Posten måste delas ut

För ungefär 15 år sedan satt jag på en lokaltidnings 140-årsfirande. Där satt en av fotograferna och mindes 100-årsfirandet med värme.
Det gav mig en längtan att få åldras i branschen.

AI.png

Och det har jag gjort nu.

Efter 20 år i mediasvängens olika yttringar så börjar mönster upprepa sig. En intäktsmodell sviker och en annan kommer till. En avdelning slutar väcka intresse och en annan skapas. En sak som jag funderat mer kring är det här när ”de lätta jobben” ska göras av ledningen själva, eller i organisationen som det brukar heta. Ska vi vara ärliga så vet vi också att det här innebär att ledningen får gå som goda förebilder först, i en månad, två kanske tio. De postar på sociala medier, berättar om framgångarna – individuella och kollektiva – och försöker skruva fram det positiva i det mesta som hänt.

I dag går man med raska ben över från Twitter och Facebooksidor till LinkedIn. På alla kurser uppmuntras folk att profilera sig där. Här ska erövras nya marker, nya territorier ska mutas in. Och vilka är det som är där? Cheferna, företagsägarna, utvecklarna. Ja, det finns många andra där också, men att cheferna ens är där.

Några år efter 140-årsfirandet på en lokaltidning så arbetade jag på en annan. Jag kom in precis när det skulle göras nedskärningar i tidningshuset. En nedåtgående utveckling skulle vändas snabbt. Och man bestämde sig för att spara sig ur det värsta. De sparade bland annat bort rollen som receptionist. Vid en första anblick kanske rimligt för vem besöker en tidning i dag? Man mejlar. Året är ungefär 2004.
Men när första arbetsdagen utan receptionist kom så visade det sig att posten inte delades ut. Det var dödstyst. På den tiden kom inte så många mejl heller.
Någon dag senare hade man löst det genom att chefredaktören delade ut posten. Hen gjorde inte det varje dag, men ibland. Om jag minns det rätt så rullade uppgiften på ledningen och de turades alltså om.

Nu. En chef postar något på sociala medier för att berätta om hur förträffligt arbetsställe de har. Eller för att berätta om en yrkesfilosofi eller strategi som bör delas. Det tar tid. Hur mycket? Och kan det gå fortare när en erfaren gör det? Innehållet blir inte exakt som det var tänkt, och räckvidden är inte optimal. Konverteringen uteblir ”men närvaron är viktig”.

Borde inte posten delas ut av dem som delar ut post bäst? Och borde inte chefer göra det som de gör bäst? Jag tänker ofta på en dokumentär om tidningskrisen som jag såg på Göteborgs filmfestival där jag tror det var chefredaktören för Berlingske Tidende som lite förvirrat postade en bild på sin lunch och gladdes åt att så många likeade bilden. Det är förstås kul för honom, och för några följare. Men han kan inte räkna med att bara det ska vända trenden.

För några dagar sedan sa man på New York Times att papperstidningens död är inom synhåll. Spelar ingen roll.

Posten måste delas ut.

/Mattias Barsk

Annonser

Därför behöver vi natur

Vad väntar oss i framtiden? Lätt fråga som kräver ett lätt svar!

Mer tid. (Svaret alltså)

Men om vi fortsätter älta den där jävla frågan så kommer man ju på lite mer som inte bara roar utan också oroar.

Polariseringar.

Då tänker jag stad-land, rika-fattiga, glada-ledsna, omhuldade-ensamma.

I går var jag på ett möte ordnat av Hyper Island och TEDx Stockholm, som hade just den här frågan som rubrik.

För mig kokar det ner till Kultur-Natur. Det här kan verka långsökt men vänta…

pexels-photo-751659.jpeg

Om vi utgår ifrån att natur är det som finns och är beständigt på ett eller annat sätt, och kultur är det människan skapar och har skapat, så blir definitionen lättare. Alla kanske inte håller med om den men om vi har den som utgångspunkt. Jag kan inte tro att vi någonsin har haft så mycket kultur som vi har nu (räkna in appar och intryck från olika sociala medier och plattformar av alla de slag). När vågskålen för kultur är riktigt nedtyngd – trots att vi älskar det – så börjar saknaden av natur kanske kännas någonstans. Jag åtminstone tror att det är det som händer hos många. Det är inte bara så att folk har råd att vara i naturen, det verkar finnas en sann längtan efter vidgade vyer.

Kort info-klipp från Storforsen, Älvsby kommun.

Flera jag känner berättar på olika sätt om hur de loggat ur sociala medier en stund, hur de reser till varma länder och ägnar sig åt sin kropp för att hitta sig själva. Några reser till fjällen för att göra detsamma. En annan riktar kroppen mot ett maraton, eller en svensk klassiker.

I Norge har de alltid älskat att gå på tur. Eller åtminstone så länge de haft tid att lämna hemmet och gå på tur. En kollega från NRK berättade att de tydligt märkt ett ökat behov av naturprogram och friluftsberättelser. Som för att norrmännen behöver definiera sin historia och sitt jag. Samma sak tycker jag mig se i Sverige. Som Emma Graméus (LinkedIn) underhållande och varma blogg på Besöksliv.

Det behövs något som talar från naturen och ut, som pekar på reella behov i stället för av kapitalet skapade behov. Vi talar inte om David Attenborough och hans beskrivning av en leguan, men mer en leguans syn på världen. Det är något med längtan att bli blöt om fötterna på riktigt, eller kanske känna hur det nyper i kinderna när det är -20 grader och motvind på en hundsläde. Inte titta på ett klipp om det, eller se en söt hund på bild.

En liten film från Luleå i smällkallt februari.

Det är bland annat därför jag tror på en framtid med berättelser från landsbygden, från våra nordligaste breddgrader, och utifrån naturen. Vi kan inspirera varandra till att våga känna, utforska och bekanta oss med den plats vi lever på – kallad Jorden. Det finns så himla mycket att se. Hur mycket har du kvar? Finns det som app?

Trevlig helg på dig – oavsett om du äger ett par gummistövlar eller inte.

/Mattias Barsk

Continue reading ”Därför behöver vi natur”

Min NYA Myspace

Min NYA Myspace

Jag är lite besatt av sökfunktionen och navigeringen i nya Myspace. 

Kanske kommer det här att floppa rejält, jag har ingen aning. Men jag gillar försöket, och arbetet som lagts ner på att faktiskt göra något riktigt riktigt smart och enkelt. Snälla ni som utvecklar sånt här, ta efter det/de bästa!

Tummen upp eller ner

Nyligen skrev jag om det här med Att Beskära Verkligheten. Om det här med att jag inte får den stora bilden utan något slags urval, en förvrängning som passar avsändaren. Det börjar bli allt mer frustrerande. Och jag vet faktiskt inte vad jag vet…längre. Kanske är det inget nytt, eller så är det det. Oavsett vad så skulle det vara fräscht med en diskussion.

En annan tanke i samma linje är det här med att vi på något enkelt sätt ska veta om en eller annan sak är värd en tumme upp eller en tumme ner. Att ens fråga om mer info, eller att vilja tänka på saken, verkar inte godtagbart. Man ska fort som fan ha en åsikt, och sedan stå för den oavsett vad det kostar.

DN listar italienska ligalag.
Tummen upp eller ner?

Jag har själv förespråkat den typen av journalistik på en del tidningsredaktioner  – dock inte på tv – men det var i samband med formatomgörning från hela-frukostbords-format till tabloid under början av 2000. Lite cyniskt sa jag ibland att det handlade om att etablera alla redaktörer på tidningen som krönikörer som hade en linje. Det var underhållning. Då. Och det funkade. Men…

Nu – 2011 – går jag själv och undrar hur fasen man ska nå tillbaka till mer nyanserade åsikter, en större färgpalett än svart och vit. Facebooks LIKE, Twitters RT och Google + +.

Hur ska jag som producent av barnprogram ge barnen fler valmöjligheter än tummen upp eller ner utan att de ska ledsna på alla alternativ och känna sig vilsna i det enorma utbudet? För det är ju så, tummen upp eller ner är enkelt, och de känner igen sig i det… Vill vi att de ska tänka så? Bra eller dåligt? Det funkar, det ger en skenbar interaktivitet men vad tusan säger det om världen egentligen?

Vad säger du? Good or anus?

Att beskära verkligheten

Jag vill veta allt. Och ofta mer än det jag får veta, betyder det.

Vilken information låter de mig få?
Vad står det?

Jag vet inte om det beror på att jag blivit äldre, eller att jag kanske jobbat i många år i olika medier på lokal- och riksnivå. Men allt oftare upplever jag mig begränsad i informationen jag får. Någon har beskurit verkligheten för mig. Inte som i att man valt vinkel eller vilka man intervjuar i ett reportage, för det är en del av historieberättandet, en del av hantverket. Det ska också vägas upp av ett annat instrument kallat Objektivitet. Eller strävan efter det. Vad jag menar är att man utelämnar väsentliga fakta för att få fram sin åsikt.

Ibland när jag fotograferar min omgivning beskär jag verkligheten rätt skarpt. Jag vill lyfta fram något särskilt med bilden. En sådan beskärning hjälper faktiskt till, men den är å andra sidan inte särskilt viktig för någon av er.

Så i dag. Jag gick förbi en liten byaskola med en stor blå skylt på väggen. Skylten fick mig – kanske långsökt – att tänka på Juholt och hans hyresbidrag. Oavsett vad man tycker om det hela så är det intressant att jämförelserna stannar vid Mona Sahlin och en Toblerone. Det kommer att handla om just hans parti, i stället för en allmän moral som gäller alla Sveriges politiker,  kanske män, ja egentligen Sveriges befolkning – eller skattebetalare som politiker av någon anledning väljer att kalla invånarna. Den bilden är ännu beskuren runt den röda rosen. Begränsat.

Det finns mängder av sådana här exempel. Bildt, Fredspriset, Obama, Skoldebatten, droger, influensavaccinet, datorvirus, Apple vs Windows osv osv osv. Jag är övertygad om att det inte handlar om höger- eller vänstersympatier utan en allmän ton. Något som har vuxit fram, med lobbyism, debattörer och opinionsbildare av alla de slag.

Twitter är det också så, bilden är beskuren och toleransen för en annorlunda åsikt är inte så given som man först kanske vill tro. Nu reagerar någon och undrar vad jag då syftar på, och när jag har hamnat i sådan debatt, men det handlar inte om mig. Det handlar om en ton. En allmän ton. Lite oroande, ändå.

Det här är inget politiskt inlägg, mer en fundering över varför det känns som att allt fler försöker beskära bilden åt mig. I stället för att jag ska få beskära den själv. Om jag så vill.

Hela skylten
Hela skylten