Posten måste delas ut

För ungefär 15 år sedan satt jag på en lokaltidnings 140-årsfirande. Där satt en av fotograferna och mindes 100-årsfirandet med värme.
Det gav mig en längtan att få åldras i branschen.

AI.png

Och det har jag gjort nu.

Efter 20 år i mediasvängens olika yttringar så börjar mönster upprepa sig. En intäktsmodell sviker och en annan kommer till. En avdelning slutar väcka intresse och en annan skapas. En sak som jag funderat mer kring är det här när ”de lätta jobben” ska göras av ledningen själva, eller i organisationen som det brukar heta. Ska vi vara ärliga så vet vi också att det här innebär att ledningen får gå som goda förebilder först, i en månad, två kanske tio. De postar på sociala medier, berättar om framgångarna – individuella och kollektiva – och försöker skruva fram det positiva i det mesta som hänt.

I dag går man med raska ben över från Twitter och Facebooksidor till LinkedIn. På alla kurser uppmuntras folk att profilera sig där. Här ska erövras nya marker, nya territorier ska mutas in. Och vilka är det som är där? Cheferna, företagsägarna, utvecklarna. Ja, det finns många andra där också, men att cheferna ens är där.

Några år efter 140-årsfirandet på en lokaltidning så arbetade jag på en annan. Jag kom in precis när det skulle göras nedskärningar i tidningshuset. En nedåtgående utveckling skulle vändas snabbt. Och man bestämde sig för att spara sig ur det värsta. De sparade bland annat bort rollen som receptionist. Vid en första anblick kanske rimligt för vem besöker en tidning i dag? Man mejlar. Året är ungefär 2004.
Men när första arbetsdagen utan receptionist kom så visade det sig att posten inte delades ut. Det var dödstyst. På den tiden kom inte så många mejl heller.
Någon dag senare hade man löst det genom att chefredaktören delade ut posten. Hen gjorde inte det varje dag, men ibland. Om jag minns det rätt så rullade uppgiften på ledningen och de turades alltså om.

Nu. En chef postar något på sociala medier för att berätta om hur förträffligt arbetsställe de har. Eller för att berätta om en yrkesfilosofi eller strategi som bör delas. Det tar tid. Hur mycket? Och kan det gå fortare när en erfaren gör det? Innehållet blir inte exakt som det var tänkt, och räckvidden är inte optimal. Konverteringen uteblir ”men närvaron är viktig”.

Borde inte posten delas ut av dem som delar ut post bäst? Och borde inte chefer göra det som de gör bäst? Jag tänker ofta på en dokumentär om tidningskrisen som jag såg på Göteborgs filmfestival där jag tror det var chefredaktören för Berlingske Tidende som lite förvirrat postade en bild på sin lunch och gladdes åt att så många likeade bilden. Det är förstås kul för honom, och för några följare. Men han kan inte räkna med att bara det ska vända trenden.

För några dagar sedan sa man på New York Times att papperstidningens död är inom synhåll. Spelar ingen roll.

Posten måste delas ut.

/Mattias Barsk

Annonser

Får vi se Almedalen 3.0?

Jag tänker våga mig på en framtidsspaning här.

Senast i går sa en person att vi borde åka dit. Att vi på Arctic Minds borde kontakta något av alla företag som ska dit och hjälpa dem med berättelsen om sig själva.

Storyn bakom Almedalen känner vi väl alla till, och ju äldre vi digitala användare blir desto mer digitalt blir hela påhittet. Vi vet ju att det har gått från att vara en politikervecka till att bli en PR-vecka, och nu tar troligen Almedalen steget ut och blir en digital berättar-vecka. För i år kommer vi med all sannolikhet att mer än någonsin svämmas över av just videoklipp från veckan, från de olika montrarna och gatorna. Berättade av ett tusental individer, kanske fler, men av sådana som befinner sig i dina filterbubblor. För just dig.

mobil-closeup

Hur sticker man då ut som företag i mängden? Det blir faktiskt allt svårare att tränga igenom.

Lösningen här är professionellt berättande av något slag.

Det individuella berättandet på olika plattformar är bra men ändå ett komplement till varje företags branding och identitet. Det professionellt paketerade berättandet är det som kan hitta fler bottnar, känslor och intryck som tittarna/kunderna/följarna tar hem och in till sig.

IMG_2050.JPG

Lite förenklat sett på det självklara ”Alla kan filma”: Alla kan springa men inte alla vinner ett maratonlopp.

Tänk dig tio år bakåt. Då bestod journalistik ofta av ett betraktande och förklarande sätt att berätta. ”Det här är kajmanödlor och de rör sig såhär.” Byt ut subjektet och det blir en ganska ordinär berättelse om vem eller vad som helst. Örebroare, kvinnor, män, invandrare eller kulturutövare.

Sedan började kompassen vridas om och det journalistiska och filmmässiga berättandet möttes någonstans, det kunde man se inte minst i Kalla Fakta och Uppdrag Granskning. Dramaturgin fick mer plats och man insåg att en tittare inte är där för att lära sig endast, utan också för att underhållas, hur krasst det än låter.

Ett aktuellt exempel: På LinkedIn far de individuella berättelserna fram som en pålandsvind om förmiddagen, och snart vänder den och frånlandsvinden ska dra över oss. Då kommer vi att se fler paketerade videor igen, för det kommer uppstå en typ av mättnad. Inte minst hos avsändarna själva. Det är ofta där det händer först, hos de tidiga användarna.

Så utifrån den känslan, tycker jag mig ha på fötterna att göra en spaning.

Det är kombinationen av det individuella berättandet och det betraktande, visuellt starka som är lösningen. I skärningspunkten kommer det att ske nya saker. Och kanske just den första vecka i juli.

Juliveckan i Almedalen kan vara då det sker.

Därför behöver vi natur

Vad väntar oss i framtiden? Lätt fråga som kräver ett lätt svar!

Mer tid. (Svaret alltså)

Men om vi fortsätter älta den där jävla frågan så kommer man ju på lite mer som inte bara roar utan också oroar.

Polariseringar.

Då tänker jag stad-land, rika-fattiga, glada-ledsna, omhuldade-ensamma.

I går var jag på ett möte ordnat av Hyper Island och TEDx Stockholm, som hade just den här frågan som rubrik.

För mig kokar det ner till Kultur-Natur. Det här kan verka långsökt men vänta…

pexels-photo-751659.jpeg

Om vi utgår ifrån att natur är det som finns och är beständigt på ett eller annat sätt, och kultur är det människan skapar och har skapat, så blir definitionen lättare. Alla kanske inte håller med om den men om vi har den som utgångspunkt. Jag kan inte tro att vi någonsin har haft så mycket kultur som vi har nu (räkna in appar och intryck från olika sociala medier och plattformar av alla de slag). När vågskålen för kultur är riktigt nedtyngd – trots att vi älskar det – så börjar saknaden av natur kanske kännas någonstans. Jag åtminstone tror att det är det som händer hos många. Det är inte bara så att folk har råd att vara i naturen, det verkar finnas en sann längtan efter vidgade vyer.

Kort info-klipp från Storforsen, Älvsby kommun.

Flera jag känner berättar på olika sätt om hur de loggat ur sociala medier en stund, hur de reser till varma länder och ägnar sig åt sin kropp för att hitta sig själva. Några reser till fjällen för att göra detsamma. En annan riktar kroppen mot ett maraton, eller en svensk klassiker.

I Norge har de alltid älskat att gå på tur. Eller åtminstone så länge de haft tid att lämna hemmet och gå på tur. En kollega från NRK berättade att de tydligt märkt ett ökat behov av naturprogram och friluftsberättelser. Som för att norrmännen behöver definiera sin historia och sitt jag. Samma sak tycker jag mig se i Sverige. Som Emma Graméus (LinkedIn) underhållande och varma blogg på Besöksliv.

Det behövs något som talar från naturen och ut, som pekar på reella behov i stället för av kapitalet skapade behov. Vi talar inte om David Attenborough och hans beskrivning av en leguan, men mer en leguans syn på världen. Det är något med längtan att bli blöt om fötterna på riktigt, eller kanske känna hur det nyper i kinderna när det är -20 grader och motvind på en hundsläde. Inte titta på ett klipp om det, eller se en söt hund på bild.

En liten film från Luleå i smällkallt februari.

Det är bland annat därför jag tror på en framtid med berättelser från landsbygden, från våra nordligaste breddgrader, och utifrån naturen. Vi kan inspirera varandra till att våga känna, utforska och bekanta oss med den plats vi lever på – kallad Jorden. Det finns så himla mycket att se. Hur mycket har du kvar? Finns det som app?

Trevlig helg på dig – oavsett om du äger ett par gummistövlar eller inte.

/Mattias Barsk

Fortsätt läsa ”Därför behöver vi natur”

Mobil-föräldern

Vi kastar oss till Stockholm. Året är 1983.
Tunnelbanetågen i Stockholm består av den tidens moderna C13-vagnar. Sådana där som kallas gamla trettio år senare. Längst ner i ena hörnet sitter en förälder med sina två barn. Barnen sitter vid en tvåa, och föräldern mitt emot vid en egen. Ingen sätter sig bredvid. Barnen kastar vantar mellan varandra. Den vuxna sitter med en dagstidning, Dagens Nyheter, och läser. Läser, muttrar, läser vidare. Tidningen är stor som ett matbord. Det kränger på tåget och ett av barnen som nu står upp trillar omkull men reser sig raskt.

Twittra på tuben?
Twittra på tuben?

Nu tillbaka, fast vi säger till ett kafé i Luleå. Vi struntar i töntiga tunnelbanevagnar. Vi sitter på ett kafé. Säg Mat&prat. En vuxen person sitter där med ett barn. Som leker med någonting mobilliknande men det visar sig vara en leksakstelefon. Den vuxna – som troligen är förälder – sitter med sin riktiga telefon och tittar förmodligen i Facebook men kanske är det Wordfeud eller Quizkampen, eller bara surfar runt på några sidor den aldrig besökt.

Jag vet inte, men hur reagerar du om du ser detta? Tänk dig först familjen där, för trettio år sedan. Tänk dig sedan nutid. Skillnaden? Jag vet, man vill gärna placera dagstidningen vid frukostbordet men nu tänker vi oss en tunnelbana.

Och tänk dig sedan nutidens kafégäst. Som har sitt barn intill, barnet som leker med en leksaksmobil och ibland tappar den på golvet men kan hämta upp den själv. Föräldern som hummar och bejakar vad barnet säger men utan att egentligen släppa sin mobiltelefon med blicken. Vilka känslor får du då?

Det behöver inte ens vara lek och trams som föräldern med mobiltelefonen sysslar med. Det kanske är något gravallvarligt, det kanske är en debatt på Twitter om papperslösa i det svenska samhället. Men om det är lek, inte ens då är det helt självklart stor skillnad på vad han gör jämfört med Dagens Nyheter-läsaren för trettio år sedan.
Ändå reagerar vi, med lite sorg och blickar. ”Tänk vad föräldern där missar nu”.

Jag är en av dem som suckar, och verkligen tycker att en del ägnar för mycket tid till sina skärmar eller telefoner. Ifall någon påpekar att jag sitter med min, så petar jag raskt in telefonen i byxfickan och skärper mig. Jag vill inte vara en mobil-pappa. Men ändå händer det ibland. Det är bristande fokus, eller så är det lite vila och vuxentid.

Men visst kan man se det lika i det här? Det är inte exakt samma, men likt. Skillnaden är kanske att den stora dagstidningen har flyttat ut i offentliga rummet, och att vi har med den på kaféet, i lekparken eller på tunnelbanetåget. Men när jag ser en förälder djupt försjunken i sin telefon försöker jag påminna mig om att det finns något bra däri telefonen också. Det är inte säkert att föräldern där på kaféet läser just det tramsigaste du har sett på nätet. Men vem vet vad han med matbordsstora DN läste? Kanske serierna och horoskopet. Eller sportresultat. En trist teaterkritik. Vad gav det världen?

(blogginlägget är också publicerat i Norrbottens-Kurirens pappersutgåva 28/3 2013)

 

Hjärnkontoret på G+

Ja, jag har varit lite kritisk. Och känt att det är som att vänta på att något ska hända, när inget händer. Närvaron på Google+ alltså. Men så dök möjligheten att starta upp sidor med annat än personligt innehåll upp. Och visst.

Då kickar vi igång en sida. Som första barnprogrammet på plats…

på Google+
Hjärnkontoret är för dig

Det kanske kommer någon efter mig nu, kanske finns det regler hos Google eller hos min arbetsgivare om att vi inte ska ha sidor på G+. Det tror jag iofs inte.

Men jag tänkte, om vetenskap och forskning är så lätt att diskutera på Google+ så borde väl också ett tv-program (Hjärnkontoret) som handlar om just sådant ha en sida där. Said and done. Nu finns den, här: Lägg gärna till, kommentera och ge feedback på vad ni vill. Det är jag (producenten) som kommer att sköta sidan och uppdateringarna och försöka finna vad som är intressant för läsarna med G+.