Mattias Barsk på 30 sekunder

Det finns så mycket att berätta.
Men det här är jag, på riktigt.

/Mattias Barsk

Annonser

Bastubaletten – som ett spel

mattiasbarsk
Bastubalettens tredje säsong handlar om kvinnorna. Fotot är en skärmdump från SVT:s serie. Bakom kameran August Sandström.

Hur gör man en succé?

Vet man när man har kommit på en succé? Hur ser man till att en bra idé också blir bra ända ut till sista handpåläggningen?

Jag har fått frågan många gånger; Hur kom du på idén om Bastubaletten?

Och jag har svarat på ungefär samma sätt. Men idag vill jag lägga till något som kanske verkar rent omöjligt vid en första anblick men om jag får tid att förklara så tror jag att de flesta kommer att förstå. Bastubaletten är ett socialt experiment för de medverkande.

Bastubaletten är ett spel för alla oss andra. 

Idén har en metod bakom sig. Det är en klassisk mashup, blanda två bekanta saker med varandra och lägg till något ovanligt. Bengt Niska och en bastu är det bekanta. Balett är det ovanliga. Vad händer när vi blandar det här, hur öppnar sig berättelserna och i vilken kontext får vi ta in dem?

HDVI trailer från Mattias Barsk på Vimeo.

Den tredje säsongen av Bastubaletten visas på TV just nu och den här gången är det kvinnornas tur att berätta sitt. Justine Kirk får nya utmaningar och funderingar efter långa samtal om liv, död och kärlek.

På många sätt är ju Bastubaletten också mina egna funderingar kring mitt möte med Justine Kirk. Bastu möter Balett. Skog möter stad. Natur möter kultur.

De två första säsongerna av Bastubaletten handlade om männen, manlighet och könsnormer men också om minoritetsidentitet, om att vara tornedaling och inte tala svenska som det förväntas.

Idén var stark. Reaktionerna på den också. Men vi behövde gå vidare. När jag fick tag i produktionsbolaget Massa media och vi tillsammans tittade på formerna för en realityserie av det här slaget så började en fantastisk berättelse ta form. Inte minst med hjälp av väldigt lustfyllt fortsatt arbete med idén. Ändå utan att vi hade filmat en enda ruta. Men vi kände det på oss.

Och efter första avsnittet visste alla. Det var något som hände med oss som såg på. Det hände något mellan oss som såg på. Och det är här berättelsen om att det är ett spel tar sin form.

Jane McGonigal är en av de mer framstående personerna bakom utvecklingen av Gamification som begrepp.

Det vill säga att spel-ifiera världen för att ha något verktyg att skapa engagemang och förstå det bättre. Idén bygger i sin enkelhet på att ett lyckat spel består av fyra saker:

  1. MÅLET. Vi som tittar vill ha en förändring. Bort med knapsu och andra löjliga värderingar. Fram med den progressiva människan från landsbygden! 
  2. REGLERNA. Det finns några enkla regler om hur Bastubaletten kan göra världen bättre, du gillar och delar berättelsen. Du tittar och pratar om det.
  3. BELÖNINGAR. Genom att ha följt idén och serien har man fått ta del av utvecklingen och följt förändringen över åren. Man känner sig smart, bra och stark med de andra. 
  4. FRIVILLIGT. Man måste inte men man får delta i förändringen om man vill. Och då är det roligare att se det på TV, att se föreställningarna med ”Här dansar vi inte!” och skriva hyllningar på sociala medier. 

Det är inte alla programidéer eller föreställningar som lever upp till de här kraven. Och man vet kanske inte när det sker. Men när jag tog ner postit-lapparna från väggen i Umeå, efter en workshop med två kollegor, så kände jag att det fanns något här… något med regler, härliga belöningar i form av upplevelser och ett tydligt mål.

Bastubaletten är ett spel för oss som tittar.

Och det är ett viktigt spel som förändrar världen på riktigt. 

Vad snackar vuxna/barn om?

Det är ingen slump att marknadskrafterna gör allt för att nå barnen och deras snackisar.

Av en slump ramlade jag över den här listan, när vi gottade oss i tittarsiffrorna från förra avsnittet av Hjärnkontoret.

Siffrorna till höger säger hur många tusen som såg respektive program.

Från MMS.se
Jämför barn med vuxna

När CD var kul

Min systers man fann en tio år gammal krönika som jag skrivit. Den är från tiden då jag var nöjesredaktör på Norrbottens-Kuriren.
Temat är CD och Vinyl.
Alltid svårt att veta vad som ska komma när man skriver sådana där tidsmarkörer. Jag inser lätt att min 80 kgs plastsamling (CD-samling säger en del) är i det närmaste värdelös nu när jag ger all tid till Spotify, Wimp och Grooveshark.
Men krönikan, den hör hemma där CD var lösningen på allt. Om man inte körde typ Napster förstås.

För att inte vara helt lomhörd i dessa streamingtider har jag åtminstone insett att det inte är ett stort minne som gäller utan en bra uppkoppling. Det skulle en krönika handla om i dag. Eller, vad skulle ni skriva om?

För tio år sedan var det rätt...
CD var ämnet för dagen

Barnen är alltid i fokus

Jag hamnar lätt i vissa cirklar när det gäller barn och beslut som tas i samhället.

Ibland tänker jag att vi är så bra som alltid sätter barnen först, men så vaknar jag upp och inser att alla inte alls gör det med något positivt i åtanke. Barnen är bara tacksamma mottagare till budskap och beslut som de inte kan värja sig för.

Tre saker som jag tänkt de tre senaste dagarna.

Det är barnen som får ta emot våra beslut och budskap.
Barnen i fokus man!

1.  Som i dag, när jag hämtade barnen från sina skolor, så hade Cirkus Wictoria hängt upp sina skyltar på skolans staket. Där brukar det inte hänga reklam. Och att gissa att barnen kommer hem och vill gå på cirkus är ingen djärv gissning. Det är rent av cyniskt gjort att hänga upp skyltarna men de lär hänga kvar i morgon bitti också.

2. I lördags stod jag och muttrade över att svarta godisar inte alls var salta eller ens smakade lakrits som de borde. Samtidigt såg jag plötsligt vad godisen föreställde. Det var en man som rökte en feting! Verkar lite som att Godisprinsen (nästan hundra på att det är deras godis på vår Ica) gone wild i jakten på motiv.

3. Och så det här med hemkörning av alkohol. Jag tror att den där idén – utifrån ett barnperspektiv – går att jämföra med lördagsöppet. Jag har vänner som berättat om paniken när Systembolaget började med lördagsöppet och deras föräldrar fick ännu större tillgång till sitt gift. Deras två alkoholfria dagar blev en. Därutöver kan jag fundera om Systembolagets VD Magdalena Gerger verkligen menar hemkörning till Niva i tornedalska Tärendö eller om de menar Styrmansgatan på Östermalm, Stockholm.