Posten måste delas ut

För ungefär 15 år sedan satt jag på en lokaltidnings 140-årsfirande. Där satt en av fotograferna och mindes 100-årsfirandet med värme.
Det gav mig en längtan att få åldras i branschen.

AI.png

Och det har jag gjort nu.

Efter 20 år i mediasvängens olika yttringar så börjar mönster upprepa sig. En intäktsmodell sviker och en annan kommer till. En avdelning slutar väcka intresse och en annan skapas. En sak som jag funderat mer kring är det här när ”de lätta jobben” ska göras av ledningen själva, eller i organisationen som det brukar heta. Ska vi vara ärliga så vet vi också att det här innebär att ledningen får gå som goda förebilder först, i en månad, två kanske tio. De postar på sociala medier, berättar om framgångarna – individuella och kollektiva – och försöker skruva fram det positiva i det mesta som hänt.

I dag går man med raska ben över från Twitter och Facebooksidor till LinkedIn. På alla kurser uppmuntras folk att profilera sig där. Här ska erövras nya marker, nya territorier ska mutas in. Och vilka är det som är där? Cheferna, företagsägarna, utvecklarna. Ja, det finns många andra där också, men att cheferna ens är där.

Några år efter 140-årsfirandet på en lokaltidning så arbetade jag på en annan. Jag kom in precis när det skulle göras nedskärningar i tidningshuset. En nedåtgående utveckling skulle vändas snabbt. Och man bestämde sig för att spara sig ur det värsta. De sparade bland annat bort rollen som receptionist. Vid en första anblick kanske rimligt för vem besöker en tidning i dag? Man mejlar. Året är ungefär 2004.
Men när första arbetsdagen utan receptionist kom så visade det sig att posten inte delades ut. Det var dödstyst. På den tiden kom inte så många mejl heller.
Någon dag senare hade man löst det genom att chefredaktören delade ut posten. Hen gjorde inte det varje dag, men ibland. Om jag minns det rätt så rullade uppgiften på ledningen och de turades alltså om.

Nu. En chef postar något på sociala medier för att berätta om hur förträffligt arbetsställe de har. Eller för att berätta om en yrkesfilosofi eller strategi som bör delas. Det tar tid. Hur mycket? Och kan det gå fortare när en erfaren gör det? Innehållet blir inte exakt som det var tänkt, och räckvidden är inte optimal. Konverteringen uteblir ”men närvaron är viktig”.

Borde inte posten delas ut av dem som delar ut post bäst? Och borde inte chefer göra det som de gör bäst? Jag tänker ofta på en dokumentär om tidningskrisen som jag såg på Göteborgs filmfestival där jag tror det var chefredaktören för Berlingske Tidende som lite förvirrat postade en bild på sin lunch och gladdes åt att så många likeade bilden. Det är förstås kul för honom, och för några följare. Men han kan inte räkna med att bara det ska vända trenden.

För några dagar sedan sa man på New York Times att papperstidningens död är inom synhåll. Spelar ingen roll.

Posten måste delas ut.

/Mattias Barsk

Annonser

JA! Video för småföretagare!

Alla ska göra video nu, men vad ska de innehålla?

De mest hugade försöker ställa sig framför kameran med varierande resultat. Men hur spännande blir de filmerna? Och hur får man spännande filmer då? Hur får man snygga sociala medier-klipp?

Det är nu det händer, samtidigt som Instagram inför försäljning.

I morse klickade det till i mig när jag hörde mina co-workers på Most Photos jobba vidare med sina försäljningar av abonnemang och tjänster, varför kan vi inte samarbeta och hjälpa de små företagen med mindre marknadsföringsbudget? Om vi leker med tanken att jag sätter ihop en sådan här video på en halvdag så är det bra investerade pengar för det lilla företaget som vill profilera sig i en allt mer rörlig socialmedia-marknad.

Jag hoppas att den här idén kan få de minsta bolagen att våga marknadsföra sig på sociala medier, såsom på LinkedIn eller för den delen Instagram. Det behövs inte alltid en filmdag för att det ska gå, och med anledning av samarbetet med Most Photos så kan man få riktigt snygga bilder till sin video, sådana bilder som lockar till att sitta kvar, längre än de där 2 sekunderna som det snittar i andra fall.

Därför behöver vi natur

Vad väntar oss i framtiden? Lätt fråga som kräver ett lätt svar!

Mer tid. (Svaret alltså)

Men om vi fortsätter älta den där jävla frågan så kommer man ju på lite mer som inte bara roar utan också oroar.

Polariseringar.

Då tänker jag stad-land, rika-fattiga, glada-ledsna, omhuldade-ensamma.

I går var jag på ett möte ordnat av Hyper Island och TEDx Stockholm, som hade just den här frågan som rubrik.

För mig kokar det ner till Kultur-Natur. Det här kan verka långsökt men vänta…

pexels-photo-751659.jpeg

Om vi utgår ifrån att natur är det som finns och är beständigt på ett eller annat sätt, och kultur är det människan skapar och har skapat, så blir definitionen lättare. Alla kanske inte håller med om den men om vi har den som utgångspunkt. Jag kan inte tro att vi någonsin har haft så mycket kultur som vi har nu (räkna in appar och intryck från olika sociala medier och plattformar av alla de slag). När vågskålen för kultur är riktigt nedtyngd – trots att vi älskar det – så börjar saknaden av natur kanske kännas någonstans. Jag åtminstone tror att det är det som händer hos många. Det är inte bara så att folk har råd att vara i naturen, det verkar finnas en sann längtan efter vidgade vyer.

Kort info-klipp från Storforsen, Älvsby kommun.

Flera jag känner berättar på olika sätt om hur de loggat ur sociala medier en stund, hur de reser till varma länder och ägnar sig åt sin kropp för att hitta sig själva. Några reser till fjällen för att göra detsamma. En annan riktar kroppen mot ett maraton, eller en svensk klassiker.

I Norge har de alltid älskat att gå på tur. Eller åtminstone så länge de haft tid att lämna hemmet och gå på tur. En kollega från NRK berättade att de tydligt märkt ett ökat behov av naturprogram och friluftsberättelser. Som för att norrmännen behöver definiera sin historia och sitt jag. Samma sak tycker jag mig se i Sverige. Som Emma Graméus (LinkedIn) underhållande och varma blogg på Besöksliv.

Det behövs något som talar från naturen och ut, som pekar på reella behov i stället för av kapitalet skapade behov. Vi talar inte om David Attenborough och hans beskrivning av en leguan, men mer en leguans syn på världen. Det är något med längtan att bli blöt om fötterna på riktigt, eller kanske känna hur det nyper i kinderna när det är -20 grader och motvind på en hundsläde. Inte titta på ett klipp om det, eller se en söt hund på bild.

En liten film från Luleå i smällkallt februari.

Det är bland annat därför jag tror på en framtid med berättelser från landsbygden, från våra nordligaste breddgrader, och utifrån naturen. Vi kan inspirera varandra till att våga känna, utforska och bekanta oss med den plats vi lever på – kallad Jorden. Det finns så himla mycket att se. Hur mycket har du kvar? Finns det som app?

Trevlig helg på dig – oavsett om du äger ett par gummistövlar eller inte.

/Mattias Barsk

Continue reading ”Därför behöver vi natur”

Mobil-föräldern

Vi kastar oss till Stockholm. Året är 1983.
Tunnelbanetågen i Stockholm består av den tidens moderna C13-vagnar. Sådana där som kallas gamla trettio år senare. Längst ner i ena hörnet sitter en förälder med sina två barn. Barnen sitter vid en tvåa, och föräldern mitt emot vid en egen. Ingen sätter sig bredvid. Barnen kastar vantar mellan varandra. Den vuxna sitter med en dagstidning, Dagens Nyheter, och läser. Läser, muttrar, läser vidare. Tidningen är stor som ett matbord. Det kränger på tåget och ett av barnen som nu står upp trillar omkull men reser sig raskt.

Twittra på tuben?
Twittra på tuben?

Nu tillbaka, fast vi säger till ett kafé i Luleå. Vi struntar i töntiga tunnelbanevagnar. Vi sitter på ett kafé. Säg Mat&prat. En vuxen person sitter där med ett barn. Som leker med någonting mobilliknande men det visar sig vara en leksakstelefon. Den vuxna – som troligen är förälder – sitter med sin riktiga telefon och tittar förmodligen i Facebook men kanske är det Wordfeud eller Quizkampen, eller bara surfar runt på några sidor den aldrig besökt.

Jag vet inte, men hur reagerar du om du ser detta? Tänk dig först familjen där, för trettio år sedan. Tänk dig sedan nutid. Skillnaden? Jag vet, man vill gärna placera dagstidningen vid frukostbordet men nu tänker vi oss en tunnelbana.

Och tänk dig sedan nutidens kafégäst. Som har sitt barn intill, barnet som leker med en leksaksmobil och ibland tappar den på golvet men kan hämta upp den själv. Föräldern som hummar och bejakar vad barnet säger men utan att egentligen släppa sin mobiltelefon med blicken. Vilka känslor får du då?

Det behöver inte ens vara lek och trams som föräldern med mobiltelefonen sysslar med. Det kanske är något gravallvarligt, det kanske är en debatt på Twitter om papperslösa i det svenska samhället. Men om det är lek, inte ens då är det helt självklart stor skillnad på vad han gör jämfört med Dagens Nyheter-läsaren för trettio år sedan.
Ändå reagerar vi, med lite sorg och blickar. ”Tänk vad föräldern där missar nu”.

Jag är en av dem som suckar, och verkligen tycker att en del ägnar för mycket tid till sina skärmar eller telefoner. Ifall någon påpekar att jag sitter med min, så petar jag raskt in telefonen i byxfickan och skärper mig. Jag vill inte vara en mobil-pappa. Men ändå händer det ibland. Det är bristande fokus, eller så är det lite vila och vuxentid.

Men visst kan man se det lika i det här? Det är inte exakt samma, men likt. Skillnaden är kanske att den stora dagstidningen har flyttat ut i offentliga rummet, och att vi har med den på kaféet, i lekparken eller på tunnelbanetåget. Men när jag ser en förälder djupt försjunken i sin telefon försöker jag påminna mig om att det finns något bra däri telefonen också. Det är inte säkert att föräldern där på kaféet läser just det tramsigaste du har sett på nätet. Men vem vet vad han med matbordsstora DN läste? Kanske serierna och horoskopet. Eller sportresultat. En trist teaterkritik. Vad gav det världen?

(blogginlägget är också publicerat i Norrbottens-Kurirens pappersutgåva 28/3 2013)

 

Min NYA Myspace

Min NYA Myspace

Jag är lite besatt av sökfunktionen och navigeringen i nya Myspace. 

Kanske kommer det här att floppa rejält, jag har ingen aning. Men jag gillar försöket, och arbetet som lagts ner på att faktiskt göra något riktigt riktigt smart och enkelt. Snälla ni som utvecklar sånt här, ta efter det/de bästa!

Tummen upp eller ner

Nyligen skrev jag om det här med Att Beskära Verkligheten. Om det här med att jag inte får den stora bilden utan något slags urval, en förvrängning som passar avsändaren. Det börjar bli allt mer frustrerande. Och jag vet faktiskt inte vad jag vet…längre. Kanske är det inget nytt, eller så är det det. Oavsett vad så skulle det vara fräscht med en diskussion.

En annan tanke i samma linje är det här med att vi på något enkelt sätt ska veta om en eller annan sak är värd en tumme upp eller en tumme ner. Att ens fråga om mer info, eller att vilja tänka på saken, verkar inte godtagbart. Man ska fort som fan ha en åsikt, och sedan stå för den oavsett vad det kostar.

DN listar italienska ligalag.
Tummen upp eller ner?

Jag har själv förespråkat den typen av journalistik på en del tidningsredaktioner  – dock inte på tv – men det var i samband med formatomgörning från hela-frukostbords-format till tabloid under början av 2000. Lite cyniskt sa jag ibland att det handlade om att etablera alla redaktörer på tidningen som krönikörer som hade en linje. Det var underhållning. Då. Och det funkade. Men…

Nu – 2011 – går jag själv och undrar hur fasen man ska nå tillbaka till mer nyanserade åsikter, en större färgpalett än svart och vit. Facebooks LIKE, Twitters RT och Google + +.

Hur ska jag som producent av barnprogram ge barnen fler valmöjligheter än tummen upp eller ner utan att de ska ledsna på alla alternativ och känna sig vilsna i det enorma utbudet? För det är ju så, tummen upp eller ner är enkelt, och de känner igen sig i det… Vill vi att de ska tänka så? Bra eller dåligt? Det funkar, det ger en skenbar interaktivitet men vad tusan säger det om världen egentligen?

Vad säger du? Good or anus?

Catfish – jagar igång torskarna

Så var det dags för ännu en superdokumentär i genren ”Dokumentär eller inte” – som mitt inlägg Banksy Pranksy också handlade om. Nu var det under rubriken DOX som SVT sände Catfish.

Ännu en dokumentär i genren "Dokumentär eller inte".
Catfish - var är dokumentär och vad är inte?

Egentligen en film om en manlig fotograf i NYC som via Facebook kommer i kontakt med en ung flicka i Michigan som målar av hans motiv. Med tiden lär han känna fler i familjen och det verkar hela tiden för bra för att vara sant. Och ni fattar ju. Men vad är sant och vad är inte? Och hur bra är filmen?

Oavsett äkthet och sanningsenliga betraktande kameror eller inte så är greppet att berätta något med hjälp av Facebook, Google Earth och andra interaktiva källor intressant. Min kollega sa dagen efter visningen i SVT ”Fan att jag inte kom på det där själv”.

Tanken att berätta hur fem eller sex personer ”lärde känna varandra” via Facebook-chat, Youtube och statusuppdateringar är kittlande. Att de sedan kartlade varandra genom enkla googlingar gör ju det rent av trovärdigt, så varför inte? Frågan är bara hur långlivade sådana här filmer blir. Kanske är Tom Alandhs metod med intervjuer och långa skeenden tryggare och bättre i långa loppet. Tom Alandh som för övrigt, välförtjänt, fick Kristallens hederspris i kväll.

Catfish ligger uppe till 13 september, titta och säg vad du tycker! Catfish i SVT Play.

Catfish betyder havskatt. I filmen får vi veta att fiskare från Alaska som skeppade över torsk till Kina tog med havskatten i lasten för att hålla torsken mer aktiv och fräsch. Sug på den!