastan (45 min) och komma tillbaka med hjälp av lokaltrafiken (30 min) en sen måndags eftermiddag. SJ? De svarade efter 2 timmar och 45 minuter. Så jag hade nästan hunnit samma tur två gånger.

Vi har datumparkering i min stadsdel. Ett par gånger i veckan måste jag flytta bilen för att snöröjningen ska få access. Problemet är att snöröjningen inte följer samma dagar utan skottar in bilarna så det tar mellan 30 min och en timme (de värsta gångerna) att över huvud taget skotta ut bilen. På den tiden… är jag på jobbet.

Men det är klart det finns något bra med bil också. Kanske skidresor med egen bil är bra? Eller man kanske vill storhandla? Kanske har man barn att köra hit och dit, eller jobb som är åt något annat håll än lokaltrafiken. Det förstår jag.

Men…Vill du ha bilen? Du får köpa den. Jag behöver den inte.

Det är en bra bil. Jag har gillat den. Den är också rätt fin. Blå liksom. Och så går den på etanol – åtminstone bättre än bensin (väl?).