Vilka är tornedalingarna – Stockholms ”nya” befolkning?

20DBBF6F-726B-4BBB-8FF8-F8FA5EF7E378.JPGJag har fått frågan flera gånger. ”Är du same?” Jag har också fått frågan om jag förstår meänkieli, eller om jag är rom (ok, personen sa ”zigenare”). Jag har aldrig fått frågan om jag är jude.

Det här med minoriteter är en klurig fråga. För antalet minoriteter i Sverige är ju helt obeskrivligt många. För vem är majoritet och när avviker man? Rent emotionellt så skulle nog inte en kotte hävda sig vara lik den andra, om du ändå ska försöka dig på att beskriva just kottar. Och de andra, har ju alltid en tendens att anses i majoritet.

Men så finns det en grupp (fem stycken) som kallas nationella minoriteter och dit hör just samerna, sverigefinnarna, tornedalingarna, judarna och romerna. Det finns kriterier för hur man ska anses vara en del av en nationell minoritet. För att inte krångla till det mer än att de här grupperna funnits i Sverige redan när #statsbildningen och #GustavVasa trendade på Twitter så släpper jag definitionerna här, det är inte därför jag skriver det här inlägget.

Nej, jag undrar helt enkelt hur beredda stockholmarna är på att samerna och tornedalingarna ska bli en erkänd del av Stockholms befolkning. År 2019 kommer de båda grupperna att ha Stockholm som sitt förvaltningsområde. Det betyder att de ska ge ett ”utvecklat skydd” för dessa språk. Såhär skriver Minoritet.se om det.

I kommuner som ingår i förvaltningsområdet ska de nationella minoriteterna kunna använda sittspråk i kontakt med myndigheter, både muntligen och skriftligen. Förvaltningsmyndigheter måste se till att det finns personal som behärskar språket eller språken. Kommunen ska också kunna erbjuda barn- och äldreomsorg på minoritetsspråken.

Samerna kanske är mer bekanta för många av oss men vilka är tornedalingarna? Ska nu äldrevården och förskolor behöva kunna tala andra språk också? Vilka är ens de här människorna?

ISLOSSNINGPRESSBILD

En del av berättelsen om den gruppen kommer genom konsten och de kulturella uttrycken.

Nu sätter vi upp en föreställning som heter ”Kvinnorna i Gammelbastun – fördämningarna släpper”. Det är en historia om fem kvinnor vars liv möts i ett årligen återkommande arbete. Men för vem gör de det? Och ska det fortsätta i all evighet?

Det handlar mycket om att bo på landsbygden, att inte ha Svenssonnormer och kulturell bakgrund, ibland inte ens samma språk som läraren på skolan. Det är inte så märkvärdigt egentligen, men det borde rymmas i våra huvuden att minnas, att väldigt många av oss i Sverige inte delar samma bakgrund och det är ingen nackdel utan tvärtom en rikedom som lätt kan ge mervärde till en stad som… Stockholm.

Rågångarna mellan minoriteterna är inte vattentäta även om det ibland tycks vara så. Backar vi historien flera hundra, kanske tusen år, så vi finner helt säkert fler ursprung i mig. Men det spelar inte så stor roll i dag. För jag är jag. Och jag är här.

Mattias Barsk

Annonser

Jag berättade aldrig slutet

Krönika publicerad i Norrbottens-Kuriren (Kultursidan) 12 januari 2013.

————————–
Jag riktigt kände hur lika vi var, alla vi i Tärendö. Vi var i tonåren. Vi hängde i gäng. Samma gäng, dag efter dag. Vi var ett antal 12-åringar, 13-åringar, 16 och 17-åringar i en och samma grupp. Det kan verka romantiskt. Och det var det. Vi var en grupp. Ett gäng. Alla fick vara med. Eller nästan alla. Ibland var det väl någon som inte kände sig som en i gruppen. Men annars; alla. De som kunde.
Det var vi, och vi var vi med varandra. Men, ibland målade vi upp de andra.
När vi berättade roliga historier berättade vi om de andra, de där vi aldrig träffade. De där vi egentligen nästan aldrig heller såg på TV ens.
Det var rasistiska historier. Och ingen reagerade. Det var om ”negrer” och ”judar”, hur man stoppade den ena eller andra från att hoppa i sängen, hur man lurade in några andra i duschen och så vidare.
Jag minns inte hur det gick till men en dag när jag skulle återge en sådan där ”vits” för min mamma så knöt det sig. Ja, jag har en förmåga att se saker jag pratar om i bilder. Det kan bli riktigt kul. Jag kan gråta av skratt när jag minns en rolig historia. Jag riktigt ser hur själva poängen utspelar sig, gång på gång. Men den här gången gjorde det ont. Och jag blev tyst. Jag såg plötsligt hur vitsen jag skulle dra handlade om en människa. En sådan som jag. En med annan hudfärg men med samma hopp om att få ett värdigt liv.
Jag tror inte att jag berättade slutet för min mamma. Jag minns inte vad jag gjorde, men jag minns känslan. Och än i dag har jag kvar den bilden i mig.

Skulle någon nu fråga mig vad jag tycker om ord som neger eller om att driva med judar i en rolig historia, eller skulle någon be mig stå till svars för vad min generations barn hade för humor, eller vad vi i kanske Tornedalen eller Tärendö hade för bild av ”de andra”, inte fan skulle jag försvara det. Det var fel. Helt jävla fel.
Ändå.
Det händer, gång på gång. Kulturelit, sportkommentatorer, kändisar och andra knasigheter rusar till undsättning när någon av deras vänner avslöjar sin fördomsfulla och för dumma världsbild.
Det har handlat om förenklade barnboksfigurer, om hudfärg på fotbollsspelare som ska bytas in, det har handlat om Tintin, om tårtor man skär i. Och jäklar vad det har förklarats, med den ena logiska luckan efter den andra. Ingen har satt sig ner, hållit sig för pannan och bara insett vilken skit vi kommer ifrån.
Kanske kan 2013 vara året då vi faktiskt inser att det som var ”okej” förut, inte ens var okej då, och fan inte är okej nu.

Mattias Barsk

20130112-133441.jpg