Därför behöver vi natur

Vad väntar oss i framtiden? Lätt fråga som kräver ett lätt svar!

Mer tid. (Svaret alltså)

Men om vi fortsätter älta den där jävla frågan så kommer man ju på lite mer som inte bara roar utan också oroar.

Polariseringar.

Då tänker jag stad-land, rika-fattiga, glada-ledsna, omhuldade-ensamma.

I går var jag på ett möte ordnat av Hyper Island och TEDx Stockholm, som hade just den här frågan som rubrik.

För mig kokar det ner till Kultur-Natur. Det här kan verka långsökt men vänta…

pexels-photo-751659.jpeg

Om vi utgår ifrån att natur är det som finns och är beständigt på ett eller annat sätt, och kultur är det människan skapar och har skapat, så blir definitionen lättare. Alla kanske inte håller med om den men om vi har den som utgångspunkt. Jag kan inte tro att vi någonsin har haft så mycket kultur som vi har nu (räkna in appar och intryck från olika sociala medier och plattformar av alla de slag). När vågskålen för kultur är riktigt nedtyngd – trots att vi älskar det – så börjar saknaden av natur kanske kännas någonstans. Jag åtminstone tror att det är det som händer hos många. Det är inte bara så att folk har råd att vara i naturen, det verkar finnas en sann längtan efter vidgade vyer.

Kort info-klipp från Storforsen, Älvsby kommun.

Flera jag känner berättar på olika sätt om hur de loggat ur sociala medier en stund, hur de reser till varma länder och ägnar sig åt sin kropp för att hitta sig själva. Några reser till fjällen för att göra detsamma. En annan riktar kroppen mot ett maraton, eller en svensk klassiker.

I Norge har de alltid älskat att gå på tur. Eller åtminstone så länge de haft tid att lämna hemmet och gå på tur. En kollega från NRK berättade att de tydligt märkt ett ökat behov av naturprogram och friluftsberättelser. Som för att norrmännen behöver definiera sin historia och sitt jag. Samma sak tycker jag mig se i Sverige. Som Emma Graméus (LinkedIn) underhållande och varma blogg på Besöksliv.

Det behövs något som talar från naturen och ut, som pekar på reella behov i stället för av kapitalet skapade behov. Vi talar inte om David Attenborough och hans beskrivning av en leguan, men mer en leguans syn på världen. Det är något med längtan att bli blöt om fötterna på riktigt, eller kanske känna hur det nyper i kinderna när det är -20 grader och motvind på en hundsläde. Inte titta på ett klipp om det, eller se en söt hund på bild.

En liten film från Luleå i smällkallt februari.

Det är bland annat därför jag tror på en framtid med berättelser från landsbygden, från våra nordligaste breddgrader, och utifrån naturen. Vi kan inspirera varandra till att våga känna, utforska och bekanta oss med den plats vi lever på – kallad Jorden. Det finns så himla mycket att se. Hur mycket har du kvar? Finns det som app?

Trevlig helg på dig – oavsett om du äger ett par gummistövlar eller inte.

/Mattias Barsk

Continue reading ”Därför behöver vi natur”

Annonser

Videor på LinkedIn

På LinkedIn pågår en explosion, efter ändrade algoritmer.

Tänk på det här när du gör en video:

1. Bilden. Hur ser det ut där du är, är det fint i bakgrunden, städat? Är det okej ljus på dig så det inte blir hårda skuggor och märkliga reflektioner i glasögon? Är det stadigt och lugnt att titta på? Om du ska röra dig så gör det åt ett håll men inte åt flera samtidigt, till exempel att röra sig fram och snett åt höger i bild samtidigt är ingen bra idé, det ger en känsla av oro.

2. Ljudet. Hur låter det där du står? Hör man vinden i mikrofonen? Hörs kanske de andra på kontoret? Om du har möjlighet så ta ett rum där du är ensam och inga fläktar dånar. Ett lite hemligt tricks är att kupa handen över mikrofonen på telefonen, och rikta öppningen mot dig och din mun…

3. Textningen. Texta dina videor! Det borde räcka att bara skriva det. För det hjälper verkligen dig att få fram ditt budskap, och du kommer mest troligt att mer än fördubbla mängden människor som fått ta del av det du säger. Folk har inte alltid på ljudet. Vad händer då?

4. Dramaturgin. Berättelsens form. Försök att tänka på hur du lägger upp din berättelse. På Facebook insåg många tidigt att man har cirka 2 sekunder på sig att fånga en tittare. För sedan har man svajpat förbi. Händer det inget intresseväckande de första två sekunderna kan du säga hejdå till syftet med videon… Så hur fångar du tittaren? Kan du ladda videon med ett löfte om mer? Hur berättar du för att få folk att stanna kvar? Listor är bra.

Här nedan följer en enkel lista på appar man kan ha för iOS (jag håller på att skapa en lista för Android).

Manus – Anteckningar

Filma – MoviePro (överlägset bästa kamera-appen för just sånt här!)

Redigera – LumaFusion (kostar en bra slant men är ett fantastiskt verktyg nästan i paritet med de man har på laptop). Du kan också fixa ljud och bild i efterhand här, med hjälp av bra mix-verktyg.

Texta klippet – LumaFusion funkar bra. Även iMovie erbjuder en del enklare mallar som kan funka. En genial app som kan komma väl till pass här är annars CLIPS som ingår i senare versionerna av iOS. Den appen simultantextar ditt prat eller den du intervjuar, du kan både välja hur det ska se ut men också editera texten i efterhand så att det blir rätt (om den ”hör fel”).

Liten ort – lite tid

En klar fördel med att jobba på mindre orter är närheten till folk och därmed närheten till beslut, hjälp och fler idéer.

(Lågupplöst klipp från inspelning.)

I veckan var jag i Luleå för att filma till olika projekt, bland annat i Karlsvik. En gammal stadsdel/by utanför centrum med bruksvillor, tåg och allt. Problemet är bara det att det ligger några få kilometer från Luleå AirPort (Kallax) och precis där inflygningen för en del plan är. Så att Luftfartsverket underlättat för filmande med drönare betyder inte så mycket där, annat än att jag endast får flyga om jag kommit överens med flygledartornet om var och när. Och det gjorde jag. Tre snabba samtal och allt var fixat. Ett samtal för att komma överens om tiderna. Ett när allt startade och sedan ett ”tack och hej nu drar Mattias Barsk”. Utan det samarbetet hade jag stoppat flygtrafik eller inte fått bilderna alls. Alla som flyger drönare vet också att den aktiva tiden med ett batteri är rätt liten. Så en boende i ett av de fantastiska husen upplät ett uttag i hallen för min lilla laddningsgrunka och dagen var räddad. För det var ”kul att det filmas” där.

Det här är ingen känsla jag har sådär dagarna efter ett set. Det är något som finns där hela tiden. Så jag lär återkomma i ämnet.

Barnens Extrema Ögonblick

I år pågår något av mina mer spännande projekt på länge. När jag berättade om det för en dokumentärchef på HBO fick jag reaktionen ”VA?! Gör barn sånt?!”. Och det gör de ju, det vet vi.

I dessa tider av Pisa-mätningar och betyg från mellanstadieåldern känns det fint att också kunna visa på barns kompetenser och hylla deras inställning i livet. Det är en idé som jag jobbat på under flera år och som tagit flera vägar fram till att bli en hyllning till barn och ungas kompetens, driv och – jag hatar att använda uttrycket men hittar ingen bra synonym – rådighet.

För en del handlar det om en envishet och vilja av stål, som för Felicia som blev påkörd av en bil och förlorade båda benen i olyckan. Nu rider hon igen. För andra handlar det om snabba beslut och minnen från det förflutna, som för Olle i björnidet, som med sin kompis Oskar kämpade för sitt liv och gjorde allt för att ta sig ut, men oturen och naturen var en stark motståndare.

Ingen hade berättat för Olle hur man gör om man hamnar i björnidet.
Olle hamnade i ett björnide, hur överlever man det?
(Foto: Jon Jogensjö/SVT)

Det handlar om barn och unga som när de minst anar det råkar ut för det där som ingen berättat för dem kan ske, och hur de sedan tar sig ur det hela. De träffar programledaren Louise Fornander och tittar mer på vad som hände och hur det kunde bli så.

En del av historierna vi berättar har passerat medierna ett varv, men det finns nya saker att berätta, och frågor som aldrig blev ställda. Det sker sådant här hela tiden, och Sverige är inget stort land men många av oss känner någon. Extrema Ögonblick sker runt omkring oss, i vår närmiljö.

Därför ber jag också er om hjälp, ni är ju många fler än jag och redaktionen jag jobbar med.

Känner ni någon som är/var kring 10-15 år som varit med om ett sådant där ögonblick? Vill ni berätta om den händelsen? Skriv till mig! mattias.barsk (at) svt.se

Får jag låna din dyrbara tid?

Det är sommar här i Stockholm där jag bor.
Och allt är bra.
Nu kan jag i lugn och ro beskriva vad som gör mig gubbe, arg och förbannad.
Det handlar om töntiga sätt att försöka förhöja vår vardag. Det finns knappast något jag är mer allergisk mot. Okej, jag är inte allergisk mot något… men ändå.

Längtan efter det där ljuvliga sköna.
Den där stunden för dig själv eller med den du älskar.
Den där dagen som du aldrig egentligen får, eller möjligen med en barnvakt som är lite stryktålig och kan hantera småbarn.
Kvalitetstid. Det är vad vi alla längtar efter. Och ibland kallas det egentid. Då får du inte ha sällskap av någon annan, eller åtminstone inte av barn.
Det är också en sådan där exklusiv tid som du ska använda till att bara… slippa.
Kvalitetstid. Egentid.
Det där satans jävla amerikanska tv-seriehelvetet har kommit med orden som får mig att må så fruktansvärt illa.
Ärligt talat har mitt liv som småbarnspappa inget behov av att vara utan dem. Kvaliteten, den är med dem. Egentiden, den är i väntan på dem.
Självklart kan jag njuta en stund med min flickvän. Och om jag dessutom har en stund där jag kan skriva en krönika eller kanske läsa bloggar på nätet, så flyter ju livet på. Men inte är det något som är ett självändamål. Jag ville en dag ha barn, och jag hade turen att dessutom få det. Och kvaliteten, den är där med dem.

Det är när vi skapar hittepåord. För att på något sätt legitimera våra later.
Det är struntviktigt (ett ord som faktiskt står i NE.se!).

Minns ni när varenda jävel som jobbade med projekt av något slag sa ”Ett tänk”. När jag var anställd på den här dagstidningen var uttrycket nytt. Jag och kollegorna diskuterade hur man kan tänkas använda sig av det och om det ens var nödvändigt. Faktiskt, så gick det att applicera på en och annan… tanke. Men nu, tio år senare, har jag nästan svårt att förstå behovet av det. Ett tänk. Som att vi försöker höja betydelsen av en helt vanlig tanke. En tanke, inte mindre än ett tänk.
Och sådär kan jag hålla på. Förbannad blir jag också.

Ja, jag kommer att lugna ner mig. Men lyssna en liten stund till. Det är något med bilden av oss människor och ansvar, hur vi ser på att ställa upp för varandra och göra saker gemensamt. Jag menar, folk som vänder blad, byter kapitel eller kanske ska ”börja tänka på sig själv igen”. Jag vet inte jag. Hur slutade förra sidan, var slutar kapitlet och har hen tänkt på något annat än sig själv innan då?

Jag klarar inte av att höra mer önskan om individuella, unika och personliga förändringar. Och att stå med fötterna i backen och säga ”du är bra” till spegeln. Jag orkar inte. Krama varandra i stället. Bejaka varandras begåvning. Och säg för fan att någon annan är bra!

Nu gick jag loss. Och någon av er känner sig kanske träffad. Tänk då på mig. Jag är helt slut av det här. Nu känns det bättre.
När jag fick lite kvalitetstid, egentid… och när jag fick tänka på mig själv en stund.
Nu vänder vi blad, byter kapitel.
Tack för din dyrbara tid.

20130607-190517.jpg

Mobil-föräldern

Vi kastar oss till Stockholm. Året är 1983.
Tunnelbanetågen i Stockholm består av den tidens moderna C13-vagnar. Sådana där som kallas gamla trettio år senare. Längst ner i ena hörnet sitter en förälder med sina två barn. Barnen sitter vid en tvåa, och föräldern mitt emot vid en egen. Ingen sätter sig bredvid. Barnen kastar vantar mellan varandra. Den vuxna sitter med en dagstidning, Dagens Nyheter, och läser. Läser, muttrar, läser vidare. Tidningen är stor som ett matbord. Det kränger på tåget och ett av barnen som nu står upp trillar omkull men reser sig raskt.

Twittra på tuben?
Twittra på tuben?

Nu tillbaka, fast vi säger till ett kafé i Luleå. Vi struntar i töntiga tunnelbanevagnar. Vi sitter på ett kafé. Säg Mat&prat. En vuxen person sitter där med ett barn. Som leker med någonting mobilliknande men det visar sig vara en leksakstelefon. Den vuxna – som troligen är förälder – sitter med sin riktiga telefon och tittar förmodligen i Facebook men kanske är det Wordfeud eller Quizkampen, eller bara surfar runt på några sidor den aldrig besökt.

Jag vet inte, men hur reagerar du om du ser detta? Tänk dig först familjen där, för trettio år sedan. Tänk dig sedan nutid. Skillnaden? Jag vet, man vill gärna placera dagstidningen vid frukostbordet men nu tänker vi oss en tunnelbana.

Och tänk dig sedan nutidens kafégäst. Som har sitt barn intill, barnet som leker med en leksaksmobil och ibland tappar den på golvet men kan hämta upp den själv. Föräldern som hummar och bejakar vad barnet säger men utan att egentligen släppa sin mobiltelefon med blicken. Vilka känslor får du då?

Det behöver inte ens vara lek och trams som föräldern med mobiltelefonen sysslar med. Det kanske är något gravallvarligt, det kanske är en debatt på Twitter om papperslösa i det svenska samhället. Men om det är lek, inte ens då är det helt självklart stor skillnad på vad han gör jämfört med Dagens Nyheter-läsaren för trettio år sedan.
Ändå reagerar vi, med lite sorg och blickar. ”Tänk vad föräldern där missar nu”.

Jag är en av dem som suckar, och verkligen tycker att en del ägnar för mycket tid till sina skärmar eller telefoner. Ifall någon påpekar att jag sitter med min, så petar jag raskt in telefonen i byxfickan och skärper mig. Jag vill inte vara en mobil-pappa. Men ändå händer det ibland. Det är bristande fokus, eller så är det lite vila och vuxentid.

Men visst kan man se det lika i det här? Det är inte exakt samma, men likt. Skillnaden är kanske att den stora dagstidningen har flyttat ut i offentliga rummet, och att vi har med den på kaféet, i lekparken eller på tunnelbanetåget. Men när jag ser en förälder djupt försjunken i sin telefon försöker jag påminna mig om att det finns något bra däri telefonen också. Det är inte säkert att föräldern där på kaféet läser just det tramsigaste du har sett på nätet. Men vem vet vad han med matbordsstora DN läste? Kanske serierna och horoskopet. Eller sportresultat. En trist teaterkritik. Vad gav det världen?

(blogginlägget är också publicerat i Norrbottens-Kurirens pappersutgåva 28/3 2013)