Nyligen skrev jag om det här med Att Beskära Verkligheten. Om det här med att jag inte får den stora bilden utan något slags urval, en förvrängning som passar avsändaren. Det börjar bli allt mer frustrerande. Och jag vet faktiskt inte vad jag vet…längre. Kanske är det inget nytt, eller så är det det. Oavsett vad så skulle det vara fräscht med en diskussion.
En annan tanke i samma linje är det här med att vi på något enkelt sätt ska veta om en eller annan sak är värd en tumme upp eller en tumme ner. Att ens fråga om mer info, eller att vilja tänka på saken, verkar inte godtagbart. Man ska fort som fan ha en åsikt, och sedan stå för den oavsett vad det kostar.
Jag har själv förespråkat den typen av journalistik på en del tidningsredaktioner – dock inte på tv – men det var i samband med formatomgörning från hela-frukostbords-format till tabloid under början av 2000. Lite cyniskt sa jag ibland att det handlade om att etablera alla redaktörer på tidningen som krönikörer som hade en linje. Det var underhållning. Då. Och det funkade. Men…
Nu – 2011 – går jag själv och undrar hur fasen man ska nå tillbaka till mer nyanserade åsikter, en större färgpalett än svart och vit. Facebooks LIKE, Twitters RT och Google + +.
Hur ska jag som producent av barnprogram ge barnen fler valmöjligheter än tummen upp eller ner utan att de ska ledsna på alla alternativ och känna sig vilsna i det enorma utbudet? För det är ju så, tummen upp eller ner är enkelt, och de känner igen sig i det… Vill vi att de ska tänka så? Bra eller dåligt? Det funkar, det ger en skenbar interaktivitet men vad tusan säger det om världen egentligen?
Vad säger du? Good or anus?
Mattias Barsk om 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.