Posten måste delas ut

För ungefär 15 år sedan satt jag på en lokaltidnings 140-årsfirande. Där satt en av fotograferna och mindes 100-årsfirandet med värme.
Det gav mig en längtan att få åldras i branschen.

AI.png

Och det har jag gjort nu.

Efter 20 år i mediasvängens olika yttringar så börjar mönster upprepa sig. En intäktsmodell sviker och en annan kommer till. En avdelning slutar väcka intresse och en annan skapas. En sak som jag funderat mer kring är det här när ”de lätta jobben” ska göras av ledningen själva, eller i organisationen som det brukar heta. Ska vi vara ärliga så vet vi också att det här innebär att ledningen får gå som goda förebilder först, i en månad, två kanske tio. De postar på sociala medier, berättar om framgångarna – individuella och kollektiva – och försöker skruva fram det positiva i det mesta som hänt.

I dag går man med raska ben över från Twitter och Facebooksidor till LinkedIn. På alla kurser uppmuntras folk att profilera sig där. Här ska erövras nya marker, nya territorier ska mutas in. Och vilka är det som är där? Cheferna, företagsägarna, utvecklarna. Ja, det finns många andra där också, men att cheferna ens är där.

Några år efter 140-årsfirandet på en lokaltidning så arbetade jag på en annan. Jag kom in precis när det skulle göras nedskärningar i tidningshuset. En nedåtgående utveckling skulle vändas snabbt. Och man bestämde sig för att spara sig ur det värsta. De sparade bland annat bort rollen som receptionist. Vid en första anblick kanske rimligt för vem besöker en tidning i dag? Man mejlar. Året är ungefär 2004.
Men när första arbetsdagen utan receptionist kom så visade det sig att posten inte delades ut. Det var dödstyst. På den tiden kom inte så många mejl heller.
Någon dag senare hade man löst det genom att chefredaktören delade ut posten. Hen gjorde inte det varje dag, men ibland. Om jag minns det rätt så rullade uppgiften på ledningen och de turades alltså om.

Nu. En chef postar något på sociala medier för att berätta om hur förträffligt arbetsställe de har. Eller för att berätta om en yrkesfilosofi eller strategi som bör delas. Det tar tid. Hur mycket? Och kan det gå fortare när en erfaren gör det? Innehållet blir inte exakt som det var tänkt, och räckvidden är inte optimal. Konverteringen uteblir ”men närvaron är viktig”.

Borde inte posten delas ut av dem som delar ut post bäst? Och borde inte chefer göra det som de gör bäst? Jag tänker ofta på en dokumentär om tidningskrisen som jag såg på Göteborgs filmfestival där jag tror det var chefredaktören för Berlingske Tidende som lite förvirrat postade en bild på sin lunch och gladdes åt att så många likeade bilden. Det är förstås kul för honom, och för några följare. Men han kan inte räkna med att bara det ska vända trenden.

För några dagar sedan sa man på New York Times att papperstidningens död är inom synhåll. Spelar ingen roll.

Posten måste delas ut.

/Mattias Barsk

Annonser

JA! Video för småföretagare!

Alla ska göra video nu, men vad ska de innehålla?

De mest hugade försöker ställa sig framför kameran med varierande resultat. Men hur spännande blir de filmerna? Och hur får man spännande filmer då? Hur får man snygga sociala medier-klipp?

Det är nu det händer, samtidigt som Instagram inför försäljning.

I morse klickade det till i mig när jag hörde mina co-workers på Most Photos jobba vidare med sina försäljningar av abonnemang och tjänster, varför kan vi inte samarbeta och hjälpa de små företagen med mindre marknadsföringsbudget? Om vi leker med tanken att jag sätter ihop en sådan här video på en halvdag så är det bra investerade pengar för det lilla företaget som vill profilera sig i en allt mer rörlig socialmedia-marknad.

Jag hoppas att den här idén kan få de minsta bolagen att våga marknadsföra sig på sociala medier, såsom på LinkedIn eller för den delen Instagram. Det behövs inte alltid en filmdag för att det ska gå, och med anledning av samarbetet med Most Photos så kan man få riktigt snygga bilder till sin video, sådana bilder som lockar till att sitta kvar, längre än de där 2 sekunderna som det snittar i andra fall.

Får vi se Almedalen 3.0?

Jag tänker våga mig på en framtidsspaning här.

Senast i går sa en person att vi borde åka dit. Att vi på Arctic Minds borde kontakta något av alla företag som ska dit och hjälpa dem med berättelsen om sig själva.

Storyn bakom Almedalen känner vi väl alla till, och ju äldre vi digitala användare blir desto mer digitalt blir hela påhittet. Vi vet ju att det har gått från att vara en politikervecka till att bli en PR-vecka, och nu tar troligen Almedalen steget ut och blir en digital berättar-vecka. För i år kommer vi med all sannolikhet att mer än någonsin svämmas över av just videoklipp från veckan, från de olika montrarna och gatorna. Berättade av ett tusental individer, kanske fler, men av sådana som befinner sig i dina filterbubblor. För just dig.

mobil-closeup

Hur sticker man då ut som företag i mängden? Det blir faktiskt allt svårare att tränga igenom.

Lösningen här är professionellt berättande av något slag.

Det individuella berättandet på olika plattformar är bra men ändå ett komplement till varje företags branding och identitet. Det professionellt paketerade berättandet är det som kan hitta fler bottnar, känslor och intryck som tittarna/kunderna/följarna tar hem och in till sig.

IMG_2050.JPG

Lite förenklat sett på det självklara ”Alla kan filma”: Alla kan springa men inte alla vinner ett maratonlopp.

Tänk dig tio år bakåt. Då bestod journalistik ofta av ett betraktande och förklarande sätt att berätta. ”Det här är kajmanödlor och de rör sig såhär.” Byt ut subjektet och det blir en ganska ordinär berättelse om vem eller vad som helst. Örebroare, kvinnor, män, invandrare eller kulturutövare.

Sedan började kompassen vridas om och det journalistiska och filmmässiga berättandet möttes någonstans, det kunde man se inte minst i Kalla Fakta och Uppdrag Granskning. Dramaturgin fick mer plats och man insåg att en tittare inte är där för att lära sig endast, utan också för att underhållas, hur krasst det än låter.

Ett aktuellt exempel: På LinkedIn far de individuella berättelserna fram som en pålandsvind om förmiddagen, och snart vänder den och frånlandsvinden ska dra över oss. Då kommer vi att se fler paketerade videor igen, för det kommer uppstå en typ av mättnad. Inte minst hos avsändarna själva. Det är ofta där det händer först, hos de tidiga användarna.

Så utifrån den känslan, tycker jag mig ha på fötterna att göra en spaning.

Det är kombinationen av det individuella berättandet och det betraktande, visuellt starka som är lösningen. I skärningspunkten kommer det att ske nya saker. Och kanske just den första vecka i juli.

Juliveckan i Almedalen kan vara då det sker.

Bastubaletten – som ett spel

mattiasbarsk
Bastubalettens tredje säsong handlar om kvinnorna. Fotot är en skärmdump från SVT:s serie. Bakom kameran August Sandström.

Hur gör man en succé?

Vet man när man har kommit på en succé? Hur ser man till att en bra idé också blir bra ända ut till sista handpåläggningen?

Jag har fått frågan många gånger; Hur kom du på idén om Bastubaletten?

Och jag har svarat på ungefär samma sätt. Men idag vill jag lägga till något som kanske verkar rent omöjligt vid en första anblick men om jag får tid att förklara så tror jag att de flesta kommer att förstå. Bastubaletten är ett socialt experiment för de medverkande.

Bastubaletten är ett spel för alla oss andra. 

Idén har en metod bakom sig. Det är en klassisk mashup, blanda två bekanta saker med varandra och lägg till något ovanligt. Bengt Niska och en bastu är det bekanta. Balett är det ovanliga. Vad händer när vi blandar det här, hur öppnar sig berättelserna och i vilken kontext får vi ta in dem?

HDVI trailer från Mattias Barsk på Vimeo.

Den tredje säsongen av Bastubaletten visas på TV just nu och den här gången är det kvinnornas tur att berätta sitt. Justine Kirk får nya utmaningar och funderingar efter långa samtal om liv, död och kärlek.

På många sätt är ju Bastubaletten också mina egna funderingar kring mitt möte med Justine Kirk. Bastu möter Balett. Skog möter stad. Natur möter kultur.

De två första säsongerna av Bastubaletten handlade om männen, manlighet och könsnormer men också om minoritetsidentitet, om att vara tornedaling och inte tala svenska som det förväntas.

Idén var stark. Reaktionerna på den också. Men vi behövde gå vidare. När jag fick tag i produktionsbolaget Massa media och vi tillsammans tittade på formerna för en realityserie av det här slaget så började en fantastisk berättelse ta form. Inte minst med hjälp av väldigt lustfyllt fortsatt arbete med idén. Ändå utan att vi hade filmat en enda ruta. Men vi kände det på oss.

Och efter första avsnittet visste alla. Det var något som hände med oss som såg på. Det hände något mellan oss som såg på. Och det är här berättelsen om att det är ett spel tar sin form.

Jane McGonigal är en av de mer framstående personerna bakom utvecklingen av Gamification som begrepp.

Det vill säga att spel-ifiera världen för att ha något verktyg att skapa engagemang och förstå det bättre. Idén bygger i sin enkelhet på att ett lyckat spel består av fyra saker:

  1. MÅLET. Vi som tittar vill ha en förändring. Bort med knapsu och andra löjliga värderingar. Fram med den progressiva människan från landsbygden! 
  2. REGLERNA. Det finns några enkla regler om hur Bastubaletten kan göra världen bättre, du gillar och delar berättelsen. Du tittar och pratar om det.
  3. BELÖNINGAR. Genom att ha följt idén och serien har man fått ta del av utvecklingen och följt förändringen över åren. Man känner sig smart, bra och stark med de andra. 
  4. FRIVILLIGT. Man måste inte men man får delta i förändringen om man vill. Och då är det roligare att se det på TV, att se föreställningarna med ”Här dansar vi inte!” och skriva hyllningar på sociala medier. 

Det är inte alla programidéer eller föreställningar som lever upp till de här kraven. Och man vet kanske inte när det sker. Men när jag tog ner postit-lapparna från väggen i Umeå, efter en workshop med två kollegor, så kände jag att det fanns något här… något med regler, härliga belöningar i form av upplevelser och ett tydligt mål.

Bastubaletten är ett spel för oss som tittar.

Och det är ett viktigt spel som förändrar världen på riktigt. 

Om ”Nobody canna cross it” av en blödig jävel

Kalla mig finkänslig eller kanske PK eller mesig eller vad fan som helst.

Det är ofta såhär med Youtube-klipp. Och för mig är det inte helt okomplicerat. Det är en slags mobb som far över världen. Och den det gäller, ja hen skrattar vi åt. ÅT.

Nyligen snubblade jag över Nobody Canna Cross It-videon, musiklagd av DJ Powa som min favoritartist M.I.A. nu samarbetar med. Jag har i några dagar älskat klippet, där producenten med hjälp av Fruity Loops klippt upp och musiklagt Clifton Browns hårda dialektala uttryck och skapat en låt. En helt fantastisk hyllning till Jamaica har det blivit. På något sätt.

Men så rotar jag lite vidare, och kollar på relaterade klipp och hittar en annan historia. Den jag ofta glömmer när det tar fart. Den här gången visste jag att det var en översvämning och problem för lokalbefolkningen, men så uppföljningen i jamaicanska medier.

Ungefär den här formen har Youtube-sensationer rätt ofta, en slags dramaturgisk regel. Och det kan vara värt att tänka på…

1. KUL. http://youtu.be/ruq-xR0jUCE

2. Förklaring. http://youtu.be/BJMILrJN5PM

3. AJ FAN. http://youtu.be/O13UzMTn-0o

Kanske är jag blödig. Jag skiter i det, men även om DJ Powa haft kul så tycker jag inte att klippet är lika roligt längre. Nej. Jag tycker inte det. Jag gillar Clifton Brown mer. Och vill inte skratta åt honom mer. Men låten, ja den blev bra.