Posten måste delas ut

För ungefär 15 år sedan satt jag på en lokaltidnings 140-årsfirande. Där satt en av fotograferna och mindes 100-årsfirandet med värme.
Det gav mig en längtan att få åldras i branschen.

AI.png

Och det har jag gjort nu.

Efter 20 år i mediasvängens olika yttringar så börjar mönster upprepa sig. En intäktsmodell sviker och en annan kommer till. En avdelning slutar väcka intresse och en annan skapas. En sak som jag funderat mer kring är det här när ”de lätta jobben” ska göras av ledningen själva, eller i organisationen som det brukar heta. Ska vi vara ärliga så vet vi också att det här innebär att ledningen får gå som goda förebilder först, i en månad, två kanske tio. De postar på sociala medier, berättar om framgångarna – individuella och kollektiva – och försöker skruva fram det positiva i det mesta som hänt.

I dag går man med raska ben över från Twitter och Facebooksidor till LinkedIn. På alla kurser uppmuntras folk att profilera sig där. Här ska erövras nya marker, nya territorier ska mutas in. Och vilka är det som är där? Cheferna, företagsägarna, utvecklarna. Ja, det finns många andra där också, men att cheferna ens är där.

Några år efter 140-årsfirandet på en lokaltidning så arbetade jag på en annan. Jag kom in precis när det skulle göras nedskärningar i tidningshuset. En nedåtgående utveckling skulle vändas snabbt. Och man bestämde sig för att spara sig ur det värsta. De sparade bland annat bort rollen som receptionist. Vid en första anblick kanske rimligt för vem besöker en tidning i dag? Man mejlar. Året är ungefär 2004.
Men när första arbetsdagen utan receptionist kom så visade det sig att posten inte delades ut. Det var dödstyst. På den tiden kom inte så många mejl heller.
Någon dag senare hade man löst det genom att chefredaktören delade ut posten. Hen gjorde inte det varje dag, men ibland. Om jag minns det rätt så rullade uppgiften på ledningen och de turades alltså om.

Nu. En chef postar något på sociala medier för att berätta om hur förträffligt arbetsställe de har. Eller för att berätta om en yrkesfilosofi eller strategi som bör delas. Det tar tid. Hur mycket? Och kan det gå fortare när en erfaren gör det? Innehållet blir inte exakt som det var tänkt, och räckvidden är inte optimal. Konverteringen uteblir ”men närvaron är viktig”.

Borde inte posten delas ut av dem som delar ut post bäst? Och borde inte chefer göra det som de gör bäst? Jag tänker ofta på en dokumentär om tidningskrisen som jag såg på Göteborgs filmfestival där jag tror det var chefredaktören för Berlingske Tidende som lite förvirrat postade en bild på sin lunch och gladdes åt att så många likeade bilden. Det är förstås kul för honom, och för några följare. Men han kan inte räkna med att bara det ska vända trenden.

För några dagar sedan sa man på New York Times att papperstidningens död är inom synhåll. Spelar ingen roll.

Posten måste delas ut.

/Mattias Barsk

Annonser

Alla är opinionsbildare – om #trollenorollen

Så var #Trollenorollen förbi. Ett roligt initiativ av ett helfint gäng som också startade FAJK. Det var egentligen mitt första möte med en enormt twittertät grupp människor. Mellan 10 och 17 var schemat fullsmockat med sessions i fyra olika salar. Imponerande ordnat!

Jag hann delta i några sessions om journalistrollen, och var initativtagare tillsammans med @grafstrom till ett samtal om journalistik för barn och unga. Tesen var egentligen, varför gör inte alla det eftersom de unga fullkomligen slukar den här typen av media? (Jag letar efter Bambuser-klipp därifrån, tipsa gärna!)

Deltog i #trollenorollen
Trollen o Rollen

Och kanske är det när barnprogram, barninnehåll i tidningar, förpassats/placerats strategiskt på speciella nischade sidor och kanaler som journalistiken för barn och unga också marginaliserats i debatten. Johan Grafström minns hur REA en gång låg precis före Rapport och hur det också gjorde att laddningen i boss-fighten var desto tyngre att hantera för de ansvariga. Hur är det när det sänds i Barnkanalen, där inte så många vuxna ser? Intressant diskussion var det i alla fall. Kanske är de vi vuxna som måste engagera oss mer i journalistiken för unga för att den också ska få ett högre värde, stå högre på agendan och anses värd att föra in i fler medier. För övrigt gör Ylva Mårtens ett hästjobb på Sveriges Radio med sin bevakning av barnfrågor och -kultur. Vad sa jag då? Ja, att man måste stå på barns nivå när man gör journalistik, det innebär egentligen att man inte själv ska stå i vägen för berättelsen, utan man ska ta bort sig själv så mycket som möjligt för att då kunna berätta om ämnet på ett så neutralt och objektivt sätt som möjligt. Vilket för mig in på…

En annan intressant diskussion utanför salarna var nog den lite uttjatade Alla är journalister som jag hade med kloka Brit Stakston och min lika kloka och för länge sedan klasskompis Anna Lindberg. Någonstans gick jag därifrån med känslan att Twitter gjort att ”Alla är opinionbildare”. Inte journalister.

En annan intressant sak var iakttagelsen som min vän Nadja Jebril gjorde, ”alla har inte Twitter som sin första källa, inte ens jag, och jag anses vara en av de unga mediakonsumenterna”. True that.

Här finner ni en snygg Storify-sammanställning av Lillemor SR- http://storify.com/lillemorsr/trollenorollen

Ungefär så. Rakt ur huvudet.

Tummen upp eller ner

Nyligen skrev jag om det här med Att Beskära Verkligheten. Om det här med att jag inte får den stora bilden utan något slags urval, en förvrängning som passar avsändaren. Det börjar bli allt mer frustrerande. Och jag vet faktiskt inte vad jag vet…längre. Kanske är det inget nytt, eller så är det det. Oavsett vad så skulle det vara fräscht med en diskussion.

En annan tanke i samma linje är det här med att vi på något enkelt sätt ska veta om en eller annan sak är värd en tumme upp eller en tumme ner. Att ens fråga om mer info, eller att vilja tänka på saken, verkar inte godtagbart. Man ska fort som fan ha en åsikt, och sedan stå för den oavsett vad det kostar.

DN listar italienska ligalag.
Tummen upp eller ner?

Jag har själv förespråkat den typen av journalistik på en del tidningsredaktioner  – dock inte på tv – men det var i samband med formatomgörning från hela-frukostbords-format till tabloid under början av 2000. Lite cyniskt sa jag ibland att det handlade om att etablera alla redaktörer på tidningen som krönikörer som hade en linje. Det var underhållning. Då. Och det funkade. Men…

Nu – 2011 – går jag själv och undrar hur fasen man ska nå tillbaka till mer nyanserade åsikter, en större färgpalett än svart och vit. Facebooks LIKE, Twitters RT och Google + +.

Hur ska jag som producent av barnprogram ge barnen fler valmöjligheter än tummen upp eller ner utan att de ska ledsna på alla alternativ och känna sig vilsna i det enorma utbudet? För det är ju så, tummen upp eller ner är enkelt, och de känner igen sig i det… Vill vi att de ska tänka så? Bra eller dåligt? Det funkar, det ger en skenbar interaktivitet men vad tusan säger det om världen egentligen?

Vad säger du? Good or anus?

Att beskära verkligheten

Jag vill veta allt. Och ofta mer än det jag får veta, betyder det.

Vilken information låter de mig få?
Vad står det?

Jag vet inte om det beror på att jag blivit äldre, eller att jag kanske jobbat i många år i olika medier på lokal- och riksnivå. Men allt oftare upplever jag mig begränsad i informationen jag får. Någon har beskurit verkligheten för mig. Inte som i att man valt vinkel eller vilka man intervjuar i ett reportage, för det är en del av historieberättandet, en del av hantverket. Det ska också vägas upp av ett annat instrument kallat Objektivitet. Eller strävan efter det. Vad jag menar är att man utelämnar väsentliga fakta för att få fram sin åsikt.

Ibland när jag fotograferar min omgivning beskär jag verkligheten rätt skarpt. Jag vill lyfta fram något särskilt med bilden. En sådan beskärning hjälper faktiskt till, men den är å andra sidan inte särskilt viktig för någon av er.

Så i dag. Jag gick förbi en liten byaskola med en stor blå skylt på väggen. Skylten fick mig – kanske långsökt – att tänka på Juholt och hans hyresbidrag. Oavsett vad man tycker om det hela så är det intressant att jämförelserna stannar vid Mona Sahlin och en Toblerone. Det kommer att handla om just hans parti, i stället för en allmän moral som gäller alla Sveriges politiker,  kanske män, ja egentligen Sveriges befolkning – eller skattebetalare som politiker av någon anledning väljer att kalla invånarna. Den bilden är ännu beskuren runt den röda rosen. Begränsat.

Det finns mängder av sådana här exempel. Bildt, Fredspriset, Obama, Skoldebatten, droger, influensavaccinet, datorvirus, Apple vs Windows osv osv osv. Jag är övertygad om att det inte handlar om höger- eller vänstersympatier utan en allmän ton. Något som har vuxit fram, med lobbyism, debattörer och opinionsbildare av alla de slag.

Twitter är det också så, bilden är beskuren och toleransen för en annorlunda åsikt är inte så given som man först kanske vill tro. Nu reagerar någon och undrar vad jag då syftar på, och när jag har hamnat i sådan debatt, men det handlar inte om mig. Det handlar om en ton. En allmän ton. Lite oroande, ändå.

Det här är inget politiskt inlägg, mer en fundering över varför det känns som att allt fler försöker beskära bilden åt mig. I stället för att jag ska få beskära den själv. Om jag så vill.

Hela skylten
Hela skylten

 

 

Banksy pranksy

Jag älskar dokumentärer som ”Exit Through The Gift Shop”. Och jag älskar att känna mig osäker på avsändaren, inspelningsmetoden och vad som är manus, skådespelare och regi i motsats till betraktande kamera och fluga-på-väggen.

Som den här bloggen som kallar den en Banksy-mentary.

Och på Twitter haglar kommentarerna – trots att filmen faktiskt inte är purfärsk – vi är osäkra på vad som är vad. Alla vill gå ut och måla väggar, kanske hänga stora vepor med våra nyllen på. Någon drar en historia om vilken tagg man använde på det glada 90talet.

Och så när dokumentären är över. Var det sant? Inte? Vad var det då? Vem var Mr Brainwash? Dödade han hela Street Art-kulturen med sitt besatta och maniska beteende?

Banksy, vad håller han på med?

Här är en annan utmärkt blogg om fenomenet, Deep Edition om Disruptism och Banksy.

En sak kan vi väl säga i kör: Street Art är ingen under dog längre. Det är inte en subkultur. Det är Street Art – ungefär som impressionism är impressionism.

Dokumentären går att se här ett tag till. EXIT THROUGH THE GIFT SHOP (SVT PLAY)

Jag kommer att tagga Barsk. Så ni vet. Men gola inte på mig! Snälla.

20110825-235056.jpg