Barn gillar journalistik – om Årets Folkbildare 2011

Måndag morgon, 2 januari, och inte mycket talar för att arbetet ska få medvind. Men 25 meter innan jag träder in i morgonmötet ser jag på Twitter – via @Mjomark – att Hjärnkontoret utsetts till Årets folkbildare av organisationen Vetenskap och Folkbildning.

Beppe Singer - programledare

Hjärnkontoret - Årets folkbildare 2011

Det blev jubel på mötet. Och 15 stolta redaktionsmedlemmar ville läsa motiveringen:

——

Till Årets folkbildare 2011 utses redaktionen för SVT:s barnprogram Hjärnkontoret för sin utmärkta vetenskapsbevakning riktad till barn.

Hjärnkontoret har visats i 16 år (start i januari 1995) och har därmed bidragit till att fostra hela dagens generation av studenter och unga forskare vid landets högskolor. Tack vare sin tilltalande form och sin lämpliga sändningstid i SVT når Hjärnkontoret ut till barn med alla slags bakgrund och kan därmed bredda och demokratisera rekryteringen av framtidens forskare. Därtill ökar programmet kunskapen om och uppskattningen för vetenskap bland allmänheten i stort.

—–

Och det var några saker där som vi lade extra stor vikt vid.
  • Formen (prioriterad i arbetet för att tittarna ska känna det magiska och exklusiva med ett vetenskapsprogram för just dem)
  • Att programmet når ut till barn med all slags bakgrund (extremt viktigt för alla oss) och ….
  • att programmet kan hjälpa till att demokratisera rekryteringen av framtidens forskare.
Som en dröm. För när säsongen 2011 började för oss, då formulerade vi vikten av att vara angelägna för alla barn, oavsett bakgrund eller tidigare kunskaper, ingen ska känna sig dum och vill man fråga så ska man våga. Om det sedan kan påverka framtidens rekryteringar av forskare på ett positivt sätt, ja då är det väl bra.
Så 15 stolta i redaktionen fick just den där vindpuffen som krävdes för att sätta igång med en ny säsong av Hjärnkontoret (som börjar tisdag 10 januari igen, kl 18.45 i SVTB).
Det som hänger kvar är också det jag fortsätter plädera för, barn behöver journalistik och de gillar det!
De gillar kritiskt tänkande, de gillar fakta och att ställa frågor. Det är hur man tar i ämnet som är viktigt. Kom ihåg det, säg inte att de inte bryr sig.
Och så ett tack. Till alla er som ger feedback, hör av er och frågar, och som följer Hjärnkontoret på det där noggranna sättet som man bara älskar som producent att folk gör.

Jag var i Kiruna – inte Norrland

Kiruna flygplats

Kiruna - inte Gävle

Nu när jag är tillbaka i Svealand, efter några i dagar i Norrland. Kanske även ni i Götaland är med?

(Det var inspelning av Hjärnkontorets två sista avsnitt för det här året. De sänds julveckan och nyårsveckan.)

Norrland är stort. Förbannat stort. Norrland utgör nästan 60 procent av Sveriges yta. Mikael Niemi skrev i sin roman Populärmusik från Vittula att Skåne ryms mellan Haparanda och Boden. Och så är det ju. Då ska ni veta att Haparanda och Boden är två orter i Norrbotten, som ligger på Norrbottens östsida liksom.

Och. I Norrland finns en hel drös med dialekter, inte ett ”norrländska” som vi gärna säger.
I Norrland bor 1,15 miljoner invånare. Att nummer 1 och nummer 1 154 663 är identiska är förstås inte troligt. Det finns så mycket annat än Norrland som präglar dem. Som vädret, eller omgivningen, socialt och geografiskt. En norrlänning kan komma från Gästriklands sydligaste spets eller från kanske Abisko. Mellan de hemmen kan det vara dryga 1100 kilometer. Som från Stockholm till Amsterdam.

Så för att ni inte ska bli förvirrade, det var inte i Gävle jag var i veckan. Det var i Kiruna. Och jag träffade tyskar, fransmän, schweizare, göteborgare (götalänningar?), jukkasjärvi- och kirunabor. De är jävligt trevliga de där i Norrland.

Alla är opinionsbildare – om #trollenorollen

Så var #Trollenorollen förbi. Ett roligt initiativ av ett helfint gäng som också startade FAJK. Det var egentligen mitt första möte med en enormt twittertät grupp människor. Mellan 10 och 17 var schemat fullsmockat med sessions i fyra olika salar. Imponerande ordnat!

Jag hann delta i några sessions om journalistrollen, och var initativtagare tillsammans med @grafstrom till ett samtal om journalistik för barn och unga. Tesen var egentligen, varför gör inte alla det eftersom de unga fullkomligen slukar den här typen av media? (Jag letar efter Bambuser-klipp därifrån, tipsa gärna!)

Deltog i #trollenorollen

Trollen o Rollen

Och kanske är det när barnprogram, barninnehåll i tidningar, förpassats/placerats strategiskt på speciella nischade sidor och kanaler som journalistiken för barn och unga också marginaliserats i debatten. Johan Grafström minns hur REA en gång låg precis före Rapport och hur det också gjorde att laddningen i boss-fighten var desto tyngre att hantera för de ansvariga. Hur är det när det sänds i Barnkanalen, där inte så många vuxna ser? Intressant diskussion var det i alla fall. Kanske är de vi vuxna som måste engagera oss mer i journalistiken för unga för att den också ska få ett högre värde, stå högre på agendan och anses värd att föra in i fler medier. För övrigt gör Ylva Mårtens ett hästjobb på Sveriges Radio med sin bevakning av barnfrågor och -kultur. Vad sa jag då? Ja, att man måste stå på barns nivå när man gör journalistik, det innebär egentligen att man inte själv ska stå i vägen för berättelsen, utan man ska ta bort sig själv så mycket som möjligt för att då kunna berätta om ämnet på ett så neutralt och objektivt sätt som möjligt. Vilket för mig in på…

En annan intressant diskussion utanför salarna var nog den lite uttjatade Alla är journalister som jag hade med kloka Brit Stakston och min lika kloka och för länge sedan klasskompis Anna Lindberg. Någonstans gick jag därifrån med känslan att Twitter gjort att ”Alla är opinionbildare”. Inte journalister.

En annan intressant sak var iakttagelsen som min vän Nadja Jebril gjorde, ”alla har inte Twitter som sin första källa, inte ens jag, och jag anses vara en av de unga mediakonsumenterna”. True that.

Här finner ni en snygg Storify-sammanställning av Lillemor SR- http://storify.com/lillemorsr/trollenorollen

Ungefär så. Rakt ur huvudet.

Hjärnkontoret på G+

Ja, jag har varit lite kritisk. Och känt att det är som att vänta på att något ska hända, när inget händer. Närvaron på Google+ alltså. Men så dök möjligheten att starta upp sidor med annat än personligt innehåll upp. Och visst.

Då kickar vi igång en sida. Som första barnprogrammet på plats…

på Google+

Hjärnkontoret är för dig

Det kanske kommer någon efter mig nu, kanske finns det regler hos Google eller hos min arbetsgivare om att vi inte ska ha sidor på G+. Det tror jag iofs inte.

Men jag tänkte, om vetenskap och forskning är så lätt att diskutera på Google+ så borde väl också ett tv-program (Hjärnkontoret) som handlar om just sådant ha en sida där. Said and done. Nu finns den, här: Lägg gärna till, kommentera och ge feedback på vad ni vill. Det är jag (producenten) som kommer att sköta sidan och uppdateringarna och försöka finna vad som är intressant för läsarna med G+.

Fixa en tredje arm

Ännu en gång då jag blir så glad över vad interaktivitet kan innebära. Och hur hjärnan trots allt är en enkel maskin.

Hela experimentet går ut på att lura två av våra sinnen, för gör du det så köper hjärnan nästan vad som helst.

Prova själv!

Pröva ha en tredje arm

Hur menar jag då att det kan vara en tröst att hjärnan är så enkel? Ja, dels för att det ger förhoppningar om att hjärnan också kan läka saker som går snett, men även att det förklarar en hel del knasiga slutsatser som hjärnor på den här planeten har dragit. Eller hur? En tröst.

Jag bor i MÖGLA nu

Vi har hört begreppen, So-Fo, GLAM (Gröndal, Liljeholmen, Aspudden och Midsommarkransen) och ibland säger man So-So som i söder om Söder.

Jag har aldrig riktigt fäst mig vid dem.

Jag älskar mitt MÖGLA

Förorten har många namn

I dag frågade jag på Twitter vilka som twittrar från Aspudden och fick svar från Gröndal, Örnsberg, Midsommarkransen och Liljeholmen.

Så föll bokstäverna på plats: MÖGLA. Kan det heta så? Varför inte? En del har förorterna gemensamt, ganska mycket faktiskt.

Och sedan skrev jag: ”Härmed registrerar vi hasch-taggen #MÖGLA som representerar Midsommarkransen, Örnsberg, Gröndal, Liljeholmen och Aspudden.” och jag vet inte om det spred sig av den härliga känslan att kalla en trakt för MÖGLA eller om det var för att bokstäverna sitter bra där de sitter.

Jag gillar mitt MÖGLA, som fan. På flera sätt.

Jag säljer min bil nu

Det är en bra bil. Jag har gillat den. Den är också rätt fin. Blå liksom. Och så går den på etanol – åtminstone bättre än bensin (väl?).

Jag säljer bilen.

Jag behöver ingen bil...

Men jag behöver den verkligen inte. Kanske behöver någon annan den, mycket mer än jag? För fler bilar – totalt sett – behöver vi inte i Stockholm med omnejd.

Det går tunnelbanetåg minst var 12:e minut som tar dig nära ditt mål. Funkar inte det går det bussar och spårvagnar. Stockholms Lokaltrafik är inte dålig, bara dyr. Men jämfört med en bil, oh my goodness, varför?!

Jag har 10 km till jobbet. Det tar mig ca 25 minuter till jobbet. Med bil på morgonen (jag har provat två gånger) har det tagit mig mellan 30 och 40 minuter. När jag cyklar, vilket jag gör varje dag, så passerar jag ett 30-tal bilar på Liljeholmsbron. Var och en av dem saknar passagerare (utom skåpbilarna) och var tionde tutar.

Jag åker också tunnelbana snabbare än jag kör bil. Det är kanske så självklart så jag inte borde nämna det.

Å andra sidan. Nu räknar vi..

När jag skulle ringa SJ (förra året) för att boka av en biljett och självklart hamnade i telefonkö så prövade jag att köra bilen till Vasastan (från Aspudden) medan jag satt och väntade. Det tog mig en timme och en kvart att åka till Vasastan (45 min) och komma tillbaka med hjälp av lokaltrafiken (30 min) en sen måndags eftermiddag. SJ? De svarade efter 2 timmar och 45 minuter. Så jag hade nästan hunnit samma tur två gånger.

Vi har datumparkering i min stadsdel. Ett par gånger i veckan måste jag flytta bilen för att snöröjningen ska få access. Problemet är att snöröjningen inte följer samma dagar utan skottar in bilarna så det tar mellan 30 min och en timme (de värsta gångerna) att över huvud taget skotta ut bilen. På den tiden… är jag på jobbet.

Men det är klart det finns något bra med bil också. Kanske skidresor med egen bil är bra? Eller man kanske vill storhandla? Kanske har man barn att köra hit och dit, eller jobb som är åt något annat håll än lokaltrafiken. Det förstår jag.

Men…Vill du ha bilen? Du får köpa den. Jag behöver den inte.

Det är en bra bil. Jag har gillat den. Den är också rätt fin. Blå liksom. Och så går den på etanol – åtminstone bättre än bensin (väl?).

%d bloggare gillar detta: