Posts Tagged ‘ Twitter ’

Min NYA Myspace

Min NYA Myspace

Jag är lite besatt av sökfunktionen och navigeringen i nya Myspace. 

Kanske kommer det här att floppa rejält, jag har ingen aning. Men jag gillar försöket, och arbetet som lagts ner på att faktiskt göra något riktigt riktigt smart och enkelt. Snälla ni som utvecklar sånt här, ta efter det/de bästa!

Annonser

Tummen upp eller ner

Nyligen skrev jag om det här med Att Beskära Verkligheten. Om det här med att jag inte får den stora bilden utan något slags urval, en förvrängning som passar avsändaren. Det börjar bli allt mer frustrerande. Och jag vet faktiskt inte vad jag vet…längre. Kanske är det inget nytt, eller så är det det. Oavsett vad så skulle det vara fräscht med en diskussion.

En annan tanke i samma linje är det här med att vi på något enkelt sätt ska veta om en eller annan sak är värd en tumme upp eller en tumme ner. Att ens fråga om mer info, eller att vilja tänka på saken, verkar inte godtagbart. Man ska fort som fan ha en åsikt, och sedan stå för den oavsett vad det kostar.

DN listar italienska ligalag.

Tummen upp eller ner?

Jag har själv förespråkat den typen av journalistik på en del tidningsredaktioner  – dock inte på tv – men det var i samband med formatomgörning från hela-frukostbords-format till tabloid under början av 2000. Lite cyniskt sa jag ibland att det handlade om att etablera alla redaktörer på tidningen som krönikörer som hade en linje. Det var underhållning. Då. Och det funkade. Men…

Nu – 2011 – går jag själv och undrar hur fasen man ska nå tillbaka till mer nyanserade åsikter, en större färgpalett än svart och vit. Facebooks LIKE, Twitters RT och Google + +.

Hur ska jag som producent av barnprogram ge barnen fler valmöjligheter än tummen upp eller ner utan att de ska ledsna på alla alternativ och känna sig vilsna i det enorma utbudet? För det är ju så, tummen upp eller ner är enkelt, och de känner igen sig i det… Vill vi att de ska tänka så? Bra eller dåligt? Det funkar, det ger en skenbar interaktivitet men vad tusan säger det om världen egentligen?

Vad säger du? Good or anus?

Att beskära verkligheten

Jag vill veta allt. Och ofta mer än det jag får veta, betyder det.

Vilken information låter de mig få?

Vad står det?

Jag vet inte om det beror på att jag blivit äldre, eller att jag kanske jobbat i många år i olika medier på lokal- och riksnivå. Men allt oftare upplever jag mig begränsad i informationen jag får. Någon har beskurit verkligheten för mig. Inte som i att man valt vinkel eller vilka man intervjuar i ett reportage, för det är en del av historieberättandet, en del av hantverket. Det ska också vägas upp av ett annat instrument kallat Objektivitet. Eller strävan efter det. Vad jag menar är att man utelämnar väsentliga fakta för att få fram sin åsikt.

Ibland när jag fotograferar min omgivning beskär jag verkligheten rätt skarpt. Jag vill lyfta fram något särskilt med bilden. En sådan beskärning hjälper faktiskt till, men den är å andra sidan inte särskilt viktig för någon av er.

Så i dag. Jag gick förbi en liten byaskola med en stor blå skylt på väggen. Skylten fick mig – kanske långsökt – att tänka på Juholt och hans hyresbidrag. Oavsett vad man tycker om det hela så är det intressant att jämförelserna stannar vid Mona Sahlin och en Toblerone. Det kommer att handla om just hans parti, i stället för en allmän moral som gäller alla Sveriges politiker,  kanske män, ja egentligen Sveriges befolkning – eller skattebetalare som politiker av någon anledning väljer att kalla invånarna. Den bilden är ännu beskuren runt den röda rosen. Begränsat.

Det finns mängder av sådana här exempel. Bildt, Fredspriset, Obama, Skoldebatten, droger, influensavaccinet, datorvirus, Apple vs Windows osv osv osv. Jag är övertygad om att det inte handlar om höger- eller vänstersympatier utan en allmän ton. Något som har vuxit fram, med lobbyism, debattörer och opinionsbildare av alla de slag.

Twitter är det också så, bilden är beskuren och toleransen för en annorlunda åsikt är inte så given som man först kanske vill tro. Nu reagerar någon och undrar vad jag då syftar på, och när jag har hamnat i sådan debatt, men det handlar inte om mig. Det handlar om en ton. En allmän ton. Lite oroande, ändå.

Det här är inget politiskt inlägg, mer en fundering över varför det känns som att allt fler försöker beskära bilden åt mig. I stället för att jag ska få beskära den själv. Om jag så vill.

Hela skylten

Hela skylten

 

 

%d bloggare gillar detta: