Archive for the ‘ Skola ’ Category

Får jag låna din dyrbara tid?

Det är sommar här i Stockholm där jag bor.
Och allt är bra.
Nu kan jag i lugn och ro beskriva vad som gör mig gubbe, arg och förbannad.
Det handlar om töntiga sätt att försöka förhöja vår vardag. Det finns knappast något jag är mer allergisk mot. Okej, jag är inte allergisk mot något… men ändå.

Längtan efter det där ljuvliga sköna.
Den där stunden för dig själv eller med den du älskar.
Den där dagen som du aldrig egentligen får, eller möjligen med en barnvakt som är lite stryktålig och kan hantera småbarn.
Kvalitetstid. Det är vad vi alla längtar efter. Och ibland kallas det egentid. Då får du inte ha sällskap av någon annan, eller åtminstone inte av barn.
Det är också en sådan där exklusiv tid som du ska använda till att bara… slippa.
Kvalitetstid. Egentid.
Det där satans jävla amerikanska tv-seriehelvetet har kommit med orden som får mig att må så fruktansvärt illa.
Ärligt talat har mitt liv som småbarnspappa inget behov av att vara utan dem. Kvaliteten, den är med dem. Egentiden, den är i väntan på dem.
Självklart kan jag njuta en stund med min flickvän. Och om jag dessutom har en stund där jag kan skriva en krönika eller kanske läsa bloggar på nätet, så flyter ju livet på. Men inte är det något som är ett självändamål. Jag ville en dag ha barn, och jag hade turen att dessutom få det. Och kvaliteten, den är där med dem.

Det är när vi skapar hittepåord. För att på något sätt legitimera våra later.
Det är struntviktigt (ett ord som faktiskt står i NE.se!).

Minns ni när varenda jävel som jobbade med projekt av något slag sa ”Ett tänk”. När jag var anställd på den här dagstidningen var uttrycket nytt. Jag och kollegorna diskuterade hur man kan tänkas använda sig av det och om det ens var nödvändigt. Faktiskt, så gick det att applicera på en och annan… tanke. Men nu, tio år senare, har jag nästan svårt att förstå behovet av det. Ett tänk. Som att vi försöker höja betydelsen av en helt vanlig tanke. En tanke, inte mindre än ett tänk.
Och sådär kan jag hålla på. Förbannad blir jag också.

Ja, jag kommer att lugna ner mig. Men lyssna en liten stund till. Det är något med bilden av oss människor och ansvar, hur vi ser på att ställa upp för varandra och göra saker gemensamt. Jag menar, folk som vänder blad, byter kapitel eller kanske ska ”börja tänka på sig själv igen”. Jag vet inte jag. Hur slutade förra sidan, var slutar kapitlet och har hen tänkt på något annat än sig själv innan då?

Jag klarar inte av att höra mer önskan om individuella, unika och personliga förändringar. Och att stå med fötterna i backen och säga ”du är bra” till spegeln. Jag orkar inte. Krama varandra i stället. Bejaka varandras begåvning. Och säg för fan att någon annan är bra!

Nu gick jag loss. Och någon av er känner sig kanske träffad. Tänk då på mig. Jag är helt slut av det här. Nu känns det bättre.
När jag fick lite kvalitetstid, egentid… och när jag fick tänka på mig själv en stund.
Nu vänder vi blad, byter kapitel.
Tack för din dyrbara tid.

20130607-190517.jpg

Låt barnen ropa: Det Funkar!

Då var det dags för en av mina största utmaningar som producent, en idé som föddes ur en annan idé ska nu stå på egna ben och bli en serie. Det är nämligen ett av Hjärnkontorets populäraste inslag om uppfinningar som nu blir ett eget program. Beppe Singer är programledare, precis som i Hjärnkontoret.

En hyllning till barns idéer

Det Funkar kommer 2013

Programmet heter Det Funkar (sajten är under uppbyggnad nu men formuläret för att skicka in funkar redan nu) och är en enda fet hyllning till barns uppfinningsrikedom och lust att skapa – som här i Hjärnkontorets inslag. Vi tror nämligen att barn kan mycket mer än utredningar och politiker säger, och att det handlar om att finna lusten till kunskapen. Vilka naturlagar är det egentligen som får den där ”Lampsläckaren”, ”Godishämtaren”, eller kanske ”Väskbäraren” att fungera? Osv.

Vi förproducerar programmet vilket innebär att allt spelas in under oktober till december och sänds sedan i januari (mest troligt). Utmaningen med det är att få igång barnen att skicka in sina filmer trots att programmet inte visas. För i alla former av kommunikation med tittarna har den varit lättare då programserien är igång. Det spelar ingen roll vad du ber dem om, kan de se inspirationen på TV och hur det tar sig ut så får de också fler idéer och responsen ökar. Men nu vill vi försöka ändå. Kanske kan det funka?

Kanske ni – mina vänner – vill hjälpa mig att göra ett bra program? Gillar ditt barn att uppfinna, har du frågat? Skulle det vara skönt för ditt barn att få utbrista i ett ”Det funkaaaarrr!” när hen har konstruerat något fint? Snälla, gå in på Det Funkars sajt och skicka in er film med uppfinningen. Det här kan bli hur kul som helst. Tänk typ Minimello fast uppfinningar. Det är ingen som ber mig göra det här… det är jag som vill. Och jag vill att barnen ska få gåshud av att se varandras idéer.

Rube Goldberg-utmaning i Hjärnkontoret

Många tittare hör av sig och frågar vad det är för en maskin som Hjärnkontoret har i sin vinjett. Det kallas en Rube Goldberg-maskin.
Nu har tittarna chansen att göra sina egna Rube Goldberg-maskiner!
Den eller de som gjort årets bästa kommer kallas ”Årets Uppfinnare”!

Maskinerna bygger på att man nyttjar olika fysikaliska lagar, som dominoeffekten m.m.
Behöver du inspiration kan du titta i början av Hjärnkontoret, men också på Youtube och andra platser på internet. Sök t.ex. på ”Rube Goldberg machine”.

Såhär gör du:
1. Fundera på vilka beståndsdelar maskinen ska ha, vilka energier ska driva den?
2. Montera ihop maskinen.
3. Filma hur maskinen fungerar. Inget fusk!
Säg vem du är/vilka ni är och varifrån du/ni kommer som har gjort maskinen och visa sedan hur och att den fungerar. Avsluta gärna med att säga: ”Det funkar!”
4. Ladda upp filmen (som är ca 1 minut lång) på svt.se/hjarnkontoret (klicka på ”Skicka in din film”)

Med början i februari kommer Hjärnkontoret att utse veckans uppfinnare, med målet att mot slutet av säsongen utse en slutgiltig sådan – ”Årets Uppfinnare”. Vinnaren får fint besök av Beppe och Hjärnkontoret!

Vänliga hälsningar
Hjärnkontoret
Sveriges Television

Unika ögonblick i TV

Det är svårt att säga det utan att låta cynisk.

I alla jobb jag haft har jag strävat efter att få göra det där extra, kanske något alldeles otroligt. Det har varit bergsbestigningar, vrakdykningar med barn och vilda djur på savanner. Men jag tror att det här är något som slår det mesta; Rubens Tub. Med hjälp av eld visar programledaren Beppe Singer i Hjärnkontoret hur ljudvågor ser ut.

Se här: Ljudvågor blir eld i Hjärnkontoret

Och jag blir så ödmjuk för vetenskapen. Och så glad att vi är igång.

Nu väntar ytterligare 13 avsnitt fram till nyår.

Barnen är alltid i fokus

Jag hamnar lätt i vissa cirklar när det gäller barn och beslut som tas i samhället.

Ibland tänker jag att vi är så bra som alltid sätter barnen först, men så vaknar jag upp och inser att alla inte alls gör det med något positivt i åtanke. Barnen är bara tacksamma mottagare till budskap och beslut som de inte kan värja sig för.

Tre saker som jag tänkt de tre senaste dagarna.

Det är barnen som får ta emot våra beslut och budskap.

Barnen i fokus man!

1.  Som i dag, när jag hämtade barnen från sina skolor, så hade Cirkus Wictoria hängt upp sina skyltar på skolans staket. Där brukar det inte hänga reklam. Och att gissa att barnen kommer hem och vill gå på cirkus är ingen djärv gissning. Det är rent av cyniskt gjort att hänga upp skyltarna men de lär hänga kvar i morgon bitti också.

2. I lördags stod jag och muttrade över att svarta godisar inte alls var salta eller ens smakade lakrits som de borde. Samtidigt såg jag plötsligt vad godisen föreställde. Det var en man som rökte en feting! Verkar lite som att Godisprinsen (nästan hundra på att det är deras godis på vår Ica) gone wild i jakten på motiv.

3. Och så det här med hemkörning av alkohol. Jag tror att den där idén – utifrån ett barnperspektiv – går att jämföra med lördagsöppet. Jag har vänner som berättat om paniken när Systembolaget började med lördagsöppet och deras föräldrar fick ännu större tillgång till sitt gift. Deras två alkoholfria dagar blev en. Därutöver kan jag fundera om Systembolagets VD Magdalena Gerger verkligen menar hemkörning till Niva i tornedalska Tärendö eller om de menar Styrmansgatan på Östermalm, Stockholm.

Counter Strike skapar kontor

En av mina vänner är arkitekt. Inte en sådan med svart polo men ändå en arkitekt. Han och jag har åkt longboard tillsammans, vi har diskuterat HBTQ-frågor och ”kolonialiseringen av Bohuslän”, men det är en grej som griper tag i mig lite extra hårt…

Han forskar i något som jag inte ens kan namnet på men som fascinerar sådär generande mycket – så man inte vet vad man ska säga, bara vad man ska fråga. Det handlar om utrymmet mellan ting och människor, där vi rör oss. Han säger att det är svårt att förutse hur folk ska röra sig i kontorsmiljöer, och att det handlar om så mycket mer än bara fysiska hinder och möjligheter. Ibland när vi pratar om ämnet märker jag att det tangerar det socialpsykologi jag en gång läste. Det kanske är därför jag också blir så lycklig när jag hör hur han jobbar.

Counter-Strike har jag aldrig spelat. Jag blir åksjuk av sådana spel. Men Arkitekten spelar Counter-Strike, och ser på filmer om Counter-Strike (CS), för att lära sig just det där; hur folk rör sig mellan platser och ting på bästa sätt. Han säger att det är ett utmärkt exempel på just det. Särskilt gillar han de filmer som folk gör, där de alltså filmar av spelet.

Och ganska snabbt far jag in på tankar om popkulturens eviga kamp om att bli erkänd som något givande och ibland nyttigt. Att kultur är kultur så länge det inte är natur utan skapat av människor för andra människor. För det är klart att CS-filmerna jag ramlar över på Youtube, och även de gamers som snackar CS plötsligt blir något annat när man hör att en arkitekt studerar deras moves på skärmen. Jag gillar det, och jag vill slå det i ansiktet på dem som säger att spel är fördummande, eller som säger att det bara är våld man lär sig. Majoriteten av spelarna är ju där för att spela spel, inte för att rita hus, men ändå tycker jag nog att de etablerade åsiktsmaskinerna inte riktigt ser potentialen i kulturyttringar som de här. Och vem vet, kanske det är just spel som CS som ska förbjudas enligt någon motion någonstans. Då kan det vara läge att påminna om utrymmet mellan tingen och människorna och hur vi rör oss däremellan. Det är ingen lätt uppgift att kartlägga det, om man inte spelar Counter Strike eller andra sådana åksjukespel vill säga.

Ja, jag är torsk på popkulturens förmåga att röja runt bland gamla föreställningar.

Skolstart med drömmar

Foto: Mattias Barsk

Förhoppningar och idéer

Jag har läst böcker för min sexåring sedan hon var alldeles för liten. Jag har inbillat mig att hon verkligen har tagit till sig av historierna och älskat bilderna. Säkert kan man tycka sig se tecken på att det också varit så med hennes jättelika ordförråd och hennes enorma historieskatt, men nu när hon är större och oavsett vad så har vi båda blivit rätt kräsna vad gäller historier och porträtt som ska vara om inte trovärdiga så inspirerande. Jag tänker att det handlar om att bli förberedd på en ganska svårtydd vuxenvärld. Att om man lyckas vara fri i tanken så kan man kanske också komma igenom de svåraste av motgångar. Jag hoppas det.

Och nu börjar skolan. Det är dags för att börja förskoleklass, nollan, eller sexårs. Hon är nervös, kan inte somna, har packat sin pennskrin med fina pennor och sudd. Men vad är det för värld hon möter där? Förmodligen ganska många likadana barn, med samma nervositet och önskan om att bli sedda som de små barn de är.

Men det finns annat som oroar, sådant man som förälder inte kan kontrollera eller egentligen förbereda någon man älskar så på.

Jag minns känslan av lärare som faktiskt försökte förminska mig. Fysikläraren som skrattade bort mitt påstående om att det spelats basketmatcher med 60 000 i publiken. Matteläraren som gav mig fel för att uträkningen inte skett på det sätt han hade tänkt, trots att svaret var rätt. Idrottsläraren som sa att jag inte kan få något gratis… Man kan tycka att det var situationer jag borde struntat i men jag gjorde inte det. Jag minns ju dem ännu. Det är det där som inte går att förstå som barn, varför vuxna prompt ska sätta sig över även om man har rätt. Men kanske är lärarna så mycket bättre nu, att de ser de små människorna för vad de är. Jag hoppas det. Hoppas hoppas. För min sexåring förväntar sig det.

——-uppdaterat 25 augusti ———

Hade ett samtal med en lärare. De får mycket skit numera. Som kollektiv. Fastän det självklart handlar om enskilda personer och deras förmåga, lust och känsla för sitt yrke.

Det handlar just inte något om politik. Inte kanske ens om människosyn från 80-talet kontra nu. Det handlar om ifall man gillar andra människor och har kärlek till dem.

 

%d bloggare gillar detta: