Posts Tagged ‘ SVT ’

Barnkanalens blogg om Extrema ögonblick

Barnkanalens blogg om Extrema ögonblick

Barnkanalen skriver om programmet Extrema ögonblick, och presenterar Louise Fornander som är programledare för serien. 

Annonser

Låt barnen ropa: Det Funkar!

Då var det dags för en av mina största utmaningar som producent, en idé som föddes ur en annan idé ska nu stå på egna ben och bli en serie. Det är nämligen ett av Hjärnkontorets populäraste inslag om uppfinningar som nu blir ett eget program. Beppe Singer är programledare, precis som i Hjärnkontoret.

En hyllning till barns idéer

Det Funkar kommer 2013

Programmet heter Det Funkar (sajten är under uppbyggnad nu men formuläret för att skicka in funkar redan nu) och är en enda fet hyllning till barns uppfinningsrikedom och lust att skapa – som här i Hjärnkontorets inslag. Vi tror nämligen att barn kan mycket mer än utredningar och politiker säger, och att det handlar om att finna lusten till kunskapen. Vilka naturlagar är det egentligen som får den där ”Lampsläckaren”, ”Godishämtaren”, eller kanske ”Väskbäraren” att fungera? Osv.

Vi förproducerar programmet vilket innebär att allt spelas in under oktober till december och sänds sedan i januari (mest troligt). Utmaningen med det är att få igång barnen att skicka in sina filmer trots att programmet inte visas. För i alla former av kommunikation med tittarna har den varit lättare då programserien är igång. Det spelar ingen roll vad du ber dem om, kan de se inspirationen på TV och hur det tar sig ut så får de också fler idéer och responsen ökar. Men nu vill vi försöka ändå. Kanske kan det funka?

Kanske ni – mina vänner – vill hjälpa mig att göra ett bra program? Gillar ditt barn att uppfinna, har du frågat? Skulle det vara skönt för ditt barn att få utbrista i ett ”Det funkaaaarrr!” när hen har konstruerat något fint? Snälla, gå in på Det Funkars sajt och skicka in er film med uppfinningen. Det här kan bli hur kul som helst. Tänk typ Minimello fast uppfinningar. Det är ingen som ber mig göra det här… det är jag som vill. Och jag vill att barnen ska få gåshud av att se varandras idéer.

Ensam producent söker…

Talang sökes

Vem är det jag söker?

Ni vet när man är tonåring, och hittar den där känslan av att äntligen vara förstådd. Då tänker jag inte bara på livets svåra frågor som debuten, skolan och vännerna, utan också humor, hjärta och sådant peppigt engagemang. Under två månader nu söker jag med ljus och lykta efter just en sådan person, någon som skulle vilja prova göra ett provavsnitt av något – nästan vad som helst – med mig. En som riktar sig till tonåringarna, det kan vara en tonåring men också en vuxen eller kanske en katt. Vad vet jag? Jag försöker hålla ögonen öppna för allt och alla. Jag säger inte att jag kan det, men jag vill och jag VET att det finns någon där, som får tonårshjärtat att slå lite mer i takt.

Jag vill inte skriva några programtitlar som har lyckats med det för då blandar ni bara ihop vad jag söker efter. Men visst fattar ni vad jag menar? Vem har det där som får en – säg femtonåring i Åsele och Enskede – att känna sig i synk med det andra där ute? Vet du vem, eller är det kanske du?

Hör av dig,  berätta vad du tror skulle funka sådär extra bra och hur det skulle se ut! Provfilma gärna men det är inget måste.

Jag finns på Twitter: @barsk och ni kan mejla: mattias.barsk (at) svt punkt se

Den kommunicerande publiken kommer!

Varje gång någon uttalar sig om interaktivetet eller öppenhet och kommunikation med de stora mediebolagen, som SVT, så ignorerar man barnens utbud. Där är dialogen med tittarna en så självklar del sedan många år att det är förunderligt hur debatten kan förbi se det. Särskilt med tanke på att det är just dessa barn som sedan blir vuxna, och kommer som de nya medieaktörerna – jag väljer att inte kalla dem konsumenter för det låter så passivt.

Hjärnkontoret i SVT

Beppe Singer i Hjärnkontoret

Jag har producerat program som Bolibompa, Expedition Vildmark, REA och nu ”Årets Folkbildare 2011” Hjärnkontoret. I en del av programmen har det varit svårare, på grund av inspelningsplaner och utsändning i förhållande till varandra, men som i exempelvis det ofta direktsända Bolibompa var dialogen med tittarna en av de viktigaste delarna för att över huvud taget kunna göra en inramning till de andra barnprogrammen.

Och i Hjärnkontoret som jag nu jobbar med är tittarnas frågor och omröstningar det som också skapar programmets innehåll som i Frågelådan eller Veckans Uppfinning. Självklart finns det på redaktionen en researcher, en redaktör och producent – och ett helt gäng reportrar i vuxen ålder med flera års erfarenhet från liknande produktioner – som sedan diskuterar vad vi ska ha i varje avsnitt och kvaliteten i det. Men utan dialogen med tittarna finns inte programmet som det är nu. Dagligen får vi tiotals mejl och vi svarar på alla.
I REA var tittarnas berättelser själva essensen i hela programmet. När vi hade en chat med tittarna efter ett av förra årets avsnitt kom cirka 14 000 frågor in. Vi hann svara på några hundra men behöll frågorna för att kunna svara på dem senare i olika former.

Och nu har jag inte alls gått in på program som jag inte arbetat med, som Minimello eller Fixa Rummet och flera andra.

Så publikkontakten finns.

En spännande utmaning blir att få dessa tittare, som främst är mellan 3 och 11 år, att följa med till vuxenutbudet. Egentligen för alla aktörer. Jag måste också säga att jag tror att man jobbar hårt med det. Just dessa tittarna, från Barnkanalen har bara inte hunnit ut ännu. De är vana att ha en dialog med sina program och de har mycket klokt att säga. Det tror jag faktiskt att vi på programverksamheten har koll på, och jag upplever att det arbetas rätt bra på den här fronten. Jag har inte så bra insyn i exakt vad man gör i utbudet utanför Barnkanalen dessvärre, men jag vänder mig främst emot kritiken om ”SVT” för det är inte hela sanningen ni beskriver.

När ni nu nästa gång säger att SVT inte har tillräcklig publikkontakt, som varit en tråd i Second Opinion, glöm inte barnprogrammen, det är de som formar framtidens utbud. Där är det aldrig tyst.

Mattias Barsk

producent på Sveriges Television

Nya ord som Fetthosta och Öronmask

Nyss fick vi veta att Wordfeud skulle kopplas till Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Det betyder att vi kan skriva ord som de flesta av oss också kan slå upp i den tjusiga ordboken med blå pärm.

Fetthostan kan drabba alla.

Fetthosta är ett bra ord.

Samtidigt finns det så många andra ord som jag frekvent använder men som inte ens godkänns av SAOL eller Wikipedia. Jag menar inte att de ska duga i Wordfeud, inte förrän ni andra också använder dem åtminstone. Och vilka ändelser ska gälla eller inte. Really dunno.

1. Fetthosta – hostan man får efter snabbmat, som grundar sig i en slags (åtminstone tänkbar) fettbeläggning i strupen. Äckligt? Javisst! Men användbart ord!

2. Macksvett – det handlar inte om Mc Svett, alltså något från de gyllene bågarna. Nej, det är fukten i frallorna man köper på konditorier, antagligen vattnet ur den sunkiga gurkan eller tomaten som gör brödet sådär blött och svampigt.

3. Öronmask – det finns forskning kring det här och det kallas just för Öronmask. Det handlar om låtar som sätter sig på hjärnan, som man inte kan bli av med. Sveriges Radio skrev om det här. Och vi gjorde ett omtalat och uppskattat inslag om detta i Hjärnkontoret. Här kan du se det. 

Sampla TV

Jag har lyssnat på hiphop och egentligen kanske all typ av samplingsmusik sedan jag var tolv år. Det är ingen riktig musik, fick jag höra. ”Jävla bögmusik” sa vänner till mig, som helst lyssnade på Iron Maiden. Och visst har jag i perioder haft svårt att se vad musiken har gett mig eller hur jag influerats av just hiphop.

Men så i dag i Dramastudio 2, Fiktionshuset, Sveriges Television, så såg jag det visualiseras. Jag har samplat ihop delar för att skapa idéerna till studio och programledaruniform.

Beppe Singer vid en gammal tv-maskin.

Den samplade generationens TV

I studion såg jag plötsligt hur SVT:s fina och prisade dramaserie Guds tre flickor där Susanne Reuter var gud, tog sig ut, jag såg också den senaste Harry Potter-rullen med scenen vid Kings Cross. Det finns självklart en del Funny Or Die också när jag synar det närmare. Och ser jag på Beppe Singer (programledaren) och hans kostym så inser jag att idén är från Beastie Boys och Intergalactic. Under inspelningen i studion säger en av de medverkande att miljön vi byggt upp liknar den George Lucas skapade till THX 1138. Och nu, när jag för första gången ser filmen här i kväll, så inser jag ju att även den rullen påverkat mig men då på ett mer långsökt vis. Någon samplade THX 1138, som jag sedan såg. Eller kanske var kedjan längre än så.

Men det här har kommit av sig själv, medvetet och ibland omedvetet har det vuxit fram. Och jag kan inte heller påstå att jag skäms över det, jag är helt enkelt en del av samplingsgenerationen, som lånar lite där och lite där, för att sedan vrida på mixerbordet och sätta ihop en annan slutprodukt än vad vi har sett tidigare. Förhoppningsvis uppskattad av alla. Såhär gör många och det finns ju verkligen gränser för hur mycket ”helt nytt” man kan göra, men för egen del har det ett sammanhang som bottnar i en – tidigare – rätt kritiserad konstform; Samplingen. Dessutom tror jag att det är genom att sätta ihop flera bra saker som vi får det ännu bättre. Tänk en motor och hästdroska tillsammans, skulle kunna bli en bil!

%d bloggare gillar detta: