Vilka är tornedalingarna – Stockholms ”nya” befolkning?

20DBBF6F-726B-4BBB-8FF8-F8FA5EF7E378.JPGJag har fått frågan flera gånger. ”Är du same?” Jag har också fått frågan om jag förstår meänkieli, eller om jag är rom (ok, personen sa ”zigenare”). Jag har aldrig fått frågan om jag är jude.

Det här med minoriteter är en klurig fråga. För antalet minoriteter i Sverige är ju helt obeskrivligt många. För vem är majoritet och när avviker man? Rent emotionellt så skulle nog inte en kotte hävda sig vara lik den andra, om du ändå ska försöka dig på att beskriva just kottar. Och de andra, har ju alltid en tendens att anses i majoritet.

Men så finns det en grupp (fem stycken) som kallas nationella minoriteter och dit hör just samerna, sverigefinnarna, tornedalingarna, judarna och romerna. Det finns kriterier för hur man ska anses vara en del av en nationell minoritet. För att inte krångla till det mer än att de här grupperna funnits i Sverige redan när #statsbildningen och #GustavVasa trendade på Twitter så släpper jag definitionerna här, det är inte därför jag skriver det här inlägget.

Nej, jag undrar helt enkelt hur beredda stockholmarna är på att samerna och tornedalingarna ska bli en erkänd del av Stockholms befolkning. År 2019 kommer de båda grupperna att ha Stockholm som sitt förvaltningsområde. Det betyder att de ska ge ett ”utvecklat skydd” för dessa språk. Såhär skriver Minoritet.se om det.

I kommuner som ingår i förvaltningsområdet ska de nationella minoriteterna kunna använda sittspråk i kontakt med myndigheter, både muntligen och skriftligen. Förvaltningsmyndigheter måste se till att det finns personal som behärskar språket eller språken. Kommunen ska också kunna erbjuda barn- och äldreomsorg på minoritetsspråken.

Samerna kanske är mer bekanta för många av oss men vilka är tornedalingarna? Ska nu äldrevården och förskolor behöva kunna tala andra språk också? Vilka är ens de här människorna?

ISLOSSNINGPRESSBILD

En del av berättelsen om den gruppen kommer genom konsten och de kulturella uttrycken.

Nu sätter vi upp en föreställning som heter ”Kvinnorna i Gammelbastun – fördämningarna släpper”. Det är en historia om fem kvinnor vars liv möts i ett årligen återkommande arbete. Men för vem gör de det? Och ska det fortsätta i all evighet?

Det handlar mycket om att bo på landsbygden, att inte ha Svenssonnormer och kulturell bakgrund, ibland inte ens samma språk som läraren på skolan. Det är inte så märkvärdigt egentligen, men det borde rymmas i våra huvuden att minnas, att väldigt många av oss i Sverige inte delar samma bakgrund och det är ingen nackdel utan tvärtom en rikedom som lätt kan ge mervärde till en stad som… Stockholm.

Rågångarna mellan minoriteterna är inte vattentäta även om det ibland tycks vara så. Backar vi historien flera hundra, kanske tusen år, så vi finner helt säkert fler ursprung i mig. Men det spelar inte så stor roll i dag. För jag är jag. Och jag är här.

Mattias Barsk

Annonser

JA! Video för småföretagare!

Alla ska göra video nu, men vad ska de innehålla?

De mest hugade försöker ställa sig framför kameran med varierande resultat. Men hur spännande blir de filmerna? Och hur får man spännande filmer då? Hur får man snygga sociala medier-klipp?

Det är nu det händer, samtidigt som Instagram inför försäljning.

I morse klickade det till i mig när jag hörde mina co-workers på Most Photos jobba vidare med sina försäljningar av abonnemang och tjänster, varför kan vi inte samarbeta och hjälpa de små företagen med mindre marknadsföringsbudget? Om vi leker med tanken att jag sätter ihop en sådan här video på en halvdag så är det bra investerade pengar för det lilla företaget som vill profilera sig i en allt mer rörlig socialmedia-marknad.

Jag hoppas att den här idén kan få de minsta bolagen att våga marknadsföra sig på sociala medier, såsom på LinkedIn eller för den delen Instagram. Det behövs inte alltid en filmdag för att det ska gå, och med anledning av samarbetet med Most Photos så kan man få riktigt snygga bilder till sin video, sådana bilder som lockar till att sitta kvar, längre än de där 2 sekunderna som det snittar i andra fall.

Varenda damernas – äntligen

Arctic_minds_profle_picwDet blev nästan komiskt det här. Med Sara Danius besked angående Svenska Akademien. Där vet man inte det jag skriver om här.

Det var som att första säsongen av Jills Veranda var beviset. Det har ju gått några år sedan dess. Det var en serie där Jill Johnsson träffade andra svenska artister i Nashville och pratade med dem, och spelade musik. Det blev en fantastisk succé. Då sa någon av chefskollegorna på Sveriges Television (SVT) att det är kvinnor som är framgångsfaktorn. Kvinnors perspektiv. Kvinnor i berättandet. Och det visade sig sedan, gång på gång. Det låg i tiden, med Rättviseförmedlingens grundläggande arbete kring listor med begåvade människor i stället för män, med A-märkt och generella jämlikhetsfrågor. Även Sápmi Sisters som jag var inblandad i var en sådan berättelse, med två systrar som levde sitt liv och gjorde sin karriär.

Rubriker ”Varenda kvinnornas” är ett försök till att vrida uttrycket Varannan damernas, från dansbandsvärlden. För det är inte varannan som gäller. Det är bättre än så. Även kvinnor kan ha ensamt tolkningsföreträdet nu – och det är helt i sin ordning.

De allra bästa serierna som jag sett på senare tid har ett kvinnligt narrativ (berättandeperspektiv). Det är kvinnor i ledande positioner hos polisen som i serien Scott and Bailey, det är kvinnor på presidentposter i Netflix-serien House of Cards (i och för sig inte ett så sympatiskt porträtt och inte sådant perspektiv), kvinnor som advokater i HBO Nordics serie The Good Fight. Och det handlar inte om sex. Det är inte som sexuella objekt de verkar utan som de bäst lämpade för sin post. De är där för att de är bäst på det de gör. Såklart.

Det kan verka som att det har förvånat mig. Det har det inte. Det har kommit långsamt till mitt medvetande. Det var något med dialogen i Scott and Bailey som imponerade, något med hur huvudpersonerna i The Good Fight orienterade sig i livet och såg på omvärlden. Och när jag insåg att de alla hade kvinnliga huvudpersoner och ett perspektiv som var ur kvinnornas ögon så förstod jag. Det handlar om att vara människa.

IMG_1438
Justine Kirk leder Bastubalettens utveckling, oavsett om det är män eller kvinnor som dansar. Foto: Mattias Barsk

Kanske kan vi nu slippa männen som trakasserar varandra för att nå mer framskjutna personer och makt. Kanske kan vi slippa män som ”erövrar” kvinnor för att ha kvar sin makt. Kanske blir det bara en schablon som går att använda när man ska vara lite nedlåtande kring mannen i fråga och inte tvärtom. För det är ingen framgångssaga att vara man, inte det i sig. Det är det att vara en sann människa som är vägen, och det tror jag mig ha förstått och inte tack vare serierna med kvinnor i huvudroller. Men de kanske får fler att förstå.

/Mattias Barsk