Varenda damernas – äntligen

Arctic_minds_profle_picwDet blev nästan komiskt det här. Med Sara Danius besked angående Svenska Akademien. Där vet man inte det jag skriver om här.

Det var som att första säsongen av Jills Veranda var beviset. Det har ju gått några år sedan dess. Det var en serie där Jill Johnsson träffade andra svenska artister i Nashville och pratade med dem, och spelade musik. Det blev en fantastisk succé. Då sa någon av chefskollegorna på Sveriges Television (SVT) att det är kvinnor som är framgångsfaktorn. Kvinnors perspektiv. Kvinnor i berättandet. Och det visade sig sedan, gång på gång. Det låg i tiden, med Rättviseförmedlingens grundläggande arbete kring listor med begåvade människor i stället för män, med A-märkt och generella jämlikhetsfrågor. Även Sápmi Sisters som jag var inblandad i var en sådan berättelse, med två systrar som levde sitt liv och gjorde sin karriär.

Rubriker ”Varenda kvinnornas” är ett försök till att vrida uttrycket Varannan damernas, från dansbandsvärlden. För det är inte varannan som gäller. Det är bättre än så. Även kvinnor kan ha ensamt tolkningsföreträdet nu – och det är helt i sin ordning.

De allra bästa serierna som jag sett på senare tid har ett kvinnligt narrativ (berättandeperspektiv). Det är kvinnor i ledande positioner hos polisen som i serien Scott and Bailey, det är kvinnor på presidentposter i Netflix-serien House of Cards (i och för sig inte ett så sympatiskt porträtt och inte sådant perspektiv), kvinnor som advokater i HBO Nordics serie The Good Fight. Och det handlar inte om sex. Det är inte som sexuella objekt de verkar utan som de bäst lämpade för sin post. De är där för att de är bäst på det de gör. Såklart.

Det kan verka som att det har förvånat mig. Det har det inte. Det har kommit långsamt till mitt medvetande. Det var något med dialogen i Scott and Bailey som imponerade, något med hur huvudpersonerna i The Good Fight orienterade sig i livet och såg på omvärlden. Och när jag insåg att de alla hade kvinnliga huvudpersoner och ett perspektiv som var ur kvinnornas ögon så förstod jag. Det handlar om att vara människa.

IMG_1438
Justine Kirk leder Bastubalettens utveckling, oavsett om det är män eller kvinnor som dansar. Foto: Mattias Barsk

Kanske kan vi nu slippa männen som trakasserar varandra för att nå mer framskjutna personer och makt. Kanske kan vi slippa män som ”erövrar” kvinnor för att ha kvar sin makt. Kanske blir det bara en schablon som går att använda när man ska vara lite nedlåtande kring mannen i fråga och inte tvärtom. För det är ingen framgångssaga att vara man, inte det i sig. Det är det att vara en sann människa som är vägen, och det tror jag mig ha förstått och inte tack vare serierna med kvinnor i huvudroller. Men de kanske får fler att förstå.

/Mattias Barsk

Annonser

Topp 3 med nattåg – och varför det borde vara billigare än flyg

Jag somnade strax söder om Umeå och sov för första gången riktigt gott trots plingande tågövergångar och krängande kurvor, Efter sex timmar vaknade jag. Hade jag försovit mig? Missat att kliva av i Stockholm? Hur långt hade vi åkt. Märkligt utvilad började jag leta efter en konduktör.

Jag bor i Stockholm. Jag arbetar över hela Sverige, ibland i andra länder. Men sträckan Stockholm-Luleå-Stockholm är nog min mest frekventerade. Såpass att jag nu har ett Arctic Minds-kontor både i Luleå och Stockholm.

Min – säger man – ursprungsfamilj bor i Luleå. Min mamma med man, mina två systrar med sina familjer och så alla därtill hörande nära. Jag gick gymnasiet där. Jag arbetade också där i två år, på Norrbottenskuriren. Nu reser jag dit och därifrån. Ofta.

Med flyg kan det kosta mellan 700 och 1500 kronor tur och retur. För mig. Utan att jag ens räknat transporterna till och från flygplatsen. I Stockholm kan de gå loss på cirka 500 kronor. Med tåg behövs inga sådana transporter och då kostar det minst 4000 (t/r) om jag ska sova i något som liknar en kupé med säng. Och helst inte med andra obekanta.

Upplägget med nattåg till just Boden och Luleå är i det stora hela inget annat än genialt. Du har en kort kväll i kupén, somnar och vaknar på destinationen. Allt flyter perfekt. Avgångstiden är runt 18 och ankomsten runt 07. Jag ber inte om mer. Men så var det det där med priset. Hur kan flyg alls någonsin vara billigare än tåg? I dag år 2018 vet vi att det är fel med flyg i de flesta fall. Och rätt med tåg. Ingen kan förneka det.

Men vilket incitament ska få svenska befolkningen att välja tåg? Jag skiter i hur det har gjorts och skriver min lista.

  1. Den där New Age-förklaringen. Det är något med att resa långt och länge när kroppen hänger med. Utan att förstöra min vetenskapsaura så är det mindre tröttande än att flyga mycket.
  2. Vyerna. Nattåget på sommaren. Folk kan döda för vad man får se då.
  3. Priset. Det ska vara billigt med tåg jämfört med all andra färdmedel, tills folk börjar paddla kanot i 100 mil eller beama sig mellan Stockholm och Luleå.

Jag hade inte missat min station. Jag hade sovit sex timmar. Och vaknade ungefär 10 kilometer senare. Ett godståg hade spårat ur framför oss. Men sex timmar senare var vi hemma. Sex vakna timmar. Och jag kunde lugnt ta in att det var så det var. Inte värre än att vara strandsatt i Doha.

/Mattias Barsk

Bastubaletten – som ett spel

mattiasbarsk
Bastubalettens tredje säsong handlar om kvinnorna. Fotot är en skärmdump från SVT:s serie. Bakom kameran August Sandström.

Hur gör man en succé?

Vet man när man har kommit på en succé? Hur ser man till att en bra idé också blir bra ända ut till sista handpåläggningen?

Jag har fått frågan många gånger; Hur kom du på idén om Bastubaletten?

Och jag har svarat på ungefär samma sätt. Men idag vill jag lägga till något som kanske verkar rent omöjligt vid en första anblick men om jag får tid att förklara så tror jag att de flesta kommer att förstå. Bastubaletten är ett socialt experiment för de medverkande.

Bastubaletten är ett spel för alla oss andra. 

Idén har en metod bakom sig. Det är en klassisk mashup, blanda två bekanta saker med varandra och lägg till något ovanligt. Bengt Niska och en bastu är det bekanta. Balett är det ovanliga. Vad händer när vi blandar det här, hur öppnar sig berättelserna och i vilken kontext får vi ta in dem?

HDVI trailer från Mattias Barsk på Vimeo.

Den tredje säsongen av Bastubaletten visas på TV just nu och den här gången är det kvinnornas tur att berätta sitt. Justine Kirk får nya utmaningar och funderingar efter långa samtal om liv, död och kärlek.

På många sätt är ju Bastubaletten också mina egna funderingar kring mitt möte med Justine Kirk. Bastu möter Balett. Skog möter stad. Natur möter kultur.

De två första säsongerna av Bastubaletten handlade om männen, manlighet och könsnormer men också om minoritetsidentitet, om att vara tornedaling och inte tala svenska som det förväntas.

Idén var stark. Reaktionerna på den också. Men vi behövde gå vidare. När jag fick tag i produktionsbolaget Massa media och vi tillsammans tittade på formerna för en realityserie av det här slaget så började en fantastisk berättelse ta form. Inte minst med hjälp av väldigt lustfyllt fortsatt arbete med idén. Ändå utan att vi hade filmat en enda ruta. Men vi kände det på oss.

Och efter första avsnittet visste alla. Det var något som hände med oss som såg på. Det hände något mellan oss som såg på. Och det är här berättelsen om att det är ett spel tar sin form.

Jane McGonigal är en av de mer framstående personerna bakom utvecklingen av Gamification som begrepp.

Det vill säga att spel-ifiera världen för att ha något verktyg att skapa engagemang och förstå det bättre. Idén bygger i sin enkelhet på att ett lyckat spel består av fyra saker:

  1. MÅLET. Vi som tittar vill ha en förändring. Bort med knapsu och andra löjliga värderingar. Fram med den progressiva människan från landsbygden! 
  2. REGLERNA. Det finns några enkla regler om hur Bastubaletten kan göra världen bättre, du gillar och delar berättelsen. Du tittar och pratar om det.
  3. BELÖNINGAR. Genom att ha följt idén och serien har man fått ta del av utvecklingen och följt förändringen över åren. Man känner sig smart, bra och stark med de andra. 
  4. FRIVILLIGT. Man måste inte men man får delta i förändringen om man vill. Och då är det roligare att se det på TV, att se föreställningarna med ”Här dansar vi inte!” och skriva hyllningar på sociala medier. 

Det är inte alla programidéer eller föreställningar som lever upp till de här kraven. Och man vet kanske inte när det sker. Men när jag tog ner postit-lapparna från väggen i Umeå, efter en workshop med två kollegor, så kände jag att det fanns något här… något med regler, härliga belöningar i form av upplevelser och ett tydligt mål.

Bastubaletten är ett spel för oss som tittar.

Och det är ett viktigt spel som förändrar världen på riktigt. 

Var är centrum?

Det finns en sekvens ur ett barnprogram från slutet av 00-talet där den annars så fantastiskt orienterade programledaren Johan Anderblad säger ”Bara man går tillräckligt långt så kommer man till en biograf”.

Det stämmer ju rent matematiskt. Men inte i praktiken. Inte om man bor på landsbygden. Men i Stockholm är det en bra tes att utgå ifrån. Och det är inget fel med det. Men ska man sända över hela landet ska man nog inte säga så. Jag törs påstå att man mer sällan gör sådana påståenden nu men att utgå från att det som finns och sker i Stockholm är något alla vet om, det gäller ännu.

Så när vi på Arctic Minds nu lanserar vår lilla hemsida kunde jag inte låta bli att skämta om det där perspektivet.

”Arctic Minds wants to tell the best stories from the Arctic. We are a storytelling company with large amounts of experience from Sweden’s largest broadcasters and online publishers. Arctic Minds has the north of Sweden as its home court and is also familiar with more remote areas as the capital of Sweden and even further south. Arctic Minds is an independent production company and agency for locations and people. We tell stories for an audience all around the world.

Lets work together!”

– Mattias Barsk, founder and CEO of Arctic Minds

Till sist. En bild på ett skepp som brann och som var en lokal händelse i Stockholm. ”Knarkskeppets” rök spred sig över Södermalm. Jag tror inte att det blev en riksnyhet. Hoppas inte. IMG_1535

 

Därför behöver vi natur

Vad väntar oss i framtiden? Lätt fråga som kräver ett lätt svar!

Mer tid. (Svaret alltså)

Men om vi fortsätter älta den där jävla frågan så kommer man ju på lite mer som inte bara roar utan också oroar.

Polariseringar.

Då tänker jag stad-land, rika-fattiga, glada-ledsna, omhuldade-ensamma.

I går var jag på ett möte ordnat av Hyper Island och TEDx Stockholm, som hade just den här frågan som rubrik.

För mig kokar det ner till Kultur-Natur. Det här kan verka långsökt men vänta…

pexels-photo-751659.jpeg

Om vi utgår ifrån att natur är det som finns och är beständigt på ett eller annat sätt, och kultur är det människan skapar och har skapat, så blir definitionen lättare. Alla kanske inte håller med om den men om vi har den som utgångspunkt. Jag kan inte tro att vi någonsin har haft så mycket kultur som vi har nu (räkna in appar och intryck från olika sociala medier och plattformar av alla de slag). När vågskålen för kultur är riktigt nedtyngd – trots att vi älskar det – så börjar saknaden av natur kanske kännas någonstans. Jag åtminstone tror att det är det som händer hos många. Det är inte bara så att folk har råd att vara i naturen, det verkar finnas en sann längtan efter vidgade vyer.

Kort info-klipp från Storforsen, Älvsby kommun.

Flera jag känner berättar på olika sätt om hur de loggat ur sociala medier en stund, hur de reser till varma länder och ägnar sig åt sin kropp för att hitta sig själva. Några reser till fjällen för att göra detsamma. En annan riktar kroppen mot ett maraton, eller en svensk klassiker.

I Norge har de alltid älskat att gå på tur. Eller åtminstone så länge de haft tid att lämna hemmet och gå på tur. En kollega från NRK berättade att de tydligt märkt ett ökat behov av naturprogram och friluftsberättelser. Som för att norrmännen behöver definiera sin historia och sitt jag. Samma sak tycker jag mig se i Sverige. Som Emma Graméus (LinkedIn) underhållande och varma blogg på Besöksliv.

Det behövs något som talar från naturen och ut, som pekar på reella behov i stället för av kapitalet skapade behov. Vi talar inte om David Attenborough och hans beskrivning av en leguan, men mer en leguans syn på världen. Det är något med längtan att bli blöt om fötterna på riktigt, eller kanske känna hur det nyper i kinderna när det är -20 grader och motvind på en hundsläde. Inte titta på ett klipp om det, eller se en söt hund på bild.

En liten film från Luleå i smällkallt februari.

Det är bland annat därför jag tror på en framtid med berättelser från landsbygden, från våra nordligaste breddgrader, och utifrån naturen. Vi kan inspirera varandra till att våga känna, utforska och bekanta oss med den plats vi lever på – kallad Jorden. Det finns så himla mycket att se. Hur mycket har du kvar? Finns det som app?

Trevlig helg på dig – oavsett om du äger ett par gummistövlar eller inte.

/Mattias Barsk

Continue reading ”Därför behöver vi natur”

Videor på LinkedIn

På LinkedIn pågår en explosion, efter ändrade algoritmer.

Tänk på det här när du gör en video:

1. Bilden. Hur ser det ut där du är, är det fint i bakgrunden, städat? Är det okej ljus på dig så det inte blir hårda skuggor och märkliga reflektioner i glasögon? Är det stadigt och lugnt att titta på? Om du ska röra dig så gör det åt ett håll men inte åt flera samtidigt, till exempel att röra sig fram och snett åt höger i bild samtidigt är ingen bra idé, det ger en känsla av oro.

2. Ljudet. Hur låter det där du står? Hör man vinden i mikrofonen? Hörs kanske de andra på kontoret? Om du har möjlighet så ta ett rum där du är ensam och inga fläktar dånar. Ett lite hemligt tricks är att kupa handen över mikrofonen på telefonen, och rikta öppningen mot dig och din mun…

3. Textningen. Texta dina videor! Det borde räcka att bara skriva det. För det hjälper verkligen dig att få fram ditt budskap, och du kommer mest troligt att mer än fördubbla mängden människor som fått ta del av det du säger. Folk har inte alltid på ljudet. Vad händer då?

4. Dramaturgin. Berättelsens form. Försök att tänka på hur du lägger upp din berättelse. På Facebook insåg många tidigt att man har cirka 2 sekunder på sig att fånga en tittare. För sedan har man svajpat förbi. Händer det inget intresseväckande de första två sekunderna kan du säga hejdå till syftet med videon… Så hur fångar du tittaren? Kan du ladda videon med ett löfte om mer? Hur berättar du för att få folk att stanna kvar? Listor är bra.

Här nedan följer en enkel lista på appar man kan ha för iOS (jag håller på att skapa en lista för Android).

Manus – Anteckningar

Filma – MoviePro (överlägset bästa kamera-appen för just sånt här!)

Redigera – LumaFusion (kostar en bra slant men är ett fantastiskt verktyg nästan i paritet med de man har på laptop). Du kan också fixa ljud och bild i efterhand här, med hjälp av bra mix-verktyg.

Texta klippet – LumaFusion funkar bra. Även iMovie erbjuder en del enklare mallar som kan funka. En genial app som kan komma väl till pass här är annars CLIPS som ingår i senare versionerna av iOS. Den appen simultantextar ditt prat eller den du intervjuar, du kan både välja hur det ska se ut men också editera texten i efterhand så att det blir rätt (om den ”hör fel”).

Liten ort – lite tid

En klar fördel med att jobba på mindre orter är närheten till folk och därmed närheten till beslut, hjälp och fler idéer.

(Lågupplöst klipp från inspelning.)

I veckan var jag i Luleå för att filma till olika projekt, bland annat i Karlsvik. En gammal stadsdel/by utanför centrum med bruksvillor, tåg och allt. Problemet är bara det att det ligger några få kilometer från Luleå AirPort (Kallax) och precis där inflygningen för en del plan är. Så att Luftfartsverket underlättat för filmande med drönare betyder inte så mycket där, annat än att jag endast får flyga om jag kommit överens med flygledartornet om var och när. Och det gjorde jag. Tre snabba samtal och allt var fixat. Ett samtal för att komma överens om tiderna. Ett när allt startade och sedan ett ”tack och hej nu drar Mattias Barsk”. Utan det samarbetet hade jag stoppat flygtrafik eller inte fått bilderna alls. Alla som flyger drönare vet också att den aktiva tiden med ett batteri är rätt liten. Så en boende i ett av de fantastiska husen upplät ett uttag i hallen för min lilla laddningsgrunka och dagen var räddad. För det var ”kul att det filmas” där.

Det här är ingen känsla jag har sådär dagarna efter ett set. Det är något som finns där hela tiden. Så jag lär återkomma i ämnet.