Posten måste delas ut

För ungefär 15 år sedan satt jag på en lokaltidnings 140-årsfirande. Där satt en av fotograferna och mindes 100-årsfirandet med värme.
Det gav mig en längtan att få åldras i branschen.

AI.png

Och det har jag gjort nu.

Efter 20 år i mediasvängens olika yttringar så börjar mönster upprepa sig. En intäktsmodell sviker och en annan kommer till. En avdelning slutar väcka intresse och en annan skapas. En sak som jag funderat mer kring är det här när ”de lätta jobben” ska göras av ledningen själva, eller i organisationen som det brukar heta. Ska vi vara ärliga så vet vi också att det här innebär att ledningen får gå som goda förebilder först, i en månad, två kanske tio. De postar på sociala medier, berättar om framgångarna – individuella och kollektiva – och försöker skruva fram det positiva i det mesta som hänt.

I dag går man med raska ben över från Twitter och Facebooksidor till LinkedIn. På alla kurser uppmuntras folk att profilera sig där. Här ska erövras nya marker, nya territorier ska mutas in. Och vilka är det som är där? Cheferna, företagsägarna, utvecklarna. Ja, det finns många andra där också, men att cheferna ens är där.

Några år efter 140-årsfirandet på en lokaltidning så arbetade jag på en annan. Jag kom in precis när det skulle göras nedskärningar i tidningshuset. En nedåtgående utveckling skulle vändas snabbt. Och man bestämde sig för att spara sig ur det värsta. De sparade bland annat bort rollen som receptionist. Vid en första anblick kanske rimligt för vem besöker en tidning i dag? Man mejlar. Året är ungefär 2004.
Men när första arbetsdagen utan receptionist kom så visade det sig att posten inte delades ut. Det var dödstyst. På den tiden kom inte så många mejl heller.
Någon dag senare hade man löst det genom att chefredaktören delade ut posten. Hen gjorde inte det varje dag, men ibland. Om jag minns det rätt så rullade uppgiften på ledningen och de turades alltså om.

Nu. En chef postar något på sociala medier för att berätta om hur förträffligt arbetsställe de har. Eller för att berätta om en yrkesfilosofi eller strategi som bör delas. Det tar tid. Hur mycket? Och kan det gå fortare när en erfaren gör det? Innehållet blir inte exakt som det var tänkt, och räckvidden är inte optimal. Konverteringen uteblir ”men närvaron är viktig”.

Borde inte posten delas ut av dem som delar ut post bäst? Och borde inte chefer göra det som de gör bäst? Jag tänker ofta på en dokumentär om tidningskrisen som jag såg på Göteborgs filmfestival där jag tror det var chefredaktören för Berlingske Tidende som lite förvirrat postade en bild på sin lunch och gladdes åt att så många likeade bilden. Det är förstås kul för honom, och för några följare. Men han kan inte räkna med att bara det ska vända trenden.

För några dagar sedan sa man på New York Times att papperstidningens död är inom synhåll. Spelar ingen roll.

Posten måste delas ut.

/Mattias Barsk

Annonser

Jag bor i MÖGLA nu

Vi har hört begreppen, So-Fo, GLAM (Gröndal, Liljeholmen, Aspudden och Midsommarkransen) och ibland säger man So-So som i söder om Söder.

Jag har aldrig riktigt fäst mig vid dem.

Jag älskar mitt MÖGLA
Förorten har många namn

I dag frågade jag på Twitter vilka som twittrar från Aspudden och fick svar från Gröndal, Örnsberg, Midsommarkransen och Liljeholmen.

Så föll bokstäverna på plats: MÖGLA. Kan det heta så? Varför inte? En del har förorterna gemensamt, ganska mycket faktiskt.

Och sedan skrev jag: ”Härmed registrerar vi hasch-taggen #MÖGLA som representerar Midsommarkransen, Örnsberg, Gröndal, Liljeholmen och Aspudden.” och jag vet inte om det spred sig av den härliga känslan att kalla en trakt för MÖGLA eller om det var för att bokstäverna sitter bra där de sitter.

Jag gillar mitt MÖGLA, som fan. På flera sätt.

Nya ord som Fetthosta och Öronmask

Nyss fick vi veta att Wordfeud skulle kopplas till Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Det betyder att vi kan skriva ord som de flesta av oss också kan slå upp i den tjusiga ordboken med blå pärm.

Fetthostan kan drabba alla.
Fetthosta är ett bra ord.

Samtidigt finns det så många andra ord som jag frekvent använder men som inte ens godkänns av SAOL eller Wikipedia. Jag menar inte att de ska duga i Wordfeud, inte förrän ni andra också använder dem åtminstone. Och vilka ändelser ska gälla eller inte. Really dunno.

1. Fetthosta – hostan man får efter snabbmat, som grundar sig i en slags (åtminstone tänkbar) fettbeläggning i strupen. Äckligt? Javisst! Men användbart ord!

2. Macksvett – det handlar inte om Mc Svett, alltså något från de gyllene bågarna. Nej, det är fukten i frallorna man köper på konditorier, antagligen vattnet ur den sunkiga gurkan eller tomaten som gör brödet sådär blött och svampigt.

3. Öronmask – det finns forskning kring det här och det kallas just för Öronmask. Det handlar om låtar som sätter sig på hjärnan, som man inte kan bli av med. Sveriges Radio skrev om det här. Och vi gjorde ett omtalat och uppskattat inslag om detta i Hjärnkontoret. Här kan du se det.