När människan flyger – vägrar jag förstå

Det finns vissa saker som en del av oss drömmer om att få uppleva, som att simma med delfiner (något av det obehagligaste jag har gjort), kanske se en speciell bergstopp (det ÄR häftigt med berg) eller… ja för tusan: Flyga. Det är ju också en av de häftigare superkrafterna, om man tänker så.

I avsnitt 4 av Hjärnkontoret i år (visas 18 oktober kl 18.45 i SVTB och finns därefter på SVT Play – länk kommer) händer det på sätt och vis. Programledaren Beppe Singer svävar i en vertikal vindtunnel (i Danmark). Det var enligt hans egen utsago en helt fantastisk upplevelse, och svårt!

Men därutöver, kan man – om man är riktigt duktig – även sväva utanför vindtunneln, i fria luften! Ute i naturen, om man bortser från själva maskinen som står fast på marken några meter nedanför. Och det är det här som är så svårt att förstå. Ögat vägrar nästan att inse att det är på riktigt. Se själva! Klippet är från en mobilkamera. Jag vill prova! Men samtidigt, är det sant? Så känns det.

Efter programmet kommer det finnas fler klipp på det här, på SVT Play och svt.se/hjarnkontoret.

Tummen upp eller ner

Nyligen skrev jag om det här med Att Beskära Verkligheten. Om det här med att jag inte får den stora bilden utan något slags urval, en förvrängning som passar avsändaren. Det börjar bli allt mer frustrerande. Och jag vet faktiskt inte vad jag vet…längre. Kanske är det inget nytt, eller så är det det. Oavsett vad så skulle det vara fräscht med en diskussion.

En annan tanke i samma linje är det här med att vi på något enkelt sätt ska veta om en eller annan sak är värd en tumme upp eller en tumme ner. Att ens fråga om mer info, eller att vilja tänka på saken, verkar inte godtagbart. Man ska fort som fan ha en åsikt, och sedan stå för den oavsett vad det kostar.

DN listar italienska ligalag.
Tummen upp eller ner?

Jag har själv förespråkat den typen av journalistik på en del tidningsredaktioner  – dock inte på tv – men det var i samband med formatomgörning från hela-frukostbords-format till tabloid under början av 2000. Lite cyniskt sa jag ibland att det handlade om att etablera alla redaktörer på tidningen som krönikörer som hade en linje. Det var underhållning. Då. Och det funkade. Men…

Nu – 2011 – går jag själv och undrar hur fasen man ska nå tillbaka till mer nyanserade åsikter, en större färgpalett än svart och vit. Facebooks LIKE, Twitters RT och Google + +.

Hur ska jag som producent av barnprogram ge barnen fler valmöjligheter än tummen upp eller ner utan att de ska ledsna på alla alternativ och känna sig vilsna i det enorma utbudet? För det är ju så, tummen upp eller ner är enkelt, och de känner igen sig i det… Vill vi att de ska tänka så? Bra eller dåligt? Det funkar, det ger en skenbar interaktivitet men vad tusan säger det om världen egentligen?

Vad säger du? Good or anus?

Unika ögonblick i TV

Det är svårt att säga det utan att låta cynisk.

I alla jobb jag haft har jag strävat efter att få göra det där extra, kanske något alldeles otroligt. Det har varit bergsbestigningar, vrakdykningar med barn och vilda djur på savanner. Men jag tror att det här är något som slår det mesta; Rubens Tub. Med hjälp av eld visar programledaren Beppe Singer i Hjärnkontoret hur ljudvågor ser ut.

Se här: Ljudvågor blir eld i Hjärnkontoret

Och jag blir så ödmjuk för vetenskapen. Och så glad att vi är igång.

Nu väntar ytterligare 13 avsnitt fram till nyår.

När CD var kul

Min systers man fann en tio år gammal krönika som jag skrivit. Den är från tiden då jag var nöjesredaktör på Norrbottens-Kuriren.
Temat är CD och Vinyl.
Alltid svårt att veta vad som ska komma när man skriver sådana där tidsmarkörer. Jag inser lätt att min 80 kgs plastsamling (CD-samling säger en del) är i det närmaste värdelös nu när jag ger all tid till Spotify, Wimp och Grooveshark.
Men krönikan, den hör hemma där CD var lösningen på allt. Om man inte körde typ Napster förstås.

För att inte vara helt lomhörd i dessa streamingtider har jag åtminstone insett att det inte är ett stort minne som gäller utan en bra uppkoppling. Det skulle en krönika handla om i dag. Eller, vad skulle ni skriva om?

För tio år sedan var det rätt...
CD var ämnet för dagen

Catfish – jagar igång torskarna

Så var det dags för ännu en superdokumentär i genren ”Dokumentär eller inte” – som mitt inlägg Banksy Pranksy också handlade om. Nu var det under rubriken DOX som SVT sände Catfish.

Ännu en dokumentär i genren "Dokumentär eller inte".
Catfish - var är dokumentär och vad är inte?

Egentligen en film om en manlig fotograf i NYC som via Facebook kommer i kontakt med en ung flicka i Michigan som målar av hans motiv. Med tiden lär han känna fler i familjen och det verkar hela tiden för bra för att vara sant. Och ni fattar ju. Men vad är sant och vad är inte? Och hur bra är filmen?

Oavsett äkthet och sanningsenliga betraktande kameror eller inte så är greppet att berätta något med hjälp av Facebook, Google Earth och andra interaktiva källor intressant. Min kollega sa dagen efter visningen i SVT ”Fan att jag inte kom på det där själv”.

Tanken att berätta hur fem eller sex personer ”lärde känna varandra” via Facebook-chat, Youtube och statusuppdateringar är kittlande. Att de sedan kartlade varandra genom enkla googlingar gör ju det rent av trovärdigt, så varför inte? Frågan är bara hur långlivade sådana här filmer blir. Kanske är Tom Alandhs metod med intervjuer och långa skeenden tryggare och bättre i långa loppet. Tom Alandh som för övrigt, välförtjänt, fick Kristallens hederspris i kväll.

Catfish ligger uppe till 13 september, titta och säg vad du tycker! Catfish i SVT Play.

Catfish betyder havskatt. I filmen får vi veta att fiskare från Alaska som skeppade över torsk till Kina tog med havskatten i lasten för att hålla torsken mer aktiv och fräsch. Sug på den!

 

 

 

 

Sampla TV

Jag har lyssnat på hiphop och egentligen kanske all typ av samplingsmusik sedan jag var tolv år. Det är ingen riktig musik, fick jag höra. ”Jävla bögmusik” sa vänner till mig, som helst lyssnade på Iron Maiden. Och visst har jag i perioder haft svårt att se vad musiken har gett mig eller hur jag influerats av just hiphop.

Men så i dag i Dramastudio 2, Fiktionshuset, Sveriges Television, så såg jag det visualiseras. Jag har samplat ihop delar för att skapa idéerna till studio och programledaruniform.

Beppe Singer vid en gammal tv-maskin.
Den samplade generationens TV

I studion såg jag plötsligt hur SVT:s fina och prisade dramaserie Guds tre flickor där Susanne Reuter var gud, tog sig ut, jag såg också den senaste Harry Potter-rullen med scenen vid Kings Cross. Det finns självklart en del Funny Or Die också när jag synar det närmare. Och ser jag på Beppe Singer (programledaren) och hans kostym så inser jag att idén är från Beastie Boys och Intergalactic. Under inspelningen i studion säger en av de medverkande att miljön vi byggt upp liknar den George Lucas skapade till THX 1138. Och nu, när jag för första gången ser filmen här i kväll, så inser jag ju att även den rullen påverkat mig men då på ett mer långsökt vis. Någon samplade THX 1138, som jag sedan såg. Eller kanske var kedjan längre än så.

Men det här har kommit av sig själv, medvetet och ibland omedvetet har det vuxit fram. Och jag kan inte heller påstå att jag skäms över det, jag är helt enkelt en del av samplingsgenerationen, som lånar lite där och lite där, för att sedan vrida på mixerbordet och sätta ihop en annan slutprodukt än vad vi har sett tidigare. Förhoppningsvis uppskattad av alla. Såhär gör många och det finns ju verkligen gränser för hur mycket ”helt nytt” man kan göra, men för egen del har det ett sammanhang som bottnar i en – tidigare – rätt kritiserad konstform; Samplingen. Dessutom tror jag att det är genom att sätta ihop flera bra saker som vi får det ännu bättre. Tänk en motor och hästdroska tillsammans, skulle kunna bli en bil!

Hur ser en teleportör ut?

Men hur tusan gör man en sådan då?
Hjärnkontoret söker teleportör

Mitt jobb med Hjärnkontoret rör sig mellan fantasi och verklighet. Det är något vi har valt själva för årets säsong. Vi vill blanda sci-fi med vetenskap och mänskligt kött.

Idéerna vi har byggs ur fantastin, verkligheten får stå för rekvisita och miljöer i den mån det går. När det inte går så ordnar vi det genom diverse animationer och bildmontage. Det finns program som After Effects, där programmets två redigerare gör ett enormt fint jobb för barnen som ska se programmet. Vi spränger satelliter och roterar vår planet på ett alldeles extra fint sätt. Men vi möter hinder också. Hela tiden.

Här om dagen fick jag ett samtal: Hur ser en teleportör ut?

Jag hade önskat mig en sådan till vår studio i Hjärnkontoret. Men varken snickeriet, ateljén eller scenografen hade det riktigt klart för sig. Ändå visste vi alla vad jag menade, men vad behöver vi för en sådan? Där är vi nu i dag. Vi letar på Blocket efter komponenter till en teleportör och hoppas att vi hittar det vi behöver. Vi mäter diameter på diverse tunnor, rör och andra saker som ser rätt ut. Hur det blir vet vi inte ännu. Och om en vecka börjar vi spela in.

Varför berättar jag då det här? Ja men för att en del av arbetet också handlar om sådant här. Men det är ingenting som någon kritiker kommer att ägna tid åt. Det är barnen vi gör det för.