Ensam producent söker…

Talang sökes
Vem är det jag söker?

Ni vet när man är tonåring, och hittar den där känslan av att äntligen vara förstådd. Då tänker jag inte bara på livets svåra frågor som debuten, skolan och vännerna, utan också humor, hjärta och sådant peppigt engagemang. Under två månader nu söker jag med ljus och lykta efter just en sådan person, någon som skulle vilja prova göra ett provavsnitt av något – nästan vad som helst – med mig. En som riktar sig till tonåringarna, det kan vara en tonåring men också en vuxen eller kanske en katt. Vad vet jag? Jag försöker hålla ögonen öppna för allt och alla. Jag säger inte att jag kan det, men jag vill och jag VET att det finns någon där, som får tonårshjärtat att slå lite mer i takt.

Jag vill inte skriva några programtitlar som har lyckats med det för då blandar ni bara ihop vad jag söker efter. Men visst fattar ni vad jag menar? Vem har det där som får en – säg femtonåring i Åsele och Enskede – att känna sig i synk med det andra där ute? Vet du vem, eller är det kanske du?

Hör av dig,  berätta vad du tror skulle funka sådär extra bra och hur det skulle se ut! Provfilma gärna men det är inget måste.

Jag finns på Twitter: @barsk och ni kan mejla: mattias.barsk (at) svt punkt se

Om ”Nobody canna cross it” av en blödig jävel

Kalla mig finkänslig eller kanske PK eller mesig eller vad fan som helst.

Det är ofta såhär med Youtube-klipp. Och för mig är det inte helt okomplicerat. Det är en slags mobb som far över världen. Och den det gäller, ja hen skrattar vi åt. ÅT.

Nyligen snubblade jag över Nobody Canna Cross It-videon, musiklagd av DJ Powa som min favoritartist M.I.A. nu samarbetar med. Jag har i några dagar älskat klippet, där producenten med hjälp av Fruity Loops klippt upp och musiklagt Clifton Browns hårda dialektala uttryck och skapat en låt. En helt fantastisk hyllning till Jamaica har det blivit. På något sätt.

Men så rotar jag lite vidare, och kollar på relaterade klipp och hittar en annan historia. Den jag ofta glömmer när det tar fart. Den här gången visste jag att det var en översvämning och problem för lokalbefolkningen, men så uppföljningen i jamaicanska medier.

Ungefär den här formen har Youtube-sensationer rätt ofta, en slags dramaturgisk regel. Och det kan vara värt att tänka på…

1. KUL. http://youtu.be/ruq-xR0jUCE

2. Förklaring. http://youtu.be/BJMILrJN5PM

3. AJ FAN. http://youtu.be/O13UzMTn-0o

Kanske är jag blödig. Jag skiter i det, men även om DJ Powa haft kul så tycker jag inte att klippet är lika roligt längre. Nej. Jag tycker inte det. Jag gillar Clifton Brown mer. Och vill inte skratta åt honom mer. Men låten, ja den blev bra.

Sampla TV

Jag har lyssnat på hiphop och egentligen kanske all typ av samplingsmusik sedan jag var tolv år. Det är ingen riktig musik, fick jag höra. ”Jävla bögmusik” sa vänner till mig, som helst lyssnade på Iron Maiden. Och visst har jag i perioder haft svårt att se vad musiken har gett mig eller hur jag influerats av just hiphop.

Men så i dag i Dramastudio 2, Fiktionshuset, Sveriges Television, så såg jag det visualiseras. Jag har samplat ihop delar för att skapa idéerna till studio och programledaruniform.

Beppe Singer vid en gammal tv-maskin.
Den samplade generationens TV

I studion såg jag plötsligt hur SVT:s fina och prisade dramaserie Guds tre flickor där Susanne Reuter var gud, tog sig ut, jag såg också den senaste Harry Potter-rullen med scenen vid Kings Cross. Det finns självklart en del Funny Or Die också när jag synar det närmare. Och ser jag på Beppe Singer (programledaren) och hans kostym så inser jag att idén är från Beastie Boys och Intergalactic. Under inspelningen i studion säger en av de medverkande att miljön vi byggt upp liknar den George Lucas skapade till THX 1138. Och nu, när jag för första gången ser filmen här i kväll, så inser jag ju att även den rullen påverkat mig men då på ett mer långsökt vis. Någon samplade THX 1138, som jag sedan såg. Eller kanske var kedjan längre än så.

Men det här har kommit av sig själv, medvetet och ibland omedvetet har det vuxit fram. Och jag kan inte heller påstå att jag skäms över det, jag är helt enkelt en del av samplingsgenerationen, som lånar lite där och lite där, för att sedan vrida på mixerbordet och sätta ihop en annan slutprodukt än vad vi har sett tidigare. Förhoppningsvis uppskattad av alla. Såhär gör många och det finns ju verkligen gränser för hur mycket ”helt nytt” man kan göra, men för egen del har det ett sammanhang som bottnar i en – tidigare – rätt kritiserad konstform; Samplingen. Dessutom tror jag att det är genom att sätta ihop flera bra saker som vi får det ännu bättre. Tänk en motor och hästdroska tillsammans, skulle kunna bli en bil!

Banksy pranksy

Jag älskar dokumentärer som ”Exit Through The Gift Shop”. Och jag älskar att känna mig osäker på avsändaren, inspelningsmetoden och vad som är manus, skådespelare och regi i motsats till betraktande kamera och fluga-på-väggen.

Som den här bloggen som kallar den en Banksy-mentary.

Och på Twitter haglar kommentarerna – trots att filmen faktiskt inte är purfärsk – vi är osäkra på vad som är vad. Alla vill gå ut och måla väggar, kanske hänga stora vepor med våra nyllen på. Någon drar en historia om vilken tagg man använde på det glada 90talet.

Och så när dokumentären är över. Var det sant? Inte? Vad var det då? Vem var Mr Brainwash? Dödade han hela Street Art-kulturen med sitt besatta och maniska beteende?

Banksy, vad håller han på med?

Här är en annan utmärkt blogg om fenomenet, Deep Edition om Disruptism och Banksy.

En sak kan vi väl säga i kör: Street Art är ingen under dog längre. Det är inte en subkultur. Det är Street Art – ungefär som impressionism är impressionism.

Dokumentären går att se här ett tag till. EXIT THROUGH THE GIFT SHOP (SVT PLAY)

Jag kommer att tagga Barsk. Så ni vet. Men gola inte på mig! Snälla.

20110825-235056.jpg