Jag har lyssnat på hiphop och egentligen kanske all typ av samplingsmusik sedan jag var tolv år. Det är ingen riktig musik, fick jag höra. ”Jävla bögmusik” sa vänner till mig, som helst lyssnade på Iron Maiden. Och visst har jag i perioder haft svårt att se vad musiken har gett mig eller hur jag influerats av just hiphop.
Men så i dag i Dramastudio 2, Fiktionshuset, Sveriges Television, så såg jag det visualiseras. Jag har samplat ihop delar för att skapa idéerna till studio och programledaruniform.
I studion såg jag plötsligt hur SVT:s fina och prisade dramaserie Guds tre flickor där Susanne Reuter var gud, tog sig ut, jag såg också den senaste Harry Potter-rullen med scenen vid Kings Cross. Det finns självklart en del Funny Or Die också när jag synar det närmare. Och ser jag på Beppe Singer (programledaren) och hans kostym så inser jag att idén är från Beastie Boys och Intergalactic. Under inspelningen i studion säger en av de medverkande att miljön vi byggt upp liknar den George Lucas skapade till THX 1138. Och nu, när jag för första gången ser filmen här i kväll, så inser jag ju att även den rullen påverkat mig men då på ett mer långsökt vis. Någon samplade THX 1138, som jag sedan såg. Eller kanske var kedjan längre än så.
Men det här har kommit av sig själv, medvetet och ibland omedvetet har det vuxit fram. Och jag kan inte heller påstå att jag skäms över det, jag är helt enkelt en del av samplingsgenerationen, som lånar lite där och lite där, för att sedan vrida på mixerbordet och sätta ihop en annan slutprodukt än vad vi har sett tidigare. Förhoppningsvis uppskattad av alla. Såhär gör många och det finns ju verkligen gränser för hur mycket ”helt nytt” man kan göra, men för egen del har det ett sammanhang som bottnar i en – tidigare – rätt kritiserad konstform; Samplingen. Dessutom tror jag att det är genom att sätta ihop flera bra saker som vi får det ännu bättre. Tänk en motor och hästdroska tillsammans, skulle kunna bli en bil!
Mattias Barsk om 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.