Därför behöver vi natur

Vad väntar oss i framtiden? Lätt fråga som kräver ett lätt svar!

Mer tid. (Svaret alltså)

Men om vi fortsätter älta den där jävla frågan så kommer man ju på lite mer som inte bara roar utan också oroar.

Polariseringar.

Då tänker jag stad-land, rika-fattiga, glada-ledsna, omhuldade-ensamma.

I går var jag på ett möte ordnat av Hyper Island och TEDx Stockholm, som hade just den här frågan som rubrik.

För mig kokar det ner till Kultur-Natur. Det här kan verka långsökt men vänta…

pexels-photo-751659.jpeg

Om vi utgår ifrån att natur är det som finns och är beständigt på ett eller annat sätt, och kultur är det människan skapar och har skapat, så blir definitionen lättare. Alla kanske inte håller med om den men om vi har den som utgångspunkt. Jag kan inte tro att vi någonsin har haft så mycket kultur som vi har nu (räkna in appar och intryck från olika sociala medier och plattformar av alla de slag). När vågskålen för kultur är riktigt nedtyngd – trots att vi älskar det – så börjar saknaden av natur kanske kännas någonstans. Jag åtminstone tror att det är det som händer hos många. Det är inte bara så att folk har råd att vara i naturen, det verkar finnas en sann längtan efter vidgade vyer.

Kort info-klipp från Storforsen, Älvsby kommun.

Flera jag känner berättar på olika sätt om hur de loggat ur sociala medier en stund, hur de reser till varma länder och ägnar sig åt sin kropp för att hitta sig själva. Några reser till fjällen för att göra detsamma. En annan riktar kroppen mot ett maraton, eller en svensk klassiker.

I Norge har de alltid älskat att gå på tur. Eller åtminstone så länge de haft tid att lämna hemmet och gå på tur. En kollega från NRK berättade att de tydligt märkt ett ökat behov av naturprogram och friluftsberättelser. Som för att norrmännen behöver definiera sin historia och sitt jag. Samma sak tycker jag mig se i Sverige. Som Emma Graméus (LinkedIn) underhållande och varma blogg på Besöksliv.

Det behövs något som talar från naturen och ut, som pekar på reella behov i stället för av kapitalet skapade behov. Vi talar inte om David Attenborough och hans beskrivning av en leguan, men mer en leguans syn på världen. Det är något med längtan att bli blöt om fötterna på riktigt, eller kanske känna hur det nyper i kinderna när det är -20 grader och motvind på en hundsläde. Inte titta på ett klipp om det, eller se en söt hund på bild.

En liten film från Luleå i smällkallt februari.

Det är bland annat därför jag tror på en framtid med berättelser från landsbygden, från våra nordligaste breddgrader, och utifrån naturen. Vi kan inspirera varandra till att våga känna, utforska och bekanta oss med den plats vi lever på – kallad Jorden. Det finns så himla mycket att se. Hur mycket har du kvar? Finns det som app?

Trevlig helg på dig – oavsett om du äger ett par gummistövlar eller inte.

/Mattias Barsk

Continue reading ”Därför behöver vi natur”

Annonser

Den kommunicerande publiken kommer!

Varje gång någon uttalar sig om interaktivetet eller öppenhet och kommunikation med de stora mediebolagen, som SVT, så ignorerar man barnens utbud. Där är dialogen med tittarna en så självklar del sedan många år att det är förunderligt hur debatten kan förbi se det. Särskilt med tanke på att det är just dessa barn som sedan blir vuxna, och kommer som de nya medieaktörerna – jag väljer att inte kalla dem konsumenter för det låter så passivt.

Hjärnkontoret i SVT
Beppe Singer i Hjärnkontoret

Jag har producerat program som Bolibompa, Expedition Vildmark, REA och nu ”Årets Folkbildare 2011” Hjärnkontoret. I en del av programmen har det varit svårare, på grund av inspelningsplaner och utsändning i förhållande till varandra, men som i exempelvis det ofta direktsända Bolibompa var dialogen med tittarna en av de viktigaste delarna för att över huvud taget kunna göra en inramning till de andra barnprogrammen.

Och i Hjärnkontoret som jag nu jobbar med är tittarnas frågor och omröstningar det som också skapar programmets innehåll som i Frågelådan eller Veckans Uppfinning. Självklart finns det på redaktionen en researcher, en redaktör och producent – och ett helt gäng reportrar i vuxen ålder med flera års erfarenhet från liknande produktioner – som sedan diskuterar vad vi ska ha i varje avsnitt och kvaliteten i det. Men utan dialogen med tittarna finns inte programmet som det är nu. Dagligen får vi tiotals mejl och vi svarar på alla.
I REA var tittarnas berättelser själva essensen i hela programmet. När vi hade en chat med tittarna efter ett av förra årets avsnitt kom cirka 14 000 frågor in. Vi hann svara på några hundra men behöll frågorna för att kunna svara på dem senare i olika former.

Och nu har jag inte alls gått in på program som jag inte arbetat med, som Minimello eller Fixa Rummet och flera andra.

Så publikkontakten finns.

En spännande utmaning blir att få dessa tittare, som främst är mellan 3 och 11 år, att följa med till vuxenutbudet. Egentligen för alla aktörer. Jag måste också säga att jag tror att man jobbar hårt med det. Just dessa tittarna, från Barnkanalen har bara inte hunnit ut ännu. De är vana att ha en dialog med sina program och de har mycket klokt att säga. Det tror jag faktiskt att vi på programverksamheten har koll på, och jag upplever att det arbetas rätt bra på den här fronten. Jag har inte så bra insyn i exakt vad man gör i utbudet utanför Barnkanalen dessvärre, men jag vänder mig främst emot kritiken om ”SVT” för det är inte hela sanningen ni beskriver.

När ni nu nästa gång säger att SVT inte har tillräcklig publikkontakt, som varit en tråd i Second Opinion, glöm inte barnprogrammen, det är de som formar framtidens utbud. Där är det aldrig tyst.

Mattias Barsk

producent på Sveriges Television