Mattias Barsk på 30 sekunder

Det finns så mycket att berätta.
Men det här är jag, på riktigt.

/Mattias Barsk

Annonser

JA! Video för småföretagare!

Alla ska göra video nu, men vad ska de innehålla?

De mest hugade försöker ställa sig framför kameran med varierande resultat. Men hur spännande blir de filmerna? Och hur får man spännande filmer då? Hur får man snygga sociala medier-klipp?

Det är nu det händer, samtidigt som Instagram inför försäljning.

I morse klickade det till i mig när jag hörde mina co-workers på Most Photos jobba vidare med sina försäljningar av abonnemang och tjänster, varför kan vi inte samarbeta och hjälpa de små företagen med mindre marknadsföringsbudget? Om vi leker med tanken att jag sätter ihop en sådan här video på en halvdag så är det bra investerade pengar för det lilla företaget som vill profilera sig i en allt mer rörlig socialmedia-marknad.

Jag hoppas att den här idén kan få de minsta bolagen att våga marknadsföra sig på sociala medier, såsom på LinkedIn eller för den delen Instagram. Det behövs inte alltid en filmdag för att det ska gå, och med anledning av samarbetet med Most Photos så kan man få riktigt snygga bilder till sin video, sådana bilder som lockar till att sitta kvar, längre än de där 2 sekunderna som det snittar i andra fall.

Foto: Mattias Barsk

Hur kan det gå i Harads?

Jag ska försöka förklara hur jag tänker att Nokia kan kopplas till Happy Harads (ingen officiell slogan utan något jag bara hittade på i stunden).

Arctic Bath
Arctic Bath är ett projekt som drivs av Arctic Bath AB. Arkitektur och design av Bertil Harström och Johan Kauppi, Sverige.

För er som inte vet det är Nokia alltså en före detta mobiltelefontillverkare från Finland. Och för er som inte vet var Harads är kan jag säga att det tillhör Boden kommun och finns på vägen mellan Jokkmokk och Boden (strax efter Havsträsk). 

Om du kör Norrlandskusten ner längs E4 passerar du en större stad ungefär var 13 mil. I var och en av dem, plus några av städerna däremellan, så finns det innovationsparker, businessparker, scienceparker eller helt enkelt kontorsytor för folk som ska mötas över branscher och skapa synergier tillsammans. De kommer i samma takt som våra stora älvar med sina utflöden.

Jag älskar det.

Men det här ska alltså ta oss till Nokia, till Angry Birds och kreativitet i en svår tid. För ni minns Nokias fall, de gjorde inte en smartphone när resten av branschen gjorde det. Det här var en katastrof för Finland. Det var ett flaggskepp som brann och sjönk. Som när Matti Nykänen förlorade mot Janne Boklövs v-stil. En katastrof och det kändes fel, det var så fel men ingen annan förstod det.

Det var så orättvist, kände man kanske på Nokias huvudkontor och bland finska folket när Nykänen förlorade. För man hade ju svaret. Stilen. Tanken. De hade ju rätt, hur kunde det bli fel?

Men när kompetensen finns kvar. Vad gör man då?

I backhoppningen blev det Toni Nieminen som fick lära sig v-stilen och utklassa alla andra konkurrenter. Som 15-16 åring blev han en ikon för landet.

Nokias telefondöd blev starten på en nyfödd tech-industri i Finland. Efter en tids bubblande kom bland annat Rovio med den knasiga idén att skapa ett spel där man skjuter fåglar som sänker grisar. ”Hahahaaa!” Angry Birds var fött. Och vilken artikel jag än läser om det här så berättas det att det handlar om samarbeten och utbyten av kompetenser, nära inpå rent geografiskt också. För kompetensen finns i din närhet och förståelsen kanske är ännu bättre där än långt borta. Angry Birds har fortsatt leverera berättelser på olika plattformar och när filmen Angry Birds släpptes för ett par år sedan var den en av USAs mest sedda. Made in Finland. Made very close to Nokia office space. Att Angry Birds-aktien rasade på Helsingfors-börsen för några månader sedan orkar jag inte kommentera här, sånt händer väl.

IMG_1958
Björkar står ofta som symbol för livskraft.

Mitt bolag Arctic Minds har kontor på Creative Park i Luleå och The Park i Stockholm. Mer än hälften av de jobb jag gör kommer från utbyten och dialoger på de här platserna. Inte så att man jobbar direkt för en granne men kanske att grannen tipsar om någon som behöver mina tjänster, och så fortsätter det.

Men hur gör man när det inte är så tätt med människor? Hur gör man när det är naturen som äger plats?

I serien Bastubaletten beskriver deltagaren Birgitta Rantatalo hur det är stressigt att leva på landsbygden, eftersom den vanliga servicen inte finns där utan man får skapa den själv eller jaga möjligheterna.

I Harads såg paret Britta Jonsson Lindvall och Kent Lindvall en möjlighet i att bygga Treehotel. En fullständigt galen och uppåt väggarna idé som visade sig vara alldeles  underbar. Lokalt anknutna arkitekter och designeras kopplade in, bland några andra inte lika kopplade, och sju olika märkliga hotellrum byggdes. Högt upp i tallarna. Varje tall beräknas ha ett värde på någon miljon nu.

Ett snöbollskast därifrån.

Nere vid Luleälven och bron som korsar den pågår full aktivitet. Här stärks vägar och det projekteras för strandpromenad. Det borras ner pelare och planeras för elförsörjning av något slag. I december 2018 ska Arctic Bath stå klart. En fantastisk skapelse som är ritad av Bertil Harström och Johan Kauppi. Idén till den föddes för några år sedan men nu är den alltså på gång, och det märks i byn. När vi anländer till platsen så är den ödslig, men några minuter senare är vi ett helt gäng som står där.

Foto: Mattias Barsk
Arbetet pågår på platsen, i december 2018 ska byggnaderna stå på sin plats.

Allt skapas lokalt i byn, man hjälps åt. Och finns det inte i Harads kanske det finns i Vuollerim eller Edefors. Virket transporteras korta vägar. Kunskapen finns på plats. Samarbetena görs med grannbyarna.

Boden kommun ställer sig positiva till Arctic Bath och för en tät dialog med innovatörerna.Det handlar om hållbarhet och naturen först, byggritningar, samtidigt som man vill erbjuda något nytt. Men hela tiden är naturen i fokus. När man borrar ner stolpar i älvsbotten så låter man slammen komma upp på isen i stället för att röra upp det i vattnet ”så mörtarna får sand i ögonen”. Lite skämtsamt men med respekt för naturen.

Vi ska ha nära till varandra och i respekt. Det är då vi tänker bra.

Jag tror att det är det som händer ibland. Inte minst i Harads.

Här kan ni hitta mer om Arctic Bath.

/Mattias Barsk

Topp 3 med nattåg – och varför det borde vara billigare än flyg

Jag somnade strax söder om Umeå och sov för första gången riktigt gott trots plingande tågövergångar och krängande kurvor, Efter sex timmar vaknade jag. Hade jag försovit mig? Missat att kliva av i Stockholm? Hur långt hade vi åkt. Märkligt utvilad började jag leta efter en konduktör.

Jag bor i Stockholm. Jag arbetar över hela Sverige, ibland i andra länder. Men sträckan Stockholm-Luleå-Stockholm är nog min mest frekventerade. Såpass att jag nu har ett Arctic Minds-kontor både i Luleå och Stockholm.

Min – säger man – ursprungsfamilj bor i Luleå. Min mamma med man, mina två systrar med sina familjer och så alla därtill hörande nära. Jag gick gymnasiet där. Jag arbetade också där i två år, på Norrbottenskuriren. Nu reser jag dit och därifrån. Ofta.

Med flyg kan det kosta mellan 700 och 1500 kronor tur och retur. För mig. Utan att jag ens räknat transporterna till och från flygplatsen. I Stockholm kan de gå loss på cirka 500 kronor. Med tåg behövs inga sådana transporter och då kostar det minst 4000 (t/r) om jag ska sova i något som liknar en kupé med säng. Och helst inte med andra obekanta.

Upplägget med nattåg till just Boden och Luleå är i det stora hela inget annat än genialt. Du har en kort kväll i kupén, somnar och vaknar på destinationen. Allt flyter perfekt. Avgångstiden är runt 18 och ankomsten runt 07. Jag ber inte om mer. Men så var det det där med priset. Hur kan flyg alls någonsin vara billigare än tåg? I dag år 2018 vet vi att det är fel med flyg i de flesta fall. Och rätt med tåg. Ingen kan förneka det.

Men vilket incitament ska få svenska befolkningen att välja tåg? Jag skiter i hur det har gjorts och skriver min lista.

  1. Den där New Age-förklaringen. Det är något med att resa långt och länge när kroppen hänger med. Utan att förstöra min vetenskapsaura så är det mindre tröttande än att flyga mycket.
  2. Vyerna. Nattåget på sommaren. Folk kan döda för vad man får se då.
  3. Priset. Det ska vara billigt med tåg jämfört med all andra färdmedel, tills folk börjar paddla kanot i 100 mil eller beama sig mellan Stockholm och Luleå.

Jag hade inte missat min station. Jag hade sovit sex timmar. Och vaknade ungefär 10 kilometer senare. Ett godståg hade spårat ur framför oss. Men sex timmar senare var vi hemma. Sex vakna timmar. Och jag kunde lugnt ta in att det var så det var. Inte värre än att vara strandsatt i Doha.

/Mattias Barsk

Bastubaletten – som ett spel

mattiasbarsk
Bastubalettens tredje säsong handlar om kvinnorna. Fotot är en skärmdump från SVT:s serie. Bakom kameran August Sandström.

Hur gör man en succé?

Vet man när man har kommit på en succé? Hur ser man till att en bra idé också blir bra ända ut till sista handpåläggningen?

Jag har fått frågan många gånger; Hur kom du på idén om Bastubaletten?

Och jag har svarat på ungefär samma sätt. Men idag vill jag lägga till något som kanske verkar rent omöjligt vid en första anblick men om jag får tid att förklara så tror jag att de flesta kommer att förstå. Bastubaletten är ett socialt experiment för de medverkande.

Bastubaletten är ett spel för alla oss andra. 

Idén har en metod bakom sig. Det är en klassisk mashup, blanda två bekanta saker med varandra och lägg till något ovanligt. Bengt Niska och en bastu är det bekanta. Balett är det ovanliga. Vad händer när vi blandar det här, hur öppnar sig berättelserna och i vilken kontext får vi ta in dem?

HDVI trailer från Mattias Barsk på Vimeo.

Den tredje säsongen av Bastubaletten visas på TV just nu och den här gången är det kvinnornas tur att berätta sitt. Justine Kirk får nya utmaningar och funderingar efter långa samtal om liv, död och kärlek.

På många sätt är ju Bastubaletten också mina egna funderingar kring mitt möte med Justine Kirk. Bastu möter Balett. Skog möter stad. Natur möter kultur.

De två första säsongerna av Bastubaletten handlade om männen, manlighet och könsnormer men också om minoritetsidentitet, om att vara tornedaling och inte tala svenska som det förväntas.

Idén var stark. Reaktionerna på den också. Men vi behövde gå vidare. När jag fick tag i produktionsbolaget Massa media och vi tillsammans tittade på formerna för en realityserie av det här slaget så började en fantastisk berättelse ta form. Inte minst med hjälp av väldigt lustfyllt fortsatt arbete med idén. Ändå utan att vi hade filmat en enda ruta. Men vi kände det på oss.

Och efter första avsnittet visste alla. Det var något som hände med oss som såg på. Det hände något mellan oss som såg på. Och det är här berättelsen om att det är ett spel tar sin form.

Jane McGonigal är en av de mer framstående personerna bakom utvecklingen av Gamification som begrepp.

Det vill säga att spel-ifiera världen för att ha något verktyg att skapa engagemang och förstå det bättre. Idén bygger i sin enkelhet på att ett lyckat spel består av fyra saker:

  1. MÅLET. Vi som tittar vill ha en förändring. Bort med knapsu och andra löjliga värderingar. Fram med den progressiva människan från landsbygden! 
  2. REGLERNA. Det finns några enkla regler om hur Bastubaletten kan göra världen bättre, du gillar och delar berättelsen. Du tittar och pratar om det.
  3. BELÖNINGAR. Genom att ha följt idén och serien har man fått ta del av utvecklingen och följt förändringen över åren. Man känner sig smart, bra och stark med de andra. 
  4. FRIVILLIGT. Man måste inte men man får delta i förändringen om man vill. Och då är det roligare att se det på TV, att se föreställningarna med ”Här dansar vi inte!” och skriva hyllningar på sociala medier. 

Det är inte alla programidéer eller föreställningar som lever upp till de här kraven. Och man vet kanske inte när det sker. Men när jag tog ner postit-lapparna från väggen i Umeå, efter en workshop med två kollegor, så kände jag att det fanns något här… något med regler, härliga belöningar i form av upplevelser och ett tydligt mål.

Bastubaletten är ett spel för oss som tittar.

Och det är ett viktigt spel som förändrar världen på riktigt. 

Var är centrum?

Det finns en sekvens ur ett barnprogram från slutet av 00-talet där den annars så fantastiskt orienterade programledaren Johan Anderblad säger ”Bara man går tillräckligt långt så kommer man till en biograf”.

Det stämmer ju rent matematiskt. Men inte i praktiken. Inte om man bor på landsbygden. Men i Stockholm är det en bra tes att utgå ifrån. Och det är inget fel med det. Men ska man sända över hela landet ska man nog inte säga så. Jag törs påstå att man mer sällan gör sådana påståenden nu men att utgå från att det som finns och sker i Stockholm är något alla vet om, det gäller ännu.

Så när vi på Arctic Minds nu lanserar vår lilla hemsida kunde jag inte låta bli att skämta om det där perspektivet.

”Arctic Minds wants to tell the best stories from the Arctic. We are a storytelling company with large amounts of experience from Sweden’s largest broadcasters and online publishers. Arctic Minds has the north of Sweden as its home court and is also familiar with more remote areas as the capital of Sweden and even further south. Arctic Minds is an independent production company and agency for locations and people. We tell stories for an audience all around the world.

Lets work together!”

– Mattias Barsk, founder and CEO of Arctic Minds

Till sist. En bild på ett skepp som brann och som var en lokal händelse i Stockholm. ”Knarkskeppets” rök spred sig över Södermalm. Jag tror inte att det blev en riksnyhet. Hoppas inte. IMG_1535